Vargar utan blodad tand
Roma har aldrig varit en storklubb sett till titlar, men primavera-laget går från klarhet till klarhet i skuggan av seniorerna. Ändå går någonting fel när de unga vargarna ska slussas in i a-truppen och de drar istället på jakt i nya revir. Varför är det så?
I Barcelona sitter ett spelsystem inpräntat i väggarna. Från elvaåringarna som drömmer om att springa in på kolossala Camp Nou till Messis mannar som de senaste åren skoningslöst gäckat motståndare – alla presenteras för läran om tiki-taka-fotbollen. Rulla, rulla och rulla. Manövrera ut försvaren med snabbt och kort passningsspel, lita på att denna taktik fungerar så framgångsrikt att en reservplan är onödig. Spelsystemet präglar alla ålderskullar i klubben och därför är det enkelt för Pedro Rodriguez och Andres Iniesta att på bara något år blomma ut till fullfjädrade världslirare som lyfter pokaler med stora öron och troféer i gyllene färg. I Rom är det annorlunda.
Roma har det senaste decenniet stämplat sig själv som en evig tvåa. Sex andraplaceringar under 2000-talet vittnar om en oförmåga att glänsa när det gäller och mittfältsdynamon Daniele De Rossi har stagnerat rejält i sin tidigare fantastiska utveckling. Just kring De Rossi finns det enligt mig en symbolik som är viktig att ta med när vi beräknar varför Roma egentligen har så förtvivlat svårt att bygga en stadig bro mellan junior- och seniorlag trots högklassiga faciliteter och lovande ynglingar. Jag är alltid noga med att betona psykologins betydelse i dagens fotboll, en aspekt som inte går att bortse från om man exempelvis upplevde en, ur blågula ögon, förtrollande kväll i Berlin för snart ett halvår sedan. Jag tror nämligen att många unga Roma-spelares psyken sviktar när de ser den oändligt store och evige Francesco Totti briljera med överlägsen förmåga i fronten. En kombination av att Totti är den bäste fotbollsspelaren i Romas historia samt att den romerska traditionen helst ser en framtida bandiera som systematiskt lämnar över fanan till sin arvtagare kan få många ynglingar att avskräckas. Kaptenens skor är större än någonsin och när talanger på knappt tjugo år tar sina första steg på a-lagsnivå kanske de känner sig osäkra på sin egen förmåga, osäkra på huruvida de kommer att kunna ta över efter någon så stor som Totti. Man kan tycka att som uppfostrad i den södra curvan (vilket många av talangerna är) bör man vara van vid den kokande pressen, men Totti har faktiskt ur den här synvinkeln en påverkan på ynglingarna som stjälper snarare än hjälper. De unga vargarna förlorar självförtroende och underskattar sig själva, de sätter käppar i sina egna hjul och lånas istället ut till Serie B-klubbar.
En annan orsak, en lite mer taktisk sådan, till varför unga Roma-spelare har svårt att knyta till sig en permanent plats i a-lagets startelva kan vara Romas ständiga identitetsskiftning. Visst, Roma har sin fasta mentalitet och trots amerikanskt ägarskap håller klubben sig borta från ekonomisk dopning och City-stämpel. Men de två senaste åren har Roma haft fyra tränare. Vincenzo Montella valde att bänka en suverän Julio Sergio i målet, Luis Enrique försökte med en halvt ny trupp införa det nämnda Barcelona-spelet i det rödgula omklädningsrummet, Zdenek Zeman var lika naiv som underhållande i sitt hänsynslösa offensivtänk – och nuvarande Aurelio Andreazzoli har gjort sin plikt och stabiliserat försvaret. Att Roma bytt spelsystem så ofta på senare år har lett till brist på klara taktiska riktlinjer. Alla tränare har förstås olika strategiska ögon, men unga spelare tappar lätt bort sig i ett ingenmansland av sifferkombinationer och offsidefällor. Alessandro Florenzi fick stort förtroende under Zeman för sin energi och frenesi, men under nye Andreazzoli har hans speltid avtagit. Detta kan förstås påverka Florenzis utveckling. Visserligen ska han förstå att bänken är ett lika tänkbart alternativ som startelvan för en spelare i hans ålder, men å andra sidan var han tillräckligt bra under hösten för att få förtroende även under våren.
Om vi ser till hur Serie A såg ut för några år sedan får Roma sällskap av andra italienska klubbar i den här frågan. Milans ende stortalang som tog världen med storm var brassen Kaká, utsedd till planetens bäste 2007. Juventus redan urstarka trupp tvingade duktiga spelare som Claudio Marchisio att tillfälligt leta ny klubbadress, och Inters försök att spela in Balotelli hann knappt bära frukt innan tränare Mancini tog honom med sig till Manchester. Roma? Roma hade ett koppel av potentiella storspelare som Cesare Bovo och Stefan Okaka, men de stannade vid att vara potentiella. Och anledningen till att så få talanger slog igenom på den tiden beror, enligt mig, på att Serie A var en bättre och mer attraktiv liga då. Storspelare som Zlatan Ibrahimovic och Pavel Nedved var så dominanta att de höll klubbarnas respektive talanger på bänken eller utanför a-truppen. Under ännu tidigare år spelade Gabriel Batistuta och Andriy Shevchenko samma melodi som ljöd öronbedövande för ynglingarna – som i sin tur lånades ut till mindre klubbar för att sedan få sina genombrott i moderklubbarna vid tjugofemårsåldern. På grund av den stenhårda konkurrensen kunde endast extremt begåvade talanger som Totti, Del Piero och Antonio Cassano slå igenom i tidig ålder. Idag har de italienska klubbarnas dåliga ekonomi tvingat Serie A-lagen att ställa upp med talanger i startelvorna, talanger som för tio år sedan förmodligen inte hade fått chansen på samma sätt. Jag tror inte att Mattia Destro och Stephan El Shaarawy redan i den här åldern hade slagit igenom om Serie A som liga varit lika dominant som förr. Däremot hade supertalanger som Marco Verratti förmodligen axlat Pirlos mantel ändå.
För att knyta ihop den romerska säcken vill jag dra en parallell mellan två högerbackar. Båda är blixtsnabba och ettriga men saknar spelsinne. Den ena har tagit sig hela vägen till det italienska a-landslaget, medan den andre irrat bort sig själv efter en lovande början på sin seniorkarriär. Jag tycker inte att skillnaden mellan Ignazio Abate och Aleandro Rosi är så grundligt stor att den ene blivit ett kugghjul i Azzurri medan den andre är utlånad till Parma. Varför det blivit så kan givetvis bero på mycket, men i mina ögon klarade Rosi inte av pressen att spela i ett lag som suktar efter en ny bandiera när Totti närmar sig slutet och när De Rossi ryktats till Manchester. Abate lever förstås också med en press, en storlagspress, men slipper tänka på att behöva bli en ny Paolo Maldini. Milan har alltid varit en storklubb och lär vara det så länge fotboll existerar. Om inte Abate presterar kommer någon annan att göra det. I Rom är det dock fanbäraren som ska göra det, och fanbäraren ska vara romare. Kan det vara den biten som fällde Rosi, eller är det bara något så simpelt som att Abate utvecklades tack vare ett klokare huvud och duktigare hjälptränare? Kanske. Men kanske är det här exemplet kännetecknande för hur Romas unga primavera-briljanter som Viviani, Bertolacci och Caprari misslyckas med att slå sig in i truppen trots att den italienska ligan i dagsläget är som klippt och skuren för blomstringen av talanger snarare än enbart exceptionella talanger. Den här frågan är värd att diskutera - om svaret är psyket, pressen, skiftandet av spelsytem eller Tottis aura förblir dock oklart
