Säsongen 2013/14: Den gamle och den unge visade vägen
När Udineses säsong 2013/14 sammanfattas handlar mycket om två kontrasterande spelare. Två spelare som inför säsongen fanns på varsin ände i fotbollskarriärerna med helt olika förväntningar. Två spelare som slutade i samma hjältestatus.
Efter en småkylig februaridag hade mörkret lagt sig över Stadio Dall’Ara i Bologna. Klockan närmade sig sex. Snart skulle domare Gianpaolo Calvarese blåsa igång Udineses ödesmättade bortamatch mot Bologna. Fyra raka förluster hade gjort att nedflyttningsstrecket obönhörligt krupit fram som ett överhängande hot för Udinese. De svartvita var piskade att vinna. En förlust mot bottenkonkurrenten Bologna skulle göra att Udinese på allvar drogs in i bottenstriden. Som om det inte var nog tvingades Udineses målvakt Zeljko Brkic lämna på uppvärmningen innan matchen. Mörkret var totalt och förhoppningarna få.
Det var då de klev de in på samma väg. Två spelare med helt olika förutsättningar. Två spelare som dittills under säsongen befunnit sig på helt olika platser i karriärerna. Veteranen och talangen. Ikonen och framtidshoppet. Anfallsesset och målvakten. Antonio Di Natale och Simone Scuffet.
Di Natale var inför säsongen betraktad som ikon. Han var omnämnd som en av de största i hela Serie A och var enligt många betraktad som en het kandidat till skytteligatiteln. Han skulle som kapten leda sina styrkor framåt och bära laget mot ännu en fin placering. Han skulle jaga historik i tidernas skytteliga.
Scuffet hade gått in i säsongen med helt andra förväntningar på sig. Han skulle i lugn och ro få tid att utveckla den potential som gjort honom till ungdomslandslagsman under epitetet supertalang. Han skulle få träna med A-laget och få sitta på bänken i några matcher för att se och lära.
Med andra ord hade Antonio Di Natale och Simone Scuffet gått in i säsongen som varandras raka motsatser. Men inte nog med att deras karriärer hade stått på olika platser innan säsongen. Hösten hade fortsatt på samma vitt skilda spår.
Di Natale hade inte motsvarat förväntningarna han hade haft på sig som lagkapten. Han var ifrågasatt. Målen kom inte lika ofta som de brukade göra, spelet stämde inte och han såg trött ut. Trots det fanns han i princip alltid med i startelvan.
Scuffet å sin sida stod alltjämt på tillväxt i Primaveralaget. Han hade fått beröm och lovord för sin inställning men när A-lagstrupperna tagits ut hade han aldrig varit påtänkt som något annat än reserv.
Så kom den där ödesmättade februaridagen. En kväll där förlust skulle innebära bottenstrid. En match där Udinese blivit av med sin förstemålvakt. Kvällen då Francesco Guidolin skickade in Di Natale och Scuffet på samma karriärväg. Den vinnande vägen. Ledarvägen.
Guidolin tog sin 36-årige lagkapten och sin 17-årige målvaktstalang åt sidan. Han förklarade allvaret i situationen och berättade att den ene skulle få göra Serie A-debut.
Båda svarade på bästa sätt. Scuffet visade inga som helst tecken på debutnerver utan gjorde allt rätt. När domaren blåste för full tid hade han inte bara hållit nollan, utan varit bäst på plan och svarat för flera matchavgörande ingripanden. En hållen nolla borgade för poäng men gav ingen garanti för tre poäng. Scuffets på många sätt totala motsatt, veteranen, ikonen, ledaren och anfallaren hade hjälpt till att fixa segern. Antonio Di Natale hade gjort det matchvinnande målet.
Efter matchen i Bologna fortsatte de två på samma spår. Den gamle och den unge. Tillsammans ledde de sitt Udinese framåt. Di Natale som målskytt, Scuffet som sista utpost. De lyfte Udinese upp till säker mark. De storspelade i Serie A och när Udinese vann den första av två semifinaler i Coppa Italia fanns de givetvis med i handlingen. Scuffet som burväktare, Di Natale som målskytt.
Till slut stod Udinese där med ett Serie A-kontrakt säkrat, mycket tack vare de två kontrasterande herrarna. Efter den där februaridagen i Bologna hade de klivit in på samma spår i karriärerna. Di Natale hade tack vare en hysterisk målform tagit sig upp på historiska höjder i och med sitt 193:e Serie A-mål i karriären. Scuffet hade visat pondus och styrka i målet. Båda två nämndes som heta kandidater till Italiens VM-trupp. De hade varit de två enskilt största anledningarna till att Udinese inte dragits in i någon nervkittlande bottenstrid.
Plötsligt stod de sida vid sida i sina respektive karriärer, som hjältar. Två spelare som befunnit sig på helt olika platser i karriärerna. Veteranen och talangen. Ikonen och framtidshoppet. Anfallsesset och målvakten. De två superspelarna. Antonio Di Natale och Simone Scuffet.
