Tomhet och uppgivelse
Det är en ny sorgens dag för italiensk fotboll.
Idag blöder mitt hjärta. Det hjärta som bultar så hårt för den italienska fotbollen. För den azurblåa dressen och för den trefärgade flaggan som jag alltid försvarat. Samma flagga som skänkt mig så mycket glädje men också mycket ont. Idag när domarna förkunnades är det första gången på länge som jag känner en enorm uppgivenhet gentemot fotbollen.
Omvärlden skrattar åt oss. Det är tuffa tider nu och det ser inte ljusare ut. Med ett inkompetent förbund som drar i strängarna i ett fördärvat land som är byggt på ett korrupt system ser jag ingen ljusning vid horisonten. Om pamparna tror att lite poängavdrag, obetydliga avstängningar och futtiga spottstyver i böter kommer att hålla brottslingar, utan något som helst intresse för fotbollen, sig väck har de väldigt fel.
Istället för att gå djupare in på vad som verkligen är problemet, spelsyndikaten och dess lakejers förmåga att utnyttja systemet, bestraffas istället utövarna och själva roten till det som får allt att cirkulera; oss fotbollsälskare. Att sopa problemen under mattan hjälper ingen i det långa loppet. För eller senare hittar det alltid sin väg upp igen.
Det som länge legat och lurat i kulisserna har nu visat sitt rätta tryne. Det var pengar som fick Judas att förråda Jesus och det är smutsiga pengar som får människor att förråda sig själva och varandra idag igen. Är det något vi kan lära oss ifrån historian är det att den allt som oftast upprepar sig.
När ett problem är så utbrett och väl inrotat finns det oftast bara en sak att göra. Att bränna ner allt och börja om från nytt. Modernisera ligan, förbundet och lagarna. Gör ligan mer kommersiell, förbjud all vadslagning på obestämd tid och börja jobba på hur italiensk fotboll kan börja frodas igen. Klubbar eller medlemmar som ens tänker tanken att bli inblandade i dessa härvor ska bli avstängda på livstid och bli bestraffade i civil domstol. Drastiska beslut kräver drastiska åtgärder. Ibland måste man ta ett steg bakåt för att sedan kunna ta två steg framåt. Att täppa igen hålen med lite spackel håller aldrig. Förr eller senare kommer det att brista och då står vi där igen. Precis som 1982, 1986 eller 2006.
De som inte kommer ihåg historien är dömda att återupprepa den. Så länge smutsiga pengar sköter tänkandet spelar det ingen roll hur mycket jag älskar fotbollen. Att några ointresserade asiater eller zigenare har radikalt inflytande i det jag följer dagligen får mig att känna mig fullkomligen hopplös. Det är dags att inse fakta. På riktigt. Idag lider jag med alla mina bröder och systrar.
Som dem säger i The Dark Knight; ”Varför ramlar man? För att lära sig att resa sig upp igen.” Min fråga är bara hur många gånger till man ska behöva ramla innan man lär sig?
