Suck, Suck & suck....
Dassig. Oduglig. Risig. Svag. Det är adjektiv som beskriver Romas säsongsinledning, och fler kan adderas. Ett poäng av totalt nio möjliga och en 18e plats är ett faktum. Vart ska detta sluta?
Ett, på förhand, gynnsamt spelschema gav anledning att tro att det skulle bli tjo och tjim i den gulröda delen av huvudstaden. Men så fel man han ha. Har man inte ännu lärt sig, så är det dags att lära sig, att inga matcher är gynnsamma för Roma. Med den sägningen i åtanke, spolar vi tillbaka bandet sisådär tre veckor.
Trots UEFA:s förbaskade Fair-Play regelverk, stänger vi igen transferfönstret med flaggan någorlunda i topp. Pinto gör vad han kan och lite till. Aouar och N´Dicka ansluter som bossman. Diego Llorente, Renato Sanchez, Rasmus Kristensen och Sardar Azmoun ansluter. Världsmästaren Leandro Paredes ansluter också på lån och förstärker den redan relativt starka truppen. Man har även lyckats göra sig av med spelare som Carlez Perez, Gonzalo Villar och Bryan Reynolds. Rykten började sedan spridas att Lukaku hade kopplats ihop med Roma, och när man några dagar efter ser när han klev ur Dan Freidkins privatjet sprudlade jag av glädje. Men, vi går händelserna i förväg… Låt oss spola tillbaka till den 20 augusti.
Det var söndag och äntligen dags för premiär. Visst var man lite orolig då både Dybala och Pellegrini saknades på grund av avstängning samt att Abraham fortsatt har sin korsbands-problematik. Mourinho och assisterande tränare Foti var även de avstängda. Trots detta fanns det bara en sak i kikaren. Tre poäng.
Ett slutsålt Olimpico, strålande väder och Roma Roma Roma som ljöd över den eviga staden. Gåshud. Vilken kväll det skulle bli! Belotti visade sig vara i toppform. Det var fest på läktaren. Det var fest hemma i TV-sofforna. Vilken start på säsongen! Eller vad säger du, Candreva?
Det är knappt att man höjer på ögonbrynen när man ser Antonio Candreva i motståndarlagets startuppställning. Denna numera 36-åriga Serie-A veteranen gjorde åtminstone inte mig så speciellt nervös. Men så fel man hade… PANG, låter det när han kvitterade genom att dunka upp bollen i nättaket. När han sedan i den 49:e minuten gör dedär otroliga målet kan man inte låta bli att höja på ögonbrynen. Wow! Trots ett kvitteringsmål från “Il gallo” faller det tyvärr i skuggan av Candrevas show. Enbart ett poäng och den där “fantastiska” kvällen blev ett minne blott.
1-1 mot Salernitana på hemmaplan, är det en missräkning? Ja. Går världen under? Nej. Det blir ju tre enkla poäng mot Hellas borta, tänkte jag. Men kom ihåg, INGA matcher är gynnsamma för Roma. Lördagen kom och jag var taggad på att mitt älskade lag skulle åka och hämta tre “enkla” poäng i Verona. Det fick man äta upp. Underläge med 2-0 i paus. Gråten satt i halsen. Jag var arg. Jag skrev “Vad fan är det som sker?!” Som pricken över i:et byttes “La joya” ut på grund av en känning i låret. Det ändå som fanns att ta med sig från den matchen var att Aouar fick göra sitt första mål i Romatröjan, resten lämnar vi kvar i Verona.
Med ett poäng på två spelade matcher hade detta “gynnsamma” spelschemat förvandlats till ett mardrömsschema. Och nu stod Milan näst på tur. Il Rossnoneri hade tagit sex poäng av sex möjliga med en målskillnad på sex-ett. Det var tungt. Jag var orolig. Det såg mörkt ut. Men mitt i allt detta mörkret, sken ett ljus igenom. “Big Rom”. Romelu Lukaku var klar!
Fredagen var kommen och jag kände det. Idag kommer säsongens första viktoria. Olimpico kokade. Men tyvärr gjorde inte spelarna det. Tvärtom, de såg rädda och ynkliga ut. Det såg nästan ut som att de hade bestämt sig för att de inte ville vinna. När domare Antonio Rapuano tilldelade Milan en, enligt mig, otroligt billig straff, så var det uppförsbacke direkt. Roma såg bleka ut hela matchen. Enda glädjeämnet var att Lukaku fick debutera. Annars tar jag inte med mig något från den matchen. Siffrorna skrivs: 1-2.
Nu finns det bara en sak som gäller. Vinst. Landslagslägret, som kommer optimalt, ger Roma tid att träna och få ihop gruppen. Det ges även tid att jobba in Lukaku i laget så han kan bli det monster som vi vet att han kan vara. Nu är det dags för Mourinho att plocka fram alla ess han har i rockärmen och släppa på handbromsen. Nu blickar vi fram emot den 17e september när vi tar emot Empoli. Nu vänder vi på skutan. Forza Roma!
Roma per sempre!
