Julias Romablogg: Tre enkla!
Inför kvällens match var det ett tag sedan som vi hade lyckats vinna två matcher i rad. Senast vi gjorde det var i oktober (då var det å andra sidan tio matcher i rad). Det var med andra ord dags att göra det igen. Och som på beställning gjorde vi det också. Enkelt. Det började på bästa sätt redan i den sjätte minuten. Men visst hann man sucka åt Gervinho och hur typiskt det var honom att missa världens läge innan Destro påpassligt dök upp och dunkade in bollen i mål. Jag tycker det är så kul att se Destro spela. Han var borta från spel i 196 dagar och han hånades för att vara tjock och i dålig form. Nu är han tillbaka, nu har han gjort fyra mål på sex matcher (och då ska det tilläggas att han bara startat i tre av dessa matcher) och är på allvar någon att räkna med. Jag är otroligt glad över hans framgång. Glad är jag även över Adem Ljajic som fick göra sitt första mål sedan den 29 september. Ljajic var riktigt duktig idag men då han missade så mycket började jag fundera på vad det var för förbannelse han hade i skorna som gjorde att han inte kunde göra mål. Men så i den 78e minuten fick han ÄNTLIGEN sätta dit den och ingen var nog mer lättad än Ljajic själv. Roma var riktigt bra idag och alla spelare får många plus (speciellt Strootman för målet och Benatia som försökte sig på ett Florenzi-mål!).
Livorno är visserligen inget topplag. Livorno är sist i tabellen. Livorno är svaga både framåt och bakåt. Livorno är i usel form. Men jag kan ändå inte låta bli att imponeras av Roma. Det brukar inte vara lagen på den övre halvan som är Romas största problem utan vi ALLA vet att det oftast är mot de lite sämre lagen vi tappar poäng. Dessutom har de fem senaste matcherna mot Livorno inte slutat i en enda trepoängare (senaste gången vi vann mot Livorno var i premiären 2007/2008, drygt 6½ år sedan!).
Tänka sig, den där bedrövliga Juventus-matchen var kanske det bästa som kunde hända oss? Vi kanske behövde den där förlusten för att vakna upp. När vi hade vunnit de 10 första matcherna kändes det som vi blev alldeles för rädda för att förlora. Spelet blev krampaktigt och vi vågade inte gå för seger. Det handlade inte om att vinna utan det handlade snarare om att inte förlora. Men nu är saker annorlunda igen och efter matchen mot Juventus har vi fått se ett helt annat Roma. Ett Roma som jag fullkomligt älskar. Mest av allt älskar jag våra anfall. De är magiska att skåda och man njuter varenda sekund. Mamma mia che Roma sitter man och tänker hela tiden. Ibland undrar jag om det här verkligen är MITT Roma jag sitter och kollar på. Jag har inte sett något sådant här härligt lag och vackert spel sedan Spalletti-eran (och jag är till och med osäker på om vi spelade såhär bra ens då).
Grazie Roma för ikväll och härnäst väntar betydligt svårare motstånd. Men det tar vi då, nu njuter vi av tre poäng istället.
Grazie Roma
che ci fai piangere e abbracciarci ancora
Grazie Roma, grazie Roma
che ci fai vivere e sentire ancora una persona nuova!
