Vad vore livet utan Serie A?
En söndag eftermiddag i början av december och det är inte vilken söndag som helst utan det vankas ett derby i Rom, nervositeten börjar göra sig påmind och spänningen i kroppen stiger. Jag sitter på ett fik i centrala Linköping och kollar ut genom fönstret och faller längre och längre bort från diskussionen som pågår kring bordet för idag vill jag inte diskutera något annat än den batalj som håller på att närma sig. Det diskuteras politik, annan fotboll och även jobb, men inget av detta är något som jag vill ta del av idag. Jag reser mig upp efter ett tag och säger att jag har andra planer och trots att det är ett par timmar kvar tills matchen ska börja så känner jag att ensamheten kommer väl till hands i detta läge. Jag går ut på stan och ser människor som redan har börjat julshoppa, julpyntet är utsatt sedan första advent och i skyltfönstren är det dekorerat sedan veckor tillbaka. Men allt jag går och tänker på är vilken startelva ska vi starta med? Vilket elva kommer Lazio ställa upp med på andra sidan planhalvan? Visst det finns preliminära startelvor men man vet aldrig om Spalletti eller Inzaghi kommer göra några sista minuten ändringar för att överraska varandra. Frågeställningarna är många i huvudet som florerar omkring. Vad kommer det bli för matchbild? Hur bra är egentligen Lazio i år? Hur kommer laget se ut nu när skadorna börjar göra sig påminda i början av december?
Jag vet att svaren på dessa frågor kommer jag få inom några timmar men vill jag egentligen ha det? Man har blivit besviken så många gånger förr när det kommer till Roma och laget har startat fantastiskt bra för att sedan i en match fallera totalt. Nu inför denna match så har det faktiskt sett stabilt ut och endast 3 förluster och 2 kryss på de inledande 15 matcherna i Serie A och med det facit så kan man inte annat än att vara nöjd. Men är det just denna match vi ska falla eller är det nu vi reser oss och fortsätter resan för att eventuellt kunna utmana Juventus i vår om Scudetton? Jag fortsätter gå vidare utan någon riktig destination närmsta timmen men det behövs för att få rensa tankarna för det som komma skall. Men när jag går i min ensamhet så undrar jag också vad alla andra tänker på som jag möter? Kanske är det vad som ska köpas i julklapp till familjen, vad man ska göra på jobbet kommande vecka eller så är det vad man ska äta ikväll. Men inget av det verkar relevant för mig just denna dag, allt det där får vänta för idag är det fotbollen som står i centrum för min del. Jag har många gånger fått höra att jag är på gränsen till fanatisk och att det inte är normalt att bry sig så mycket om fotboll. Men jag kan inte tro att någon av dessa människor har varit på plats på ett Olimpico när det är fullt i både Curva Sud och Nord och det är derby. Man ser folk som gråter av både lycka men även sorg när slutsignalen går beroende på vad resultatet blev och vilket lag man hejar på. Det allra första derbyt jag var på var i mars 2011 och det var hemmamatch för Roma. Det var jag och min bästa kompis som åkte och vi hade planerat resan i flera månader. Det var första matchen för mig som jag skulle se ute i Europa och vi började med ett kokande Olimpico. Självklart fanns det bara det valet då vi båda är romanisti men den riktiga glöden hade inte börjat brinna än om jag talar för min egen del. Jag började följa Roma tidigt 2000 i den utsträckningen som gick och det var när man fick upp ögonen för en ung Francesco Totti. Det var han som lockade mig till Roma som han har gjort med så många andra och med tiden växte sig supporterskapet starkare och starkare för varje match jag såg. Men jag kommer ihåg den marsdagen nere i Rom som det vore igår, det var en tillknäppt första halvlek med snålblåst och regnpisk i nacken till att helt glömma bort vädret i andra halvlek då allt ändrades. Totti gjorde två mål, ett på frispark och ett på straff, arean exploderade på den kortsidan vi stod på. Ramsor sjöngs i kör av flera tusentals personer och jag fällde till och med en tår av ren lycka. Just där och då förstod jag innebörden av att älska ett lag, vid varje medgång så känner man sig euforisk men i varje motgång så känner man sig också lika nedstämd. Just därför så blir denna söndag, men även varje matchdag, något speciellt för mig och alla andra romanisti för det är åter igen dags för ett nytt Romderby efter ett halvårs väntan. Klockan börjar närma sig 15:00 och jag har bestämt att se matchen med en kompis som älskar Serie A men i synnerhet Napoli, det dukas upp mat och dricka och visselpipan sjuder och matchen rullar äntligen igång. Hjärtat börjar slå fortare och nerverna sitter nästan utanpå huden. Lazio tar kommando direkt och tankarna faller direkt till att detta kommer sluta med en smärtsam förlust. Men vi växer oss in i matchen och tar över mer och mer men första halvlek slutar 0-0 som så många gånger förr. Andra halvlek är det ett helt annat lag som kliver ut på planen och helt plötsligt börjar vi ha övertaget och från ingenstans så gör Wallace en riktig blunder som sista man i försvaret och Strootman tar bollen och trycker dit 0-1. Jag står upp i soffan och skriker rätt ut av lycka, hoppar upp och ner och sjunger mig nästan hes. Som alla vet slutar matchen 0-2 efter ett mål av Nainggolan och det genom ett skott från distans som letar sig in vid högra stolproten och när Luca Banti blåser av matchen så känner jag bara en känsla av eufori gå igenom hela kroppen. Vi vinner derbyt igen för fjärde gången i rad, vi är åter bäst i den eviga staden och vi visar gång på gång att detta Roma är något att räkna med när säsongen ska summeras i vår.
Men det är just det, när säsongen ska summeras i vår så kommer den där tomheten infinna sig igen som den gör varje gång i slutet av maj. Man inser efter att sista ligamatchen har spelats, oavsett om man hamnar på första eller åttonde plats, att det är nästan tre månader utan ligafotboll från världens vackraste liga. Men varje gång i mitten av augusti så infinner sig just den där känslan igen av lycka och eurfori och det kvittar vilket lag som står för motståndet, för det är ändå min första kärlek som står i vinrött och ska inleda ytterligare en säsong i Serie A och ge mig allt det där jag har saknat under sommaren. Sempre Roma!!
