Vad kan man egentligen ha för förväntningar på honom?
Ja, jag öppnar twitter efter torsken på Meazza mot Inter i coppan. Möts av "floppen Zaniolo". Sen tänker jag vad man egentligen kan ha för krav och förväntningar på en tjugotvå-årig kille som dragit dubbla korsband inom ett år innan ha fyllt tjugotvå. Killen som alltså har spenderat mer tid i rehabssalen än på fotbollsplanen.
Det som började så bra, med den där chippen mot Sassuolo, och de där två målen hemma mot Porto i Champions League. Men sen kom den där skadan mot Juventus, efter den där löpningen från egen planhalva. Där låg han och vred sig och man kunde snabbt konstatera att det var något som inte stod rätt till.
Första korsbandet alltså av i Januari 2020, det andra av i en betydelselös match i Amsterdam mot Nederländerna i någon hittepå turnering aka Nations League.
Så, inom loppet av åtta månader, två knäoperationer. massa timmar rehab, missat EM och förmodligen ett ganska sargat självförtroende efter allt som hänt.
Men sen till säsong 21/22 så stod han där igen, lite mer kilo på kroppen, kanske lite mindre speed men samma driv med bollen som innan. Men det har inte riktigt klickat, han har inte riktigt fått det att fungera som både han och vi alla romanisti vill.
Bara två mål på sjugo matcher i ligan, ett i Conference League.
Men sen så frågar jag mig själv och kommer alltid på mig själv att man ska nog kanske ska vara glad att Nicolo Zaniolo spelar fotboll överhuvudtaget.
För mycket i livet har han inte tur med, inte ens domarkåren.
Men det behöver vi inte prata mer om.
