Sympathy for the Devil: Åt helvete med arenaplanerna
Milan presenterade i veckan planer på en ny arena. Er krönikör är inte imponerad.
Och så efter sedvanligt för mycket snack och för lite verkstag genom åren, presenterade Milan med Barbara Berlusconi i spetsen till slut planerna för en ny stadium, som planeras färdigställas till säsongen 18/19. 48.000 sittplatser i en arena mitt i stan med tillhörande restauranger, VIP-boxar, takträdgårdar (varför man nu behöver sådana...) med mera, med mera.
Projektet är logiskt på många sätt och ekonomen i mig nickade eftertänksamt vid upprepade tillfällen när planerna presenterades. San Siro har under de senaste åren haft ett publiksnitt på ca 40.000 men en kapacitet på över 80.000, vilket påverkat stämningen negativt. Med de planerade 48.000 platserna skulle det vara 80% eller mer fullsatt på de flesta matcher.
Vidare placeras arenan in bredvid Casa Milan och med tillhörande restauranger, barer och VIP-boxar borde Milan, kapacitetsminskningen till trots, kunna öka inte bara matchdagsinkomsterna utan även kunna skapa intäkter under veckans alla dagar. Flytten i till centrum borde vidare göra stadium mer attraktiv för konserter och andra evenemang.
I sann corporate social responsibility-anda planeras bygget inte vara högre än omgivande byggnader och begränsas således till 30 meters höjd (San Siro är 60 meter), använder modern teknologi för att behålla oväsendet från läktarna inne i stadium och på behändigt avstånd från själlösa grannar. Och som strössel på omtänksamhetsglassen placeras parker och trädgårdar på arenans tak.
Detta är på alla sätt ett moget, modernt och väl genomtänkt projekt som visar att klubben försöker transformera sig från en miljardärs PR-leksak till en fungerande business. Toppen eller hur?
Eller inte! Det är er krönikörs bestämda uppfattning att detta projekt inte är värdigt en klubb som vunnit Champions League sju gånger. Arenan är för liten och för tillrättalagd. Även om planen är snygg på ett ”konceptbil för en eldriven medelklass-sedan”-sätt, är detta inte Da Milan.
Jag vill inte att mitt älskade lags arena skall passa in i stadsarkitekturen. Jag vill att den skall stå ut likt ett Colosseum, stolt och uppkäftig. Välkomnande och moralhöjande för de egna fansen, hotfull och skrämmande för motståndarna. Den föreslagna arenan bjuder in motståndare med moderna faciliteter och smakfull inredning. San Siro välkomnar med en titansk monstrositet som skrämmer redan på kilometers avstånd.
Den moderna fotbollen går i en riktning utstakad av Premier League där sporten i allt större utsträckning inte är en kamp mellan rivaliserande klaner utan snarare ett av flera söndagsunderhållningsalternativ. Det finns absolut fördelar med detta, men sporten och supporterskapets skäl riskerar att gå förlorad.
Mitt intresse för just Calcio hänger till stor del ihop med den italienska fotbollens motvilja (eller kanske oförmåga) att följa denna trend mot tillrättalagdhet. Vi har ägare som får näringsförbud när det flyttar till England, och då skickade vi inte ens en av de galnare. Vi har tifon utan like. Vi har dinosaurier till arenor som San Paolo och San Siro, som i sina förfall kokar av passion när det är fullsatt. Rom stannar upp när det är derby, London gör det inte.
Så åt helvete med planerna på fungerande toaletter, feng shui och korkekslundar. Sparka ut Inter från San Siro (vi var där 20 år före dem) och lägg pengarna på att bygga ett lag som kan utmana om titlar. Då kommer publiken tillbaka och då kommer San Siro koka igen.
