Tankar kring AS Romas transfermarknad sommaren 2023
Ja, var ska man börja? Kanske i den eviga samsara-spiralen där vi ständigt befinner oss i den ekonomiska karmans absoluta bottenträsk ditskickade av UEFA:s absurda regelverk med i stort sett inga möjligheter av nå Nirvana, där att vi också kan tillåtas stångas med de andra tjurarna på de största arenorna i den största turneringen.
Den 30:e juni har blivit det datum vi Romanisti fruktar som mest av alla, det är då vi årligen måste tillgodose räknenissarnas önskemål inom UEFA om nya ”breakeven” eller ännu bättre amorteringar på de skulder vi dragits med under årtionden. I år blev det värre än så, vi fick sälja av framtiden, det vill säga Tahirovic´, Volpato och Missori + några andra för att inte straffas ännu hårdare och ändå nådde vi inte ända fram.
Som vi alla vet så är handlingsutrymmet när det gällt transfers ungefär lika med noll och ingenting, men lite rörde det på sig i alla fall. På plussidan av transfermarknaden kunde vi tidigt räkna in mittfältaren Aouar från Lyon och försvararen Ndicka från Frankfurt som båda kom på free transfer. Llorente som vi sett under vårsäsongen lyckades vi även med att låna för ytterligare en säsong, men även Rasmus Kristensen från Leeds fick vi in på lån.
Panik utbröt under träningslägret i Portugal när förra säsongens mittfältsgeneral och Mourinhos kanske viktigaste vapendragare under sin karriär, Matic´ plötsligt vill lämna och skriva på för Rennes där han skulle få ett treårskontrakt i stället för som hos oss ettårskontrakt. Goda råd blev dyra och hastigt och mindre lustigt behövde vi två nya innermittfältare i stället för bara en. Våra goda vänner i Paris visade sin ödmjukhet och i bästa Pastorestyle dumpade de Renato Sanches och romabekantingen Leandro Paredes på oss. Paredes fick vi för en billig summa ska tilläggas, men samtidigt en stor lönekostnad och Sanches blir väl mest skadad hela tiden även om den inneboende kapaciteten är på högsta nivå. Av bara farten lyckades vi med ytterligare två lån innan transferfönstret drogs igen med en jättesmäll, anfallaren Azmoun från Iran och Leverkusen som vi ville värva för några säsonger sedan och den väldige belgaren Lukaku som inte behöver någon enskild presentation.
På minussidan, eller kanske bara jag borde skriva transfers ut, vinkade vi förutom våra ungdomar adjö till Perez, Villar, Kluivert, Reynolds och Faticanti, den senaste enligt många kommer att få en fin framtid, men som inte förväntade sig någon speltid i Roma och ville lämna. Ibanez valde efter övertalning att lämna för Saudiarabien och några spelare blev utlånade, Shumodorov, Darboe och Solbakken.
Mourinho´s fotbollsfilosofi har varit tydlig under sina två första år, ett kompakt försvarsspel utan yttrar och med en förhoppning om att individuell skicklighet ska avgöra matcherna till vår fördel. Nej, jag kritiserar inte Mourinhos´ meritlista, men fotbollen och själva underhållningen har inte sprudlat. Spännande och jämnt har det varit i typ 99 % av matcherna oavsett om vi mött Juventus eller Salernitana, Real Sociedad eller Bodö-Glimt, differensen har som brukligt varit maximalt ett mål åt någotdera håll.
Frågan inför sommaren var vilken väg som Klubben, Mourinho´ och Thiago Pinto skulle vandra, äldre och rutinerade eller yngre förmågor som potentiellt skulle kunna få ett högre värde allt efter hand som de utvecklades. Det har så här i efterhand visat sig vara det förstnämnda. Pinto måste dock få credit för den utrensning han tvingats att göra och för många värvningar där han likt en alkemist inte bara lyckats koka soppa på spik utan omvandlat ett hopplös läge utan pengar och förutsättningar där han lyckats värva (låna) in åtminstone några riktiga supervärvningar likt Lukaku.
Vissa följetonger som till exempel främst Frattesi, men även Berardi har med all oönskad tydlighet bara bevisat att vi tvings att krypa inför varje förhandling med Sassoulo, men även Atalanta och vi får vackert stå där med mössan i handen och invänta varje beslut de ska fatta när det passar just dem. En annan långkörare var den med santosspelaren Marcos Leandro som till slut rann ut i sanden.
Vi borde gått in för att skaffa oss en förstemålvakt och petat bort Patricio från förstaspaden. Patricio var inte dålig förra säsongen, men hade en klart dalande kurva och hade bättre fungerat som back-up. Svilar kommer få svårt att nå handskarna i ett toppklubb och Boer som är tredjekeeper har ännu sämre möjligheter. De är mest kvar för att de har så låga löner.
På mittbackssidan är det tydligt att de spelare vi har tillsammans med våra wingbacks inte klarar spela med en backlinje bestående av fyra spelare. Likaså med Matic´ frånfälle som var den som skyddade backlinjen blir vår backlinje än med utsatt och ifrågasatt. Ndicka verkar spännande, men Mancini är oerhört långsam, Kumbulla oteknisk, och de andra åldrande och därmed inte bättre än förra säsongen, snarare sämre.
Wingbacks, de är inte bra helt enkelt. Lånet av Kristensen förstår jag inte alls, han är sämre än både Celik och Karsdorp och på andra kanten står Spinazzola allt som oftast för ojämna insatser precis som Zalewski.
På vårt offensiva mittfält har Aouar visat sig besitta användbara förmågor, men för övrigt är det mest Bellotti som krigat i sin ensamhet på topp. Värvningen av Lukaku är väl sommarens skräll, men utan en fungerade spelidé, utan en stabil sista utpost, utan mittbackar med självförtroende och snabbhet, utan ett centralt mittfält som skyddar backlinjen, utan kreativa mittfältare som även kan löpa in i straffområdet och avsluta, utan kantspelare som kan hota ytterbackar i motståndarlagen, och utan anfallare som tillsammans borde görs minst 20 mål kommer vi på sin höjd att nå platserna 5 - 7.
Frågor måste ställas om Mourinho är rätt person att leda klubben in i framtiden för han kommer inte nöja sig med talanger från den egna akademin. Att konstant låna in spelare för att vi inte kan köpa dem blir en konstgjord andning där vi endast artificiellt nätt och jämnt hålls vid liv. Sommaren för övrigt blev inte särskilt lyckad när vi först tvingades ställa in turnén till Sydkorea och åka till beprövade Portugal. Där fanns endast svagare motstånd och spelarna luftades väldigt omfattande vilket ställer frågor kring deras fysiska förmåga utan nästan en enda 90-minutersmatch i benen. För övrigt brukar väl Mourinhos´”brinntid” inte vara mycket längre än två säsonger då han bland annat ”bränt ut” spelare med omänskligt med speltid. Frågan är om Mourinho ens har förmågan att få till stånd ett offensivt spel där vi är spelförande. Jag har inga problem att vi satsar mer på egna spelare och mindre på förjämnan skadade fixstjärnor.
Tid och tålamod är bristvaror i huvudstaden, men nog borde vi kunna skaka fram fler spelare som blir stjärnor. Ofta blir vi italienska mästare på ungdomsnivå, vilket kanske mer är att tränarna drillar spelarna i taktik än tekniska färdigheter. Det är inte lätt att få till förändringar i grundsynen på fotbollen som finns inhamrat i den italienska fotbollenssjälen, där taktik och strategi och inte spontanitet och lustfylldhet är ledord.
Thiago Pinto har ett av världens svåraste jobb som sträcker sig decennium bakåt, befinner sig i nutid och kanske sneglar in i framtiden, eller om det endast är avundsjuka blickar som kastas i den riktningen. Vilken väg ska vi ta?
