Scudettokrönika: Nästan allas titel
Elva år sedan. Då var jag på plats och firade scudetton i Milano. Nu nervös i soffan. Medvetet ensam. För inte kunde en saga vara så välskriven. Den här krönikan är skriven med en flaska Moet i handen. Den bör läsas så också.
Dimman lägger sig så smått. Det har sjunkit in lite mer. Fram till slutsignalen hade jag utgått från att vi skulle sumpa det. Det är väl någon form av försvarsmekanism - självbevarelsedriften. Som milanista kan man dock påstå att det är empiri. Vi var där. Vi såg det och vi led. Vi har blivit vana vid misären, och att ständigt få veta att våra fötter hör hemma på jorden - fastspikade.
Milan har försökt flyga i över ett decennium nu. Ibland med tomma löften, ibland med lögner. Ibland med hjärtat och tanken på rätt ställe men med ett katastrofalt resultat. Ibland har vi dansat först en bra bit fram för att sedan få ännu en reality check. Avståndet har varit för stort. Lavetten har varit befogad, och vi har snällt fått titta på när Juventus dominerat. Vi har försökt flyga utan vingar.
Vi har inte haft ligans bästa trupp, och vi har tappat poäng mot lag och i matcher som en ligamästare normalt sett inte gör. Men vi har stått upp. Ingen har lyckats mobba oss och ingen har lyckats förbise oss. Och nu står vi här, mästare. Igen.
Det finns så många vägar till en scudetto. Det finns så många sätt. Kanske är Milans sätt det finaste av dem alla. Den ena katastrofala ägaren efter den andra. Och det avslutades med gamarna från Elliott. Tränare efter tränare offrades. Broar brändes och klubbikoner kastades ut. Vi lånade oss till en full trupp vissa säsonger, men någonstans hamnade man ändå rätt till slut.
Kanske var det när Pioli inte gav ledningen något val, med lagets utmärkta prestationer.
Han fick stanna, och därmed också sportchefen. Ragnick fick förstöra Manchester United ytterligare och Milans projekt fick lite kontinuitet. Välbehövlig hjälp kom och ynglingar har kunnat frodas i den miljön.
Den här titeln tillhör Pioli. Lugn, sympatisk och kanske hela truppens bästa kompis. En simpel spelidé, välmotiverad trupp och en stil värdig namnet Milan. Lo stilo Milan, som Thomas Nordahl hade sagt.
Scudetton tillhör Mike, som uppgraderade målvaktsposten. Ingen har räddat fler poäng än Mike. Ligans bästa målvakt, men ändå underskattad. Hans backlinje äger också denna titeln. Kalulu som blivit en startspelare, självsäker och stabil. Theo som hittade tillbaka till drömformen när det behövdes som mest och Tomori som är en världsback. Kollega Calabria som blivit kapten och italiens bästa högerback, från att vara ratad och en säkerhetsrisk.
Det är Girouds scudetto, för alla viktiga mål. Och för att förbannelsen om nummer nio officiellt är över.
Titeln tillhör Tonali. Det var hans säsong från första stund. Som han växt och tagit över. Det är hans titel, för att han varit en ung ledare för detta lag.
Det är definitivt Leaos titel också. Den tillhör honom och hans loja dominanta stil. Den tillhör hans snabbhet och förmåga att glida förbi vemsomhelst. Närsomhelst. Hursomhelst. Det där bekymmersfria frigjorda fotbollssinnet som är signifikativt för Milans framgång. Det spelade aldrig roll om han gjorde mål eller spelade fram. Förhoppningsvis får han fortsätta växa hos oss. Ge honom nummer tio.
Det är Maldinis titel. Han ordnade detta. Han trodde. Han var sig själv. Och han är det man vill att klubben ska vara. Maldinis Milan. Det kunde inte ha varit finare. Tre generationer Maldini har nu vunnit scudetton med Milan.
Och det är Zlatans titel, kanske först och främst. Undantaget i den unga och något okända truppen som markerade vändningen efter förlusten mot Atalanta. Det är hans titel, vare sig ni gillar det eller ej. Jag skulle vilja påstå att det är hans titel framför de andras. Och kanske den sista. Låt det vara så då, för detta klubbvalet var kanske det enda Zlatan gjorde med hjärtat ändå.
Hur man än vrider och vänder på det så är han den störste. Han är ledaren och stjärnan.
Och att fick knäppa folk på näsan ännu en gång, det ger mig (och framförallt honom) så mycket glädje. Den jäveln fick rätt igen, och ingen är gladare än jag för det.
Den här titeln tillhör alla de som varit med igenom skitet. Igenom alla år. Folk som lidit. Folk som hört skratt, skämt och nidramsor. Folk som gjort poddar om Milan i sin fritid även när det har varit skit. Alla de som följde med från nedflyttningsskämten till ikväll.
Den tillhör allt och alla. De som önskat oss lycka. De som sagt fina saker ikväll, trots att de håller på andra lag. Den tillhör Vicki Blommé som gjort en Leao-karriär, och varit lugn (!) igenom säsongen. Den tillhör herr Svanemar som blivit den bästa kommentatorn vi har. Gusten får också lite kärlek, för han är fenomenal. Den här titeln tillhör till och med Galliani. Han firar som ingen annan ikväll. Den tillhör fellow milanista och chefredaktör Aldijana Talic också. Den hör till min gamla vän Henrik Edman, som behöver den här scudetton mer än oss alla.
Den tillhör fan ta mig närmast alla.
Det är allas jävla titel. Alla utom Hakan Calhanoglu.
Tillbaka på toppen.
NU blir det spännande.
