svenskafans-logo
Lagbanner
Stadio Olimpico – Ett bultande hjärta i italiensk fotbollshistoria
Ett knökat Olimpico i euforiskt jubel 2001.

Stadio Olimpico – Ett bultande hjärta i italiensk fotbollshistoria

Det ekar tomt kring Olimpicos plastblå säten just nu. Plastblå säten som varit med om mycket. Här historien om dem och om mycket annat på Roms Olympiastadion.

Stäng ögonen. Dröm dig tillbaka några månader till ett fullsatt Derby Della Capitale. Du kliver på branta trappor upp mot en stjärnklar romersk natthimmel. Till höger och vänster surrar fans om diverse rykten kring laguppställningar. Startar Dzeko? Hur är formen på Immobile? Väl på rätt etage så öppnar sig så den ikoniska scenen upp sig. Rödgult tifo på den ena halvan, himmelsblått på den andra. Det vibrerar av förväntan i ett av hela fotbollseuropas största fotbollstempel.

Så småningom ska allt det där kunna vara möjligt igen. Så småningom ska Olimpico öppna för magnifika fotbollsfester igen. Men till dess, berättelsen om AS Romas och SS Lazios hemmaborg.

En fascistisk byggstart
Bygget av detta fotbollstempel inleddes ordentligt 1937 och då efter pådrivande från Italiens dåvarande fascistiske diktator Benito Mussolini. Dock ska tilläggas att det sedan tidigare hunnits göras en hel del för att få till en ny arena i Rom. Med namnet Stadio dei Cipressi (Cypressernas stadium), började en arena konstrueras redan 1927 och 1932 var ett första etage klart. 1937 tog så Mussolini vid och med målet att detta skulle bli ett flaggskepp i hans diktatoriska propaganda och som en juvel i hans sport-område ”Foro Mussolini”.

Mussolinis planer, det hölls evenemang under tiden, följdes i tre år innan allting tog paus på grund av andra världskriget. Ett andra världskrig där de allierade, när de vunnit över Mussolini använde arenan som plats för diverse sjukvård och militärfordon.

Invigning
Efter andra världskriget tog det ett par år innan arenan kunde börja byggas på igen. Men efter fem år, i slutet av 1950, fortsatte man så med målet att färdigställa en arena för 100 000 åskådare, en ”Stadio dei Centomila” (”Hundratusen-arena”).

17:e maj 1953 invigdes så arenan och då i form av en landskamp mellan Italien och Ungern. Åskådarantal? Jo, det rapporteras faktiskt om hundratusen på arenan som mestadels bestod av ståplatssektioner.

Matchen då? 0-3 till Ungern efter dubbla kassar av en viss Ferenc Puskas.


Det var också i samband med den här invigningen som de två stora Rom-klubbarna äntrade arenan. Bägge från den förra VM-arenan Stadio Nazionale. På den tiden fanns inga numrerade platser på arenan utan det gällde att vara på plats i god tid. Roma-fansen, de som var där tidigast alltså, höll sig allt som oftast vid den södra delen/curvan av arenan som vetter mot observatorie-berget Monte Mario. Embryot till Curva Sud var med andra ord skapat. Lazio var vid den här tiden också laget från de mer välbärgade områdena i Rom, de norra stadsdelarna Parioli och Prati, således blev det ljusblått på Curva Nord. 
  De större renoveringarna
100 000-drömmen blev dock inte så långvarig när arenan, eller personerna i Roms styre, i samband med OS 1960 valde att prioritera OS-drömmen. Bort med ståplats och in med sittplatser var devisen och hastigt var den officiella kapaciteten: 53 000 åskådarplatser.

Efter OS hölls Olimpico relativt oförändrad ett bra tag. Nästa modernisering kom i samband med EM 1980 då arenan stod värd för tre matcher och den avslutande finalen (Västtyskland mot Belgien 2-1). Renoveringarna var dock alltför små, så när VM 1990 gick till Italien stod det klart. Arenan behövde ett rejält ansiktslyft.

Så blev det. Nya arkitekter togs in och gav arenan det klassiska ”segeltaket” i stål, läktare som var närmare planen, blåplastiga säten och de gigantiska skärmarna i varje curva. Under den tiden fick Roma och Lazio spela sina matcher på rugbyarenan Stadio Flaminio, en tiominuters promenad bortåt andra sidan Tibern.  
Efter detta totala ansiktslyft blev kapaciteten 82 911 åskådare. Nu var det en nästintill toppmodern, helt förändrad, arena som stod redo på Foro Italico.
  Den senaste renoveringen kom 2007, med sikte mot Champions League-finalen 2009 (se klipp nedan). För att kunna nå upp till UEFAs krav på en femstjärnig arena gjorde man bland annat om sätena, installerade fler toaletter, ökade säkerhet, nya områden för press och media och ett delvist borttagande av plexiglas mellan åskådare och plan. Allt detta gjorde att kapaciteten minskades till 70 634. Men nu var arenan redo för stora matcher igen.

Framtiden?
Både Roma och Lazio har varit tydliga med att Olimpico stundom känns för stor och föråldrad. Således har bägge klubbarna haft planer på att bygga något eget.
Nu är dock bygg-möjligheterna i Rom ytterst begränsade. Börjar du gräva lite för något nytt är det en överhängande sannolikhet att du råkar på något historiskt objekt som kräver arkeologisk expertis.
Av de bägge Rom-klubbarnas byggplaner verkar det just nu vara Roma som är längst. Men mer om denna ”Stadio della Roma”  i nästa artikel som publiceras inom kort...



Källor: Stadiumguide.com, ASRoma.com, Wikipedia.it, stadiumdb.com,

Erik W@ErikWinell2020-05-01 08:00:00
Author

Fler artiklar om Roma