Stekelenburgs sorti
Nästan världsmästare, nästan världsmålvakt. Två år senare är Maarten Stekelenburg klar för Fulham efter en misslyckad tid i Roma. Vad gick snett?
Medan hela världen följde Andres Iniestas glädjerush längs kortlinjen låg en utslagen målvakt på gräsmattan. Maarten Stekelenburg orkade inte stå emot den sista anstormningen i finalförlängningen, och brutalitetens Holland vände hem med silvermedaljer. För de som lyckats slita blicken från Forlans fantasi och Spaniens systematiska sidledsfotboll var det ändå tydligt i detta VM att Holland fostrat en stormålvakt som tagit klivet in i det internationella rampljuset. Det var bara en tidsfråga innan Stekelenburg skulle lämna för en större liga, för en bättre klubb, och i Rom kokades en ny häxkitell ihop av sportchefen Walter Sabatini.
Intresset för Stekelenburg hade övergått till budgivning årets därpå, men när Ajax lekte med elden såg Sabatini till att de brände sig. Han for iväg till Katalonien och uttryckte sin beundran över Espanyols Carlos Kameni, kapabel att vakta Roma-målet i många säsonger framöver. Rökridån var perfekt, utfallet ännu bättre. Ajax gav vika, Sabatini greppade Stekelenburgs maffiga axlar och visade upp honom för den eviga stadens invånare. En triumf, och en signal till resten av Italien att Roma menade allvar. Efter halvdana säsongsinsatser av skapliga målvakter hade Roma äntligen en burväktare av rang. Nu återstod att Stekelenburg tog det sista steget mot att bli en etablerad världsspelare. Och framför honom skulle väl klippan Simon Kjaer och eleganten Juan utgöra två vassa hörn av försvarstriangeln som Stekelenburg själv länkade ihop?
Två säsonger senare är han klar för Fulham, ett mittenlag som knappast inger någon respekt i modern tid. Hemmastarka, emellanåt sevärda – men en VM-finalsmålvakt mellan stolparna? Nog hade Fulham förväntat sig mindre, nog hade Stekelenburg förväntat sig mer. Så varför blev det inte mer? Stekelenburg utstrålar trygghet och säkerhet, men i Roma var han inget mer än en duglig målvakt. Han tog några skott, släppte in lite bollar. Det var inget världsklasstuk på någon insats förutom möjligen borta mot Napoli i slutet av 2011. Jag tror att mycket sitter i Stekelenburgs skalle. Ryktena gör gällande att han vägrade lära sig språket förrän under sista halvåret, och kanske kved rösten inombords att han kunde ha spelat i en större klubb än Roma. I så fall är det respektlöst både mot sig själv och mot Roma som klubb – och mot fansen som eldsjälar.
Rent taktiskt, då? Första året vaktade Stekelenburg målet medan Simon Kjaer tappade bort sig själv i den höga backlinjen. Att Gabriel Heinze blev lagets bäste spelare under en lång period säger mer om laget än om Heinze. Försvaret läckte, mittfältet säckade efter. Spelet var trögt, tiki-takan funkade inte i Italien. Roma övergick från Spallettis blixtrande attackfotboll via Ranieris defensiva stadgar till ett lag som hade varken eller. Balansen var bedrövlig, skönliret obefintligt. Poängen uteblev därefter. Och när Stekelenburg fick skott på sig var det som att han blev förvånad och irriterad över att försvaret ens släppte igenom det. Han försökte sprida säkerhet, men verkade inte ha någon själv – och hur ska man lära ut något när man inte kan leva som man lär? Ledningen lärde sig i alla fall läxan och stod inte ut med gnetspelet. In kom Zdenek Zeman med klara riktlinjer från styrelsen: spela din fartfyllda totalfotboll med halsbrytande press, underhåll publiken och utveckla talangerna så att din efterträdare kan skörda frukten som ger Roma smaken av titlar. I skymundan hamnade en målvakt.
Det är lätt att förstå Stekelenburgs frustration under Zemans halvår. Inte nog med att den hyperoffensiva spelstilen ledde till kontringar där två Roma-backar försökte stoppa ett anfall på fyra spelare – snart blev Stekelenburg också bänkad. Unge och oprövade Mauro Goicoechea kunde sätta igång spelet snabbt med sina utkast, och det räckte för Zeman. Ut med Stekelenburg, bänka mannen som drygt två år tidigare vaktat ett av målen i VM-finalen. När Goicoechea gjorde bort sig och Zeman sparkats fick holländaren chansen igen. Men när Lazio stod på andra sidan planhalvan i årtiondets viktigaste match stod en romersk rumän mellan stolparna – Bogdan Lobont. Stekelenburg fick titta på från sidlinjen. Här var förvisso mjölken redan spilld. Redan i januari gjorde han sig redo att signa för Fulham, men affären sprack i sista sekund och Stekelenburg fick vända hem efter att knappt ha satt sin fot på Heathrow.
Ett mynt har två sidor, och jag brukar säga att ibland är fotbollen inte större än just det myntet. Å ena sidan fick Maarten Stekelenburg ingen hjälp från försvaret, ingen kontinuitet i den defensiv han skulle styra. Han hade aldrig Zemans förtroende, han blev bänkad av en betydligt sämre målvakt och han behövde tid för att anpassa sig till den italienska fotbollen. Å andra sidan ska en sådan klasspelare kunna ta ett större ansvar, både på och utanför planen. Om det stämmer att Stekelenburg inte lärde sig italienska har han sig själv att skylla för att försvaret inte lydde hans order. Det är också befogat för alla som är involverade i Roma att hoppas på stordåd från en så beryktad och högklassig målvakt. Stekelenburg var bara ett sista steg från att bli enhetligt erkänd av fotbollsvärlden som en av sportens stora på sin position, men får försöka återfinna sin själ i England. Det finns inget mer frustrerande än när en spelare med kapacitet inte får ut det, men på något sätt känns det befriande att Stekelenburg lämnat Roma. Han är inte lika uträknad som när Iniesta svingade in bollen i hans mål, men i Rom är hans dagar rättvist nog räknade.
