Tattica del Diavolo
Milan-redaktionen sätter igång en ny artikel här på Svenskafans och kallar den Tattica del Diavolo.
Taktik handlar oftast inte om att vinna dueller eller att skjuta i krysset. Det är snarare en sorts generell organisation, en helhetlig och systematisk bild av hur spelartruppen bör användas för att vinna matcher. De mönster man eftersträvar i offensiven och hur man positionerar laget när man försvarar är två exempel på taktiska frågor en tränare och en klubb måste svara på.
Artikelserien Tattica a Diavolo är ämnad att lyfta fram de taktiska detaljerna i Milans spel den här säsongen och framöver. Situationer från lagets tre senaste matcher används som underlag för den taktiska analysen vilket gör det hela relativt aktuellt, men också högst varierande då taktiken kan och kommer att förändras utifrån vilket lag man möter.
Analysen inkluderar tre punkter som rör Milans spel, både med boll och utan. Detta avgörs förstås av vilken form matcherna tar, alltså om laget är utspelat eller om man själv dominerar. För att förstärka den skriftliga analysen kommer jag att använda mig av både hand-ritade illustrationer och video-highlights från respektive match. Con il palla = med boll. Senza palla = utan boll.
***
Ur en taktisk synpunkt har Milans tre senaste matcher (Fio-Cag-Pal) varit direkt förvirrande. Bolltapp på bolltapp och, som ett resultat, gigantiska ytor mellan backlinjen och mittfältet påverkar lagets struktur och så också min förmåga att hitta spelmönster att använda som exempel. Några saker har jag dock lagt märke till, så låt oss ta en närmare titt på dessa.
1. En tydlig spelidé (Con il palla)
Det låter kanske uppenbart och självklart, men så är inte alltid fallet. Jämfört med de två senast gångna åren då en spelidé ofta varit svår att urskilja har Inzaghi i år tydliggjort de ramar som spelarna ska röra sig inom. Det krävs inte mer än några snabba glimtar på TV:n för att få en klar bild av hur Milan vill spela.
(numren på spelarna är fel, jag vet. Ignorera detta)
Förutsatt att motståndarna inte pressar högt (i.e. att man vill vinna tillbaka bollen så fort som möjligt) så är steg 1 i uppbyggnadsfasen med boll att Milans mittbackar går väldigt brett, ungefär i linje med straffområdets kanter. Detta tillåter våra ytterbackar att skjuta upp deras grundpositioner för att vara i ett mer förmånligt läge för att anfalla när man får bollen. I och med att mittbackarna ligger så pass brett öppnar det upp en stor yta för den sittande mittfältaren (oftast De Jong). Här kan denne oftast hämta boll och börja diktera spelet utan att behöva passa alltför mycket i sidled. Milans ytterforwards rör sig sedan in i banan, både för att skapa yta för en löpning in bakom (oftast från ytterback) och för att försöka få bollen, vända upp och börja vara ett offensivt hot. Den centrala forwarden håller sig central för att alltid vara ett alternativ för en längre boll och för att kunna ta rakaste vägen till målet.
Fördelen med en tydlig spelidé är att spelarna har en ram att förhålla sig till. Problemen som kan uppstå i och med detta utforskar jag i punkt 2.
2. Sista tredjedel, men vad händer sedan? (Con il Palla)
Om man tittar på antalet hoppfulla inlägg som, till exempel, De Sciglio har slagit de senaste tre matcherna så förstår man att det finns begränsat med tankar om hur Milan ska göra sina mål. Med hoppfull menar jag ett inlägg som egentligen inte slås med ett syfte, till exempel att träffa någons panna eller hitta en yta som någon löper in i. Nej, det är ett inlägg som slås in mot straffområdet på måfå eftersom det är där man gör mål. Milan är statiska just nu, enkla att utmanövrera för ett någorlunda samlat försvar. En förklaring till det problemet är illustrerad nedan.
Såhär såg det ut otaliga gånger mot Palermo. Saponara ger understöd bakom bollen, precis som El Shaarawy. Detta trots att De Jong (och Rami där bakom) redan kan göra detta jobb, alltså både kunna hindra en potentiell omställning och ge bollhållaren ett säkert alternativ. Menez söker sig också ”mot” bollen, istället för att bli ett passningsalternativ i mer farliga ytor närmare mål. Ingen tar en uppoffrande löpning från mittfältet och in i straffområdet, något Muntari brukar vara bra på. Således blir bollhållarens, i detta fall De Sciglio, enda alternativ att antingen passa bakåt, ”runt” motståndarlaget eller att skicka in bollen i straffområdet där Torres och Pazzini är i numerärt underläge.
Det spelar ingen roll att man vinner bollinnehavet med 63-27 när det ser ut såhär, då blir inga mål gjorda.
3. Uppflyttning av backlinje (Senza palla)
När bollen är förbi en viss punkt på planen är Milan alldeles för långsamma att flytta upp backlinjen. Syftet med det är att täppa till gapet som uppstår när ett längre uppspel sker. Som det ser ut nu blir laget alldeles för långt alldeles för många gånger. Motståndarna kan med en smart passning spela förbi två lagdelar och sedan driva mot målet med väldigt mycket pondus. I det läget har backlinjen inget val än att falla och göra det så tajt som möjligt i mitten av banan. Ingen press på bollhållare då innebär fritt skottläge och/eller bra läge för instick. Josep Ilicics mål på San Siro är ett exempel på dålig uppflyttning och hur man kan bli straffad för det. Se det nedan.
Detta är inte det enda exemplet, för Milan slarvar med detta ofta. Allt som krävs är en löpning uppåt i banan i någorlunda tempo vilket antagligen hade tvingat Ilicic att passa bollen hemåt, eller inneburit att han aldrig ens hade fått bollen i första taget.
***
Nästa gång, om lite mindre om en månad, baseras analysen på de viktiga och svåra matcherna mot Sampdoria, Inter och Udinese. Hoppas ni tittar in då också!
Tycker ni att jag är fel ute? Har jag missat något? Kommentera gärna nedan och låt diskussionen fortsätta där.
