Sotto la panchina: Mannen med den gyllene slipsen del 2/4
De mörka november-molnen hopar sig både bildligt och bokstavligt talat över allt som är rödsvart just nu. Resultaten sitter som voodoo-nålar i kroppen varje vecka och rapporter om osämja på ledningsnivå börjar bli vardagsmat. Resultatet av denna maktkamp i de högsta topparna i Milan ser ut att ta en era till sin slutstation. Snart är inte de gyllene slipsarna längre i fokus på San Siro.
Den mörka perioden (1996-2002)
Efter 1996 års Scudetto lämnade Fabio Capello till förmån för Real Madrid och in kom Oscar Washington Tabarez efter en imponerande säsong i Cagliari (vi har alltså sett det här mönstret redan tidigare!).
Sommaren 1996 innebar också en nystart för klubben. Ut försvann Lentini, för en bråkdel av sitt köpta pris tillbaka till Torino. Roberto Donadoni tackade för sig och drog till USA. Vi fick även denna sommar se den första högprofilerade försäljningen under Berlusconis era när Christian Panucci följde med Capello till Madrid. Kanske ett tecken på att Milan som klubb började darra lite grann.
In kom istället ett koppel med spelare som under de senaste säsongerna varit med och sänkt Milan i Europa: Dugarry från Bordeaux, samt den holländska trion Bogarde, Reiziger och Davids från Ajax som besegrade Milan i 1995 års CL-final. I tillägg till detta Jesper Blomqvist som tagit sitt IFK Göteborg till kvartsfinal i CL och Gallianis första pensionärsvärvning Pietro Vierchowod, 37 år.
Resultatet blev inget annat än en katastrof. Tabarez hängde med ett halvår innan han fick sparken. Dugarry bokfördes för totalt 5 mål under sin tid i Milan, medan hans lagkamrat från Bordeaux som kostade hälften så mycket blev en jättehit i Juventus, en viss Zinedine Zidane.
Reiziger och Bogarde toppar numera endast de listor som nu anger de sämsta spelarna som iklätt sig Milan-tröjan. Davids blev osams med de flesta och såldes säsongen därpå, dock med en fin vinst på 8M€. Blomqvist kom aldrig till sin rätt i den betydligt större miljön som Milan innebar. Pietro Vierchowod bildade tillsammans med Franco Baresi (36) ett av de äldsta mittbackspar jag kan dra mig till minnes och var båda delaktiga i en hjärtskärande 1-6 förlust hemma mot Juventus. Som om detta inte vore nog så såldes denna sommar en ung fransos vid namn Patrick Vieira till Arsenal.
Säsongens 11:e plats var långt ifrån acceptabel och inte ens en återvändande Arrigo Sacchi (avd. nostalgivärvning) fick ordning på skutan och en ny trupp fick formas samtidigt som Fabio Capello (avd. nostalgi) fick återvända till bänken.
Fantastiskt nog lyckades Galliani avlasta såväl Dugarry (tappade en tredjedel av sitt värde), Bogarde som Reiziger till Barcelona. Man satsade dock ånyo på spelare från Bordeaux och Ajax, och hoppades på bättre tur denna gång, Ibrahim Ba och Patrick Kluivert stod på tur. Leonardo, Helveg, Ziege och Andreas Andersson kompletterade en intressant mercato. Dessutom kom nästa nostalgivärvning i form av Donadoni, tydligen bra nog för att platsa i Milan igen.
Bland de som lämnade kan nämnas Baggio som tilläts gå gratis till Bologna samt pensionärerna Vierchowod, Baresi och Tassotti.
Nya spelare och en återvändande Capello räckte inte utan Milan hamnade ånyo på tabellens nedre halva på en tionde plats. Kluivert lämnade redan efter en säsong, dock till ett tiodubblat pris (återigen tack till Barcelona). Nästa spelare som varit en bärande del i Milan att lämna blev Marcel Desailly som ville ha nya utmaningar i Chelsea och Milan fick tillbaka i stort sett hela summan man betalt till Marseille tidigare.
Alberto Zaccheroni fick ta över då han manövrerat sitt Udinese på ett fantastiskt sätt under föregående säsonger. Med sig fick han skyttekungen Oliver Bierhoff till ett helt ok pris på 12,5M€, en annan mycket intressant värvning denna sommar var Domenico Morfeo som spåddes en lysande framtid. Lånesejouren från Fiorentina blev dock bara ettårig då den något bångstyrige men mycket bollbegåvade Morfeo aldrig anpassade sig till Zaccheronis taktiska upplägg. Ayala och N’Gotty skulle reda ut försvarsspelet och en viss Jens Lehmann skulle ta hand om jobbet mellan stolparna efter att säsongen innan lett sitt Schalke till en straffseger mot Inter i UEFA-cupen.
Säsongen slutade med en överraskande Scudetto när man spurtade om Svennis Lazio efter en osannolik avslutning. Av de nya spelarna var det dock bara Bierhoff som kunde benämnas som en succé. Morfeo spelade 11 matcher och blev aldrig särskilt populär hos Milans äldre garde.
Påföljande mercato sommaren 1999 blev på längre sikt sett en av de mest lyckade. Shevchenko, Gattuso och Serginho var tre av namnen som togs in och i januari kom ytterligare en brasse Roque Junior. Shevchenko betingade ett pris på 23M€ vilket får anses vara marknadsmässigt. Brassarna kostade strax under 9M vilket får sägas vara skäligt på förhand. Mer fundersam kan man vara över de 7,5M€ man lade ut på en 17-årig Fabricio Coloccini.
Shevchenko får anses vara en jackpot mer eller mindre. Milan knöt tidigt till sig ukrainaren som ledde sitt Dynamo Kiev till semifinal i CL och hann säkerligen skaffa sig en drös med beundrare på vägen dit när Milan redan hade honom i sin hand. Vi vet ju alla vad hans målfacit slutade på, så här är det bara att applådera Galliani för en fantastisk affär.
Ziege och N’Gotty fick lämna utan några nämnvärda avtryck i Milan-historien, tack och lov gjorde vi en liten förtjänst på båda affärerna dessutom.
Ingen ny Scudetto för Zac, men väl en tredjeplats och fortsatt CL-spel. Sommaren 2001 får väl anses vara tidpunkten då vi tog spenderandet till nästa nivå. Närmare 60M€ slängde man ut på mercaton och vad fick Galliani med sig hem då? Kakha Kaladze (16M€), José Mari (19M€), en halvt invalidiserad Fernando Redondo (17,5M€) och Dida (5,5M€). Ut försvann Roberto Ayala som sedermera blev stor profil i Valencia.
Galliani lyckades inte särskilt väl denna sommar heller. Trots allt spenderande så var det den billigaste värvningen (Dida) som fyllde någon som helst funktion framöver. Kaladze gjorde en lång och trogen karriär för Milan, men visade nästan aldrig upp ett spel som var i närheten av den prislapp som satt på honom. José Mari försvann efter några säsonger för halva priset till Villarreal och för 17,5M€ fick vi se Redondo visa upp sig 1291 minuter i Milan-tröjan. Närmare 120 000 svenska kronor i dagens kurs per spelar minut. Och då har vi inte räknat med hans lön, som han visserligen var nobel nog att avstå under sin längre skadeperiod.
Zaccheroni skulle inte få fortsatt förtroende till nästa säsong utan en ny utländsk tränare skulle få ratta Milan till nya efterlängtade troféer. Fatih Terims framgångar i Fiorentina hade fått Silvio Berlusconi att ropa till sig den turkiske tränaren och fyllde på hans spelarstall under en totalt sinnessjuk mercato där Milan allena handlade spelare för 146M€. Rui Costa och Filippo Inzaghi var de dyraste spelarna för 42 resp. 37M€, Andrea Pirlo (18M€), Javi Moreno (16 M€), Massimo Donati (15 M€), Cosmin Contra (7M€) och Ümit Davala (5M€) är andra stora köp värda att nämna.
Terim fick dock inte glädjen att träna dessa spelare särskilt länge utan Carlo Ancelotti fick ta över under hösten. Enligt rykten var Galliani aldrig tillfreds med Terim som tränarval utan nappade på första bästa chans att ge honom sparken. Ancelotti var däremot ett namn han gillade desto mer och det skulle visa sig bli ett lyckat drag.
Ska vi detaljstudera köpen så var Rui Costas prislapp ett ganska grovt överpris. Portugisen var på intet sätt dålig i Milan utan serverade mål och målchanser på löpande band, men någon 40M€+ spelare var han aldrig. Inzaghi däremot har med råge betalt tillbaka varenda Euro.
Andre Pirlo är ett intressant fall i sig. 18M€ för en bänkspelare i Inter (låt vara en stjärnspelare i U21) till en position man precis fyllt med Rui Costa var inte ett särskilt klokt drag. Däremot så fick man ju till slut mycket spelare för pengarna, men det var mest tack vare Ancelotti och Pirlo själv som snickrade ihop en regista av den tidigare trequartistan. Javi Moreno, Massimo Donati, Contra och Davala var ytterligare hjärndöda värvningar som vi förlorade 20M€ på efter att vi sålt dem. Ingen av spelarna är heller mer än parenteser i Milan-historien.
Vårt andra bokslut ger enligt mig ingen särskilt smickrande bild av Gallianis verksamhet. De stora anfallsvärvningarna har pendlat mellan succé och fiasko. Bierhoff, Sheva och Inzaghi gav fin avkastning, medan spanjorerna var en ren och skär katastrof. Köpen av Dida, Gattuso och Pirlo slog väl ut, men i övrigt är det i stort sett bara namn som framkallar magknip. Trots en jätteplånbok att tillgå så var majoriteten av värvningarna mer eller mindre misslyckade. Knappast ett godkänt facit totalt sett.
Tredje delen kommer imorgon.
