Tattica del Diavolo
Efter ett ganska omfattande uppehåll är Tattica del Diavolo tillbaka. I denna upplaga ska vi söka svar på frågan: Varför slår Milan så många chanspassningar?
Milans spel har inte fungerat den här säsongen. Det mest frustrerande är kanske ojämnheten, och att det är svårt att veta vad man kan förvänta sig av sitt favoritlag. Match efter match ser vi bra fotbollsspelare underprestera. Som ett resultat av tidsnöd tvingas man spela med för små marginaler och slå iväg passningar på chans. Varför? Är det spelarens kvalité som är problemet? Eller är det något fel på systemet?
För att illustrera problemet har jag plockat fram några sekvenser, samtliga från cupmatchen mot Carpi tidigare i veckan. Det finns massa exempel att hitta från den här säsongen, det här är bara ett axplock.
(Denna artikel skrevs före matchen mot Fiorentina)
Sekvens nr. I: Montolivo till Bacca
montotillbacca2 by jonas-desai
”Vi leder, Ricky!” lär/borde någon ha skrikit när bollen lämnade kaptens Montolivos fötter. De Sciglio tar ett bra beslut när han vänder hem och prioriterar bollinnehav. Montolivo har sedan ett ypperligt läge att antingen vända spel genom backlinjen eller hitta Bertolacci och på så sätt behålla bollen. Istället skickar han på ett tillslag upp bollen mot Bacca, som är i numerärt underläge. Milan tappar bollen och vi i soffan tappar tålamod. Montolivo var mer eller mindre ensam och utan press.
Sekvens nr II: Romagnoli till ingen
romatillingen by jonas-desai
Det här tycker jag är ett bra exempel på hur Milan sätter sig i en situation utan att ha en lösning. Det börjar egentligen hos Antonelli som sätter ett kort pass till Bonaventura, utan att ordentligt göra sig spelbar igen. När sedan Bonaventura spelar tillbaka på ett tillslag är Antonelli inte riktigt beredd och skyndar sig att passa bollen bakåt till en halvt markerad Romagnoli, som i sin tur tvingas skicka upp bollen på chans.
Små detaljer gör stora skillnader här. Med lite större djup från både Antonelli och Romagnoli i förstaläget hade man enkelt kunnat hitta en ensamstående Zapata och genom honom vända spelet och framför allt BEHÅLLA BOLLEN. Visst kan det bero på en tillfällig trötthet eller en slumpmässig brist på koncentration. Men jag väljer att se det stora perspektivet. Och det tyder bara på en sak: att spelarna inte är inskolade i hur man löser en sådan situtation. Att någon antaligen har sagt att det är bättre att riskera något ”däruppe” än ”härnere”, vilket påverkar förberedelserna och bjuder in till slarv. Håller ni med?
Sekvens nr III: Montolivo till De Sciglio
MontotillDeSciglio by jonas-desai ?
Återigen är kapten Montolivo och hans längre spel inblandat. Milan vinner boll på egen planhalva och sätter sedan igång ett anfall. Bonaventura försöker ta sig framåt men vänder sedan hem, kombinerar med Honda och hittar Montolivo bakom sig. Montolivos beslut att slå en cross i det här läget är svårt att förklara. Bonaventura är spelbar centralt, Kucka likaså. Han har Honda och Antonelli bredvid sig på kanten. Varför slår han då en 60-meters passning mot två spelare som inte är beredda?
Dessa tre exempel belyser i min mening två viktiga saker. Nummer ett, att vi inte drar åt samma håll. Nummer två, att vi inte ens vet vilket håll vi ska dra åt. Man kan hävda att det är slarv eller nonchalans. Man kan också påstå att det är spelarens ansvar att ta rätt beslut. Jag tolkar det dock som något mer grundläggande, när det händer så ofta i Milans matcher. Dessutom är en spelares beslut ofta helt beroende på vilka alternativ som finns. Och alternativ är enklast att ge när det finns en genomtänkt och inskolad systematik.
Exemplen, om än något svagt, understryker den brist på identitet och riktning man hela tiden märker i dagens Milan. Vinster kommer hellre som ett resultat av kämpainsatser eller enskilda, enstaka prestationer, än ett metodiskt och habilt spelsätt som alla tror på. Dessa numera återkommande chanspassningar hade antagligen minimerats via ett tydligt spelsätt, som guidar spelarna som så desperat behöver en mall att förhålla sig till. Utan denna tydlighet kvävs kvalitén till förmån för det slumpmässiga. Och så vill vi väl inte ha det?
