StartitalienSerie AAC MilanSpelarporträtt: Filippo Inzaghi

Spelarporträtt: Filippo Inzaghi

Artikelserien om Milans legendarer fortsätter med ett porträtt av Filippo Inzaghi. Det är dags att gå igenom karriären för ständigt filmande mannen som ”föddes offside”.

Allt har en början
De flesta fans har tydliga minnen av hur man fick upp ögonen för en viss klubb. För egen del började det hela med kärlek till Italien under EM 2000 och när Filippo Inzaghi skrev på för Milan året efter var sommarens fotbollströjeinköp givet. En rödsvart nummer nio blev min och efter detta var jag fast. Inzaghis näsa för mål och det efterkommande övereuforiska målfirandet fångade mig direkt. Min kärlek till fotbollen började då, men Inzaghis karriär drog igång något tidigare…

Biografi
Filippo Inzaghi föddes i Piacenza en varm sommardag i augusti 1973. ”Som barn var jag livlig och busig men också bestämd. Jag föddes med tankar om fotbollar. Jag pluggade endast för att göra mamma och pappa glada, men jag visste alltid att jag skulle bli fotbollsspelare. Central anfallare om man ska vara precis.”

Fotbollskarriären tog fart i Piacenza SSD. Serie A-debuten kom för Parma år 1995, men där lyckades han bara med ett par mål under säsongen. Ett av dessa kom mot moderklubben, vilket fick Pippo att gråta floder. Känslomänniskan Inzaghi har varit sig lik genom karriären. Genombrottet i Italien kom i Atalanta där han vann skytteligan under sin första och enda säsong. Det var efter denna succésäsong som Cesare Maldini, då förbundskapten i Gli Azzurri, valde att kalla upp anfallaren i landslaget.
”Jag kommer ihåg första gången Pippo blev uppkallad för Italien. På träning blev vi alla helt förbluffade eftersom hans teknik var den värsta vi sett, men trots detta gjorde han mål på mål.”, sa en före detta lagkamrat då till ForForTwo.

Juventus var storklubben som snappade upp Inzaghi och tillsammans med Alessandro Del Piero, med Zinedine Zidane bakom, hade Juve en tridente som satte skräck i fotbollseuropa. Inzaghi blev bland annat den första anfallaren att göra dubbla hattrick i Champions League. Han förlorade en CL-final mot Real Madrid, men hade stor del i Den gamla damens Scuteddo 1998.

Efter 165 matcher och 89 mål i Bianconeri valde Inzaghi att flytta till Milano och AC Milan. David Trezeguets intåg i Juve betydde mycket sittande på bänken, vilket inte accepterades. Efter en skadefylld inledning kom anfallaren tillslut igång och tillsammans med Andrij Sjevtjenko började målen rulla in. Hans akrobatiska lobbmål mot Ajax i Champions League-kvarten (som Jon Dahl Tomasson dock petade in) var livsviktigt för Milans avancemang och utan det hade Milan aldrig vunnit turneringen samma år mot Pippos före detta lag.

I och med målen och glädjeutbrotten som alltid följde blev Inzaghi snabbt en favorit på San Siro. Inzaghi fanns nästan alltid med i startelvan, trots att namn som Sjeva, Vieri, Tomasson, Ronaldo, Gilardino och Crespo värvades in och/eller försvann. Pippo var nästan alltid där. Alltid i målprotokollet när det behövdes.

År 2007 och Champions League-slutspelet det året var höjdpunkten i hans karriär, i alla fall enligt honom själv. Efter ett knackigt gruppspel, där Gilardino eller Oliveira, valdes före började Pippo medverka mer frekvent ju närmare finalen Milan kom. I kvarten mot Bayern Munchen fick han chansen från start, och visst förvaltade han Seedorfs vackra klackpassning på bästa möjliga vis och sköt Milan till semin. Efter fina insatser i semifinalerna mot Manchester United fick Inzaghi chansen att starta mot Liverpool i finalen. När 44 minuter var spelade träffade Andrea Pirlo Superpippo med en frispark och bollen ändrade riktning och ställde Reina i målet. Enligt honom själv var det en intränad variant (som faktiskt synts tidigare), men enligt resten av världen var det ett slumpmål endast Filippo Inzaghi kan stå för. Andra halvlekens mål var däremot ingen slump – tvärt om. Kakás perfekta djupledspass träffade Inzaghi i steget. Touchen förbi Reina och skottet under densamme ska alla milanisti över 10 år kunna beskriva i sömnen.

Åren efter CL-segern flöt inte på lika bra. Jobbiga skador satte stopp för medverkan, och när han väl var på planen syntes det att den moderna fotbollen inte var något för Pippo. Sporadiska inhopp här och där fanns, och ett och annat mål trillade in. Men något stämde inte. Åldern hade tagit ut sin rätt. Under säsongen 2011/2012 bestämde sig Inzaghi att det var dags att lägga ned. Inför avslutningsmatchen mot Novara berättade han i intervjuer att drömmen var att avsluta med minst ett mål. Och visst var sagan redan färdigskriven, för tätt inpå sitt inhopp krutade han in 2-1 ur dålig vinkel. Glädjen efteråt var obeskrivlig.

Måljagandet
”För mig är mål som en positiv drog. Jag har aldrig fått nog.”, berättade han en gång för Gazzettan. Något som Inzaghi jagade under sin fotbollskarriär var målrekordet i europasammanhang. Han landade tillslut på 70 stycken gjorda, där han passerade sin kollega Sjeva och Gerd Müller bland annat. Real Madrid och Schalkes Raúl är hittills den enda som har gjort fler mål i UEFA-sammanhang.

Även i landslagströjan har Pippo haft en facination för rekord och listor. Bland annat är han väldigt stolt över att ha gjort fler mål än både Totti och kompisen Del Piero, trots att bägge två har fler landskamper på CV:t.

Tränarkarriären
Efter att Inzaghi la skorna på hyllan gjorde han tydligt klart att han ville bli tränare. Arbetet som coach för Allievi Nazionali öppnade upp sig och Pippo tillsattes. Debutsäsongen har gått kanon och pågår fortfarande. I nuläget har man precis avancerat till semifinal efter att man åter igen slagit lokalkonkurrenten Inter. Inzaghi har levererat så pass bra att Milan till nästa säsong lovat honom rollen som primavera-coach.
”I nuläget är mina favoritmål målen som mina spelare gör. Deras utveckling gör mig stolt. Mitt jobb som primaveratränare nästa år är en del av min utveckling som coach. Det kommer vara en stor ära att få återvända till Milanello för att träna spelarna. Det är mitt hem!”

Epilog
Filippo Inzaghi var förmodligen världens sämsta bästa spelare. Hans teknik var urusel, löpsteget långsamt och skottet värdelöst. Däremot gjorde hans placeringsförmåga, hans vilja och hans hjärta för spelet honom till en fruktat målskytt. Filippo Inzaghi var spelaren som fick mig att älska Milan, och jag har honom att tacka för många glädjestunder i livet. Filippo Inzaghi personifierar allt jag älskar med fotboll. Filippo Inzaghi är kärlek.

Tack för allt, Pippo Mio.

Minnesvärda Inzaghi-ögonblick