Tattica del diavolo
Den färska artikelserien är tillbaka, nu med en analys baserad på matcherna mot Genoa, Napoli och Roma.
Milan har tagit fyra poäng på de senaste tre matcherna. Med tanke på det relativt kapabla motståndet får man, med dagens Milan-mått mätt, vara rätt nöjd. Ur en taktisk synpunkt finns mycket anmärkningsvärt, och det kommer kanske inte som en överraskning att analysens inriktning är Milans försvarsspel. Milan har, mot svårslagna Genoa på bortaplan, mot Napoli på hemmaplan och mot serietvåan Roma i huvudstaden, bara släppt in ett mål. Jag överdriver betydelsen av detta eftersom vi inte sett ett sådant mönster, eller ens kunnat antyda det, på väldigt länge.
1. Svårt att spela igenom lagdelar (senza palla)
En viktig förutsättning i de flesta typer av försvarsspel är att inte hamna på linje. Varför? Jo, för att det blir enkelt att spela bort en hel lagdel med en enda passning. När spelare som De Rossi, Borja Valero eller Andrea Pirlo driver mot ett mittfält vill man förstås göra det så svårt som möjligt. Inzaghi har insett svårigheten att stänga ner dessa spelare helt, och därför koncentrerar man sig istället på vissa ytor.
Som sagt, Inzaghi har gjort sin taktiska läxa i det här fallet. Bonaventura är den som till slut stoppar passningen, men formen på mittfältstrion Montolivo, Poli och De Jong försvårar oerhört för De Rossi. Han letar och letar och väljer till slut en passning som är otroligt väl utförd, men som också är för snäv. Montolivo gör sig redo att gå in i press eftersom han är närmast bollen. De Jong ligger snett bakom kapten Montolivo för att stänga passningsvägar till Romas forwards. Poli gör samma sak fast på andra sidan. Man ser till att alltid ha en spets på mittfältet, oavsett vem det är som sätter press. Milan blir då sällan överspelade, även om motståndaren är ett formstarkt Roma som gång på gång visar vad som händer med lag som inte spikar detta till punkt och pricka.
2. Disciplin/taktik i omställningar (senza palla)
Detta stämmer ju inte alltid, förstås. Men när man släpper in få mål är det antagligen ingen slump. Tvärtom handlar det nog oftast om noggrannhet, och även här förtjänar Inzaghi beröm. Vare sig han har lyckats som motivator, som taktiker eller både ock; resultatet är betryggande.
Viktigt att notera här är inte bara att omställningen är bestämd och snabb, utan också att man faktiskt lyckas identifiera de farliga ytorna på samma gång. Här är Bonera ett föredöme när han ersätter Mexez centralt i straffområdet efter fransmannens misslyckade bollvinnande. Armero tar en maxlöpning rakt ner mot utrymmet som Zapata lämnat, detta för att täcka Totti. Zapata, som var närmast bollen och således blev tvungen att sätta press på Gervinho, gör det han kan för att sakta ner anfallet och tillåta sina lagkamraters återresa. Inspelet kommer in till slut ändå, men inte innan Bonera hunnit slänga en blick bakom axeln, orientera sig och sedan följaktligen resolut rensa. Inte för att det behövdes i detta läge, men De Jong, Montolivo och Poli såg till att vara där ändå, uti fall att. Milan har 7 spelare i defensiv box när anfallet avslutas och det är imponerande, speciellt när man ser att Roma bara har 2.
3. Centrering (senza palla)
Ett mycket viktigt koncept i modern fotboll vars innebörd är enkelt att tolka. Det handlar om att känna igen ”farliga” ytor och centrera därefter. Det kan handla om att man som mittfältare gör det trångt centralt i banan, eller ens ansvar som tredje mittback när laget har boll. Främst är det dock ett agerande i backlinjen jag tänker belysa, i synnerhet ytterbackarnas ansvar i detta. Exemplet är från matchen mot Napoli där Callejon och Mertens neutraliserades, mycket på grund av Milans centrering.
Kanske inte det bästa exemplet eftersom Hondas defensiva inblandning inte kan förutsättas. Hur som helst ser man tydligt hur Milans backlinje och defensiva mittfält strävar efter att göra det tajt centralt. Målen kommer ju statistiskt sett oftast från centrala positioner så visst finns det logik i det. Spelvändningen från Napoli är för plottrig för att ställa till med problem för Bonera, som således kan hålla koll på Callejons löpning. Mexes stöter så smått på bollhållare, Bonera täpper till snett bakom och tillåter Jorginho att spela på utsidan, och aldrig mellan ytterback och mittback. Hade inspelet kommit in är det ytterst osäkert om en Napolitan över huvud taget hade kunnat komma till ett ostört avslut. Bra där, grabbar!
***
Om några veckor återkommer Tattica del diavolo, då med analys av matcherna mot Sassuolo, Torino och Atalanta.
Är det något jag har missat? Tycker ni att jag är fel ute? Kommentera gärna nedan och låt diskussionen fortsätta där.
