Sotto la Panchina: Välkommen till dårhuset
Dörrarna till en ny säsong slogs upp i helgen, till 10 nya månader av hjärtklappning, djupa suckar och garanterat nya kapitel till denna klubb som förvandlats till ett dårhus.
Det är något visst med att en ny säsong drar igång. Det är som att öppna dörren och andas frisk luft efter att ha varit instängd en hel sommar. Det är som att sitta med ett blankt papper framför dig som under de närmsta tio månaderna skall fyllas av ögonblick för att till sista täcka det med allt det som definierar säsongen 2016/17.
De senaste säsongerna har dock alla dessa känslor urholkats. Dörren som slås upp släpper inte in någon frisk sensommarvind, snarare en unken lukt av förmultnade löv och en tjock dimma som täcker allt det som skulle kunna vara vackert. Det oskrivna bladet är inte blankt och fint, det är ihopknycklat och kladdat på eftersom ingen orkar eller har motivation att teckna klart det ändå.
Att leva med Milan har under många år varit en ynnest. Allt det jag fått uppleva som supporter flera gånger är sådant som många aldrig får uppleva med sina lag. Samtidigt gör det extra ont att det inte har förvaltats bättre.
Sakta håller Milans emblem på att tyna bort vilket blivit alltmer tydligt de senaste åren. Inte nog med att vi inte längre är ett lag att räkna med (CL är en utopi enligt en mer eller mindre enig expertis), vi börjar även raderas bort ur historieböckerna.
Vi är inte längre det enda lag att ha gått obesegrade genom en hel ligasäsong. Vi har inte längre Gunnar Nordahls målrekord att referera till och den ogenomträngliga backlinjen som en gång höll rent framför Sebastiano Rossi i 929 minuter i sträck, får nu beundra Buffon och hans pansargarde som numera innehar den titeln.
Kanske kände Silvio att det var dags att sälja nu medan konturerna av ett storlag fortfarande finns kvar. Han själv hade inte orken eller förmågan att längre fylla i de urblekta färgerna i vårt emblem.
Trots att många gått och väntat på den här milstolpen i vår historia när Berlusconi lämnar över det som en gång var världens i särklass bästa lag så har vi ändå ingen aning om vad som väntar oss.
Många supportrar ser framför sig hur tankfartyg fyllda med pengar skeppas in från Kina och att vi från en á la carte-meny skall börja välja bland spelare som tillhör en kategori som ligger minst ett par nivåer över Constanter och Traoréer.
Men det är långt dit, väldigt långt. Och personligen har jag vid ett flertal tillfällen funderat på om det är det laget jag vill att Milan ska bli? Pengar behövs så klart, men pengarna skall i första hand användas till att återigen färga vårt emblem i de färger vi känner igen. Rött. Svart.
Pengar innebär nämligen också att det lätt kan blandas in andra färger i emblemet och när man målat tillräckligt länge på emblemet så finns risken att du inte längre igen dig. Du ser att det fortfarande står ACM där, men det är också det enda du känner igen.
Jag vill inte att det som är och det som varit Milan skall gå förlorat och däri ligger den största utmaningen för de nya ägarna.
Samtidigt finns det en nedre gräns för hur mycket man som supporter skall behöva tåla och jag vill direkt påpeka att det inte har med resultaten att göra, utan snarare styret och hur marginaliserade supportrarna blivit av klubben de senaste åren av en ledning som inte jobbat för klubbens bästa och samtidigt inte ens försökt dölja det.
Dårhuset
När man blickar tillbaka på allt som hänt under de senaste åren inom de fyra rödsvarta väggarna så skulle man lätt tro att man stirrade på ett halvtaskigt buskismanus till nästa sommarrevy i Varberg.
Som t.ex. att ägarens dotter hade ett förhållande med lagets skadedrabbade skyttekung vars 40 miljoners-försäljning pga. det gick om intet och därmed också värvningen av den spelare som istället hamnade hos en av våra värsta rivaler och hjälpte dem att spela hem ligatiteln. Ja just det, vi finansierade den värvningen indirekt genom att betala 11 miljoner Euro till dessa rivaler för en anfallare som växt upp i vår ungdomsakademi. Och för dessa 11 miljoner fick vi...ett mål på tre säsonger. Ja just det, vi lånade sedan tillbaka honom till det laget igen, en och en halv säsong senare. Och nu gav vi bort honom gratis till laget som lurade oss på den sista Europa-platsen förra säsongen.
Precis som vår skyttekung förförra säsongen, han kunde vi inte heller sälja, så vi ger bort honom gratis. Vilket var ju bra för då sparar vi in en stor lönesumma! Bara en av alla dessa idiotiskt höga löner som gjort så att vi betalt ut mycket pengar till avdankade spelare utan motivation som sen haft svårt att hitta ett nytt lag som "bara" erbjudit dem en marknadsmässig lön.
Samme ägardotter gjorde sedan en finfin affär när hon säkrade markrättigheterna för en plats där vi skulle bygga vår nya stadion. Bara det att det blev lite tjafs efteråt eftersom man inte riktigt kommit överens om den lilla detaljen vem som skulle göra grundarbetet för att röja bort den befintliga bebyggelsen på platsen. En liten petitess som kanske hade varit bra att ha koll på innan. Så pappa satte stopp för affären som i sin tur innebar att man blir tvungen att betala ett bötesbelopp på 10 miljoner Euro för att man inte fullföljde affären. Väl investerade pengar igen.
O så har vi den här fantastiske sportchefen. Ja han som så gärna gjorde affärer i just Genua med en viss klubbpresident där som genom åren gjort finfina 27 miljoner Euro i ren vinst på affärer med Galliani. 17 spelare (18 om vi räknar med Bertolacci som indirekt kom därifrån) har under 7 års tid tagit motorvägen från hamnstaden i Ligurien till Milano. Jag skulle vilja se två klubbar i en högstaserie i Europa med lika högfrekvent spelarhandel, för vi ska ha i åtanke att 14 spelare gått åt andra hållet också.
Gallianis fantastiska scoutingmetoder har han själv vittnat om. Valter Birsa värvades efter ett småtrevligt samtal med Preziosi på stranden i den eminenta sommarorten Forte dei Marmi där han gärna semestrar. Carlos Bacca hittade han enligt egen utsago när han bläddrade i en Panini-katalog. Gud vet var han fick nys om Traoré eller vad han trodde att en överviktig Kevin-Prince Boateng skulle åstadkomma förra säsongen.
Och så alla spelare som Mino Raiola fick fria händer att skeppa in. Visst Zlatan och van Bommel var två fantastiska spelare som Mino lyckades kränga på Galliani, men det är ändå säkerligen fler spelare som ändå gjort mer skada än nytta. Som Rodrigo Ely som kom "gratis" en säsong efter att vi dumpat honom till Avellino. Fast han var bara gratis fram till att bokslutet kom, för då visade sig att vi betalat en agentkommision på 8 miljoner Euro för att få tillbaka en spelare som vi gett bort gratis året innan.
Men han har ju värvat bra spelare också säger ni! Bonaventura! Kucka! Bacca! Ja, de har lyckats hyfsat bra i det hackande lag som vi varit på sistone, men alla dessa var ändå bara andrahandsalternativ. Skulle Galliani fått som han ville från början så hade vi tagit Jackson Martinez (utropades t.o.m. som klar av vår eminenta klubb TV-kanal!), Geoffrey Kondogbia och Jonathan Biabiany. Någon som tycker idag att Gallianis förstaval rosat marknaden sedan dess? Nä, tänkte väl det...
Ja just ja, spelaren som gjorde hattrick i ligapremiären (nämnde Bacca) var den spelare som Galliani desperat försökt avlasta under hela sommaren. Ja och den här amatörspelaren Jherson Vergara som knappt dög i Serie B fick förlängt kontrakt till 2019.
Och vi kanske ska nämna att vi haft sex tränare de senaste 2,5 åren. Varav den som gjort bäst resultat under denna tid fick sparken efter ett halvår men hade då ett fett kontrakt på 2,5 miljoner Euro per år som han kunde leva gott på ytterligare 2 år.
Kanske vi ska nämna att försäljningen av säsongsbiljetterna gått från toppnoteringen 73 000 till knappa 10 000 i år.
Och då har vi ju inte ens gått igenom den här såpan med försäljningen av klubben. Först var det den här thailändaren som lyckades tuta i Berlusconi att det minsann fanns investerare som var beredda att kasta in nästan en halv miljard i klubben utan att ens få en majoritetspost. Det låter ju troligt. I en klubb som gått 60 till 90 miljoner Euro back de senaste åren. Per år alltså.
Ingen vet hur mycket av de där berömda 480 miljonerna Mr Bee hann få fram innan Berlusconi sa hejdå, men rykten gör gällande att det inte var nämnvärt mer än tiggaren utanför min lokala Lidl-butik skramlar ihop en normal vecka.
Sen steg ju kineserna in i handlingen och de skulle ju sköta det här professionellt med amerikansk hjälp. Mr Sal skulle garantera en professionell och smidig affär mellan de två parterna. Bara det att personen som dragit in Mr Sal i det här började gapa efter lite för mycket och skulle helt plötsligt ha en hög post inom klubben, då fick kineserna nog och tog saken i egna händer.
Sagt och gjort och preliminäravtalet skrevs under i början på augusti. Men vi vet ännu inte vilka som köpt klubben. Eller ja, vi vet att 15% skall ägas av en statlig fond, 15% ägs av en viss Yonghong Li och sen skall en magnetfabrikant lagt beslag på ytterligare 5%. 65 av 100% vet vi fortfarande inte var de hamnar alltså. Man kan få huvudvärk av mindre.
Ljuset i tunneln
Vi har under en lång tid gripit efter halmstrån utan att få tag i något. Vi har längtat efter en strimma ljus i den tunnel som bara tycks leda in i djupare och djupare mörker. Kanske finns den strimman hopp i en liten stor 17-årings händer. För är det någonstans en nystart skall börja så är det från en inspark från Gigio Donnarumma. Debut som 16-åring (känns som det kan ha hänt tidigare i Milan, men minns inte vem...), lugn som en filbunke, en skäggväxt som jag bara kan drömma om och precis den utgångspunkt vi behöver för att börja om på nytt. Och om någon tvivlade på att han är på riktigt så behöver ni bara titta på de sista tio sekunderna från seriepremiären från igår. En straffräddning som inte bara räddade segern i matchen utan som mycket väl kan definiera hela säsongen för oss. Av en 17-åring.
Efter alla de rekord vi blivit av med så fick vi i alla fall in ett nytt namn i böckerna. Gianluigi Donnarumma blev den yngste målvakten genom tiderna i Serie A att rädda en straff och den förste att göra det innan han ens blivit myndig.
Bra så. Vi börjar där.
