Tattica del Diavolo
Del två av artikelserien Tattica del Diavolo är här. Denna gång baseras analysen på matcherna mot Sampdoria, Inter samt Udinese.
Återigen har det varit en utmaning att hitta tydliga återkommande sekvenser som effektivt sammanfattar Milans spel de senaste 4 veckorna. Antagligen är det också så, vilket de flesta säkert redan konstaterat, att Milan 2014/15 i allra högsta grad fortfarande är ett experiment för unge professor Inzaghi. I detta varieras spelsystem och/eller ansvarigt spelarmaterial kraftigt. Matcherna mot Sampdoria, Inter och Udinese var karaktäristiskt - både i matchens utgång och i lagets taktik - ganska olika. Stämmer min analys så kanske man får vända på det, där den kraftiga variationen blir mönstret vi letar efter. Jaja, låt oss ta en närmare titt på några av punkterna jag har tagit upp.
Con la palla (tack läsarna, för den språkliga korrigeringen) = med boll
Senza palla = utan boll
1. Potent possessionspel (con la palla)
En högst påhittad och kanske till och med opassande term, men också en som träffsäkert beskriver Milans spel långa stunder de senaste tre veckorna, och kanske främst då i matcherna mot Sampdoria och Udinese. Nya tolkningar av konceptet possession-baserad fotboll utvecklas nästan varje dag. Om du frågar mig så handlar det spelsättet om att, för det första, behålla bollinnehav och, för det andra, att kunna omvandla bollinnehavet till något som genererar mål. Att ha tålamod nog för att vänta på rätt läge och sedan hota när man väl får chansen.
Effektiviteten är något som ibland hämmas av denna filosofi, så även i Milans fall. Milan har bekvämt vunnit statistiken för bollinnehav i sina 5 senaste matcher (bortsett från matchen mot Inter), men har inte lyckats omsätta det i målchanser alla gånger. Matchen mot Palermo är ett skräckexempel, då man vann bollinnehavet med 63-37 och ändå förlorade matchen klart, med 2-0. Långa stunder såg det då ut såhär för Milan:
De Jong (defensiva mittfältaren) söker sig djupt för att hämta boll och starta anfallen därifrån. Redan här har han, i mitt tycke, hamnat för långt ner vilket också tvingar ner de andra två mittfältarna. En otålig Menez har också börjat röra sig mot bollen istället för att hålla upp. Den enda som rör sig någorlunda kreativt är Honda, men den passningen är för lång och för riskabel för De Jong att slå från den positionen. Eftersom bollinnehavet prioriteras ses De Sciglios yta som svår att nå. Det som återstår då är att spela bollen runt motståndarlaget, sällan igenom. Eftersom det alltid finns enkla alternativ "bakom" bollen så blir det också dit bollen går, bakåt alltså. Laget blir då enkelt att pressa fast och tvinga till en okontrollerad passning som det kan bli kamp om. Detta är inte ett positivt bollinnehav enligt mig.
Men, med det här perspektivet, vad är det då som Milan stundtals har gjort bra de senaste tre matcherna? En sak är illustrerat nedan.
Istället för att en defensiv mittfältare sköter det tidiga uppspelet så har en av mittbackarna tagit/fått det ansvaret. Detta tillåter Essien att hämta boll högre upp i banan vilket automatiskt trycker upp Bonaventura och Van Ginkel. Menez kan droppa ner i ytan som Honda skapar med sin löpning samtidigt som Bonera fyller på från ytterbacksplatsen. Detta möjliggör för kombinationer och numerära överlägen vilket sedan leder till inspel in i boxen som förhoppningsvis fylls av Bonaventura och El Shaarawy, alternativt att Bonera kan vända hem igen, avlasta genom understödjande Essien och på så sätt etablera ett hotfullt anfallsspel i den sista tredjedelen. Denna situation är ofta föranledd av en spelvändning, och det är ett mönster som Milan använt för att på ett positivt sätt styra spelet under de senaste veckorna.
2. Lågt försvarsspel (Senza palla)
Rätt sida om bollen. Positionsspel. Samlat lag. Nödvändiga termer att hålla reda på när man spelar ett lågt försvarsspel. Det är ganska svårt att lägga märke till, inte minst med tanke på ovanstående resonemang, men faktum är att Milan allt som oftast spelar ett lågt försvarsspel. Inte helt ovanligt i Italien förstås, men för ett aspirerande topplag? För ett lag som ofta vinner bollinnehavet? Vid ett antal tillfällen mot Inter och Sampdoria samlade Milan laget likt följande illustration:
Intressant mönster. Ingen uppenbarlig vilja att vinna tillbaka bollen. Ingen press på bollhållaren om inte bollen kommer in centralt. Fokus ligger på att komma på rätt sida och stänga de centrala ytorna och det gör Muntari och Essien här föredömligt. Vi har redan konstaterat att Inzaghi gillar kontringsspelet och även sett glimtar av det genom hela säsongen. Det förunderliga är att ett kontringsspel sällan gynnas av att man sjunker så här pass lågt. El Shaarawy ligger nästan i linje med ytterback De Sciglio, antagligen för att hänga på Nagatomo. Bonaventura centrerar lågt på andra sidan. Menez ligger centralt men alldeles för lågt för att kunna hota när man väl vinner bollen. Torres är den enda spelaren i position för kontring vid eventuell bollvinst men är alldeles för ensam. Varför vill man ligga så här? Kanske anser Inzaghi att det defensiva spelarmaterialet han förfogar över enbart passar ett positionsförsvar? Men hur kontrar man effektivt då? Vad är tanken?
3. Offensiva hörnsparkar (Con la palla)
Eller den eviga besvikelsen, som jag också brukar kalla dem. Är det en del i Milans spel de senaste 10 åren man alltid önskat mer av så är det de offensiva hörnorna. Min högst ogrundade uppfattning är att hörnor i Milan fungerar ungefär som min tro på Andrea Poli, utan övertygelse. Även om vi hade tilldömts ett hörnmål mot Udinese känns hörnorna högst oregelbundna och slumpmässiga. Med detta som bakgrund bestämde jag mig för att ta en närmare titt på hur Milan har ställt upp de tre senaste matcherna och om det finns ett mönster där någonstans.
Visst finns det ett mönster, även om det inte är så intressant. Två spelare befinner sig alltid vid bollen. Bonaventura eller Menez (om inte så finns han som alternativ vid kanten på straffområdet) slår från vänster med El Shaarawy som kort alternativ. Från höger slår oftast Bonaventura eller Honda, också där med El Shaarawy nära. Variationen mellan kort slagen hörna och den insvingade beror på reaktionen från motståndarna på Milans två spelare vid bollen. Om en spelare lockas ut innebär detta att förstaytan lämnas tom, varpå bollen ofta söks dit. Om inte "fällan" går hem innebär detta ett numerärt övertag på kanten där man kan sätta igång bollen och hitta på något tokigt utifrån de förutsättningarna. Mycket av detta verkar dock fortfarande lämnas till vad ansvarig spelare känner är rätt just då. Mexez verkar oftast inneha ytan utanför straffområdet men kan även storma in i boxen då och då varpå ytan utanför inte fylls av någon speciell. En fri roll, kan man säga. Vår kanske starkaste huvudspelare, Adil Rami, gick på förstaytan mot Udinese och centralt mot Inter. Där har vi ett vapen som jag tycker inte används ordentligt.
Idén finns där, och kanske är det nyanställde "dead-ball specialist" Gianni Vio som ligger bakom det. Min magkänsla säger dock att den här övertygelsen som nämns ovan fortfarande inte riktigt är där. Hörnorna är alltså fortsatt ett område för utveckling, i min mening.
***
Nästa gång, om några veckor, baseras analysen på de minst sagt spännande matcherna mot Genoa, Napoli och Roma!
Är det något jag har missat? Tycker ni att jag är fel ute? Kommentera gärna nedan och låt diskussionen fortsätta där.
