Roma vann - men inget kan läka denna spricka
Curva Sud var på plats från start. Trycket vid “Roma, Roma, Roma” var öronbedövande. Det kändes nästan som vanligt igen när Roma spelar på Olimpico. Men istället för den klassiska ramsan till tonerna av Marseljäsen, som alltid sjungs direkt efter avspark, ekade ett öronbedövande “Tirate fuori le palle” (ett grövre uttryck för att “Visa hjärta”, “Visa inställning”).
På planen fick vi se ett helt annat Roma än det i Florens för bara fyra dagar sedan. Fransmännen på mitten (Koné och Le Fée) stod för en stabil insats. Ungtupparna Pisilli och Baldanzi (några av få som ger mig framtidstro om detta Roma) visade den fart och ungdomliga entusiasm som man vill se, och Dybala, som fick spela som falsk nia i Dovbyks frånvaro, bar detta Roma på sina axlar.
Och det var just det aggressiva press-spelet från Pisilli som ledde till en felpass i Toro-försvaret. La Joya var påpassligt framme, rundade Milinkovic-Savic, och rullade in 1-0 för Roma, i en match som mycket väl annars hade kunnat sluta 0-0.
Efter en timmes spel byttes Pisilli ut till stående ovationer. In kom Lorenzo Pellegrini till en öronbedövande visselorkan. Kort därefter fick Cristante samma behandling när han byttes in. Utöver dessa herrar fick både Mancini och Zalewski utstå busvisslingar mer än övriga.
Alla fyra var med och vann Conference League i Tirana. Tillsammans har de över 1000 matcher för Roma. Och har tillhört det Roma som refererades till, av både ledare och spelare, som en “familj”.
Sprickan mellan supportrarna och dessa spelare är djup och det har uppstått en familjekris som mycket väl kan leda till skilsmässor. För hur länge orkar dessa spelare bli utbuade av sina egna supportrar?
