Spelarporträtt: Gennaro Gattuso
Den femte maj 2007 mötte Milan Manchester United på San Siro. Semifinal, Champions League. I vit tröja, svarta shorts och nummer sju på ryggen var Cristiano Ronaldo det största hotet mot Milan. Experterna lyfte fram portugisen och hyllade United. De hade inte räknat med en skäggig noshörning på Milans mittfält...
Tidigt 1978 föddes en liten pojke i den lilla byn Corigliano Calabro i södra Italien. Han satte direkt sina små fötter i faderns större fotspår och började sparka boll. Pappan spelade fotboll i Italiens lägre divisioner och den lille pojken följde ofta med för att tittade på matcherna. Dessvärre drabbades han av astma i ung ålder. Sjukdomen var ett problem för pojken, men kärleken till fotbollen övervann åkomman. Han skulle spela fotboll oberoende förutsättningarna. Ingenting skulle stoppa honom. Detta är något som genomsyrade hela hans karriär. Det började med astma, fortsatte med avslitet korsband och avslutades med nervfel. Har han bestämt sig för att spela fotboll gör han det. Gennaro Gattusos styrkor har funnits vid hans sida sedan uppväxten.
Pojken växte upp och började spela för Perugias juniorlag. Han bytte position från högerback till central mittfältare och avancerade i Il Grifonis juniorsystem. 1996 vann Perugia Primavera-mästerskapet. Mittfältaren var den som inledde målgörandet i finalen mot Parma med ett vackert avslut förbi Parmas målvakt. En målvakt som av en slump råkade heta Gianlugi Buffon. Vid sjutton års ålder gjorde han debut i a-laget. Skägget var inte så yvigt som idag, men passionen och grintan var den samma. Matcherna för de rödvita kunde räknas på två händer, innan flyttlasset till de brittiska öarna blev av. Rangers FC tog emot krigaren med öppna armar. En mittfältssoldat som springer till sista blodsdroppe går alltid hem i Skottland. Att Braveheart skulle bli smeknamnet var hugget i sten. Trots att han endast gjorde två säsonger för de blåa blev han otroligt älskad och för evigt ihågkommen. Krigarinsatserna, målen och passionen. Allt samlat i en kompakt italiensk kropp. Det är omöjligt att ogilla. Hade det inte varit för tvångsnedflyttningen och transferförbudet på spelare över 18 år hade Gattuso förmodligen haft kontrakt med Rangers igen.
Efter en kort sejour i Salernitana skrev han på för Milan. Okänd för den större massan slog han sig in på Milans mittfält. Relationen mellan supportrarna och den nyanlände mittfältaren växte i takt med skägget. Titlarna kom på löpande band och Rino spelade allt som oftast en huvudroll. Coppa Italia-, Scudetto- och Champions League-segrar kom alla under två underbara säsonger mellan 2002 och ’04. Glädjeutbrotten lät sig inte vänta. Carlo Ancelotti har fått känna sig själv i att bli omskakad i glädje och passion av den hetlevrade noshörningen. Samma öde gick även Marcelo Lippi till mötes i Tyskland under VM 2006. Han spelade där huvudrollen, när han tillsammans med Milankollegan Pirlo, ägde Italiens mittfält. Insatsen ledde hela vägen till guld och plats i VM-laget.
2007 kom den andra och sista Champions League-titeln som spelare. Gattuso spelade åter igen en viktig roll på ett mittfält där allt kretsade kring Andrea Pirlo. Med Gattuso vid sin sida kunde geniet från Brescia lugnt fördela bollar. Den mest minnesvärda matchen är självfallet semifinalen mot Manchester United på San Siro. Cristiano Ronaldo var upphaussad som världens bästa spelare och var den som skulle springa sönder Milans gamla mittfält. Gennaro Gattuso såg till att det inte skedde. Länge sedan var det man såg en sådan personlig utradering som Gattuso förde mot Ronaldo.
Den nioende september 2011 i en match mot Lazio hände något. Gattuso själv beskrev det såhär:
”De 20 minuterna jag spelade var en mardröm. Jag kände mig full. Jag kunde se Zlatan Ibrahimovic på fyra olika ställen samtidigt. Oturligt nog så lyssnar jag alltid på min röst inombords som alltid säger åt mig att fortsätta springa. Jag hade tur att jag krockade med Nesta, så jag hade en god anledning att lämna planen.”
Diagnosen dagarna efter berättade att Gattuso fått fel på nervsystemet bakom ena ögat, vilket gjorde att han inte såg någonting. Läkarna berättade för honom att han aldrig mer skulle spela fotboll. Men Gattusos inre röst fortsatte prata och denna gång hjälpte det honom i rehabiliteringen. Mot Parma sex månader senare var comebacken ett faktum. Det var en av hans sista matcher i Milantröjan. I sin slutliga match i Rossoneri mötte man Novara. Efter matchen svämmade känslorna över och bilderna på Gattuso storgråtandes är jobbiga för vilken människa som helst. Krigaren hade gjort sin sista tackling, sin sista passning och sin sista minut i Milantröjan. En epok var över.
För att förlänga karriären något gick flyttlasset till Schweiz och franskspråkiga Sion. Lagkaptensbindeln kom direkt och det dröjde inte länge förrän han även tog över tränarskapet i laget. Att Gattuso länge velat bli tränare har inte varit någon hemlighet. Flera kurser har redan avklarats på Coverciano. Hur det kommer gå för Gattuso på tränarbänken är det svårt att sia i, men att spelarna kommer springa till sista blodsdroppe är solklart. Frågan är om vi får se Gattuso coacha Milan någon gång i framtiden. Att hungern efter titlar finns kvar råder det inga tvivel om.
Kanske Filippo Inzaghi kan hjälpa till på traven…?
Källor: ESPN, Wikipedia
*Artikeln är byggd på en tidigare publicerad hyllning till spelaren i fråga.*
