Topp fem säsongen 12/13
Livornoredaktionen sammanfattar säsongen 2012/2013.
1. Davide Nicola
”Nicola är en fantastisk tränare”, utbrast Spinelli. ”Han har enligt mig gjort bättre ifrån sig än Mazzari”.
Vi stod inför ett stundande playoff då orden avytrades. Raka och ärliga, utan någon föresats av tanklös eufori. Lite har ändrats sedan dess.
Davide Nicola har på endast en säsong uppnått helgonsatus i Livorno. Nicola visade sig vara högsta vinst i ett lotteri Spinelli helst ville få avklarat snarast möjligt. Under juli månad var Livornos patron redo att förklara krig mot staden; Curva nord skulle stängas, lönerna sänkas och en tränare som inte kunde säga emot tillsättas.
Att resultatet av Spinelli menatala haveri skulle bli Serie A är för otroligt för att tas på allvar; som om att man måste nypa sig i armen för att verkligen förstå. Svaret är Nicola. Livornos nya mister har inte enbart givit Livorno en tydlig identitet på planen. Han har också fört med sig en ungdomlig vind in i Livornos ålderstigna maktkorridorer, där nya idéer och tankar plötsligt får utrymme.
Livornos största garanti för att stanna kvar i Serie A är inte längre enskila spelares insatser; det är på bänken den verkliga grunden för en salvezza lägs.
2. Luca Siligardi
Luca Siligardis historia följer numera mångas i Livorno. Från att ha gått från talangen som aldrig blommade ut blev Siligardi den som fullkomligen exploderade.
Som för många andra talanger är det i skadorna man finner hindren för Siligardi att förverkliga sin potential och få ut varje centimeter av sitt kunnande. Säsongen 12/13 framstod det alldeles uppenbart att Siligardi har en unik talang, något som går utöver seriens dimension. Siligardis driv och vänsterskott var egenskaper Livorno inte sett ögat av sedan Diamantis tid i klubben.
En av Siligardis gåvor är samtidigt hans största förbannelse: i det imponerande drivet finns de knäligament som förstört framfarten för honom tidigare. I början av mars tvingades Siligardi gå av planen mot Spezia. Läkarundersökningen visade på värsta möjliga resultat: Siligardi missade resten av säsongen, Livorno fick klara sig utan sin stjärna och en dröm om en skadefri säsong förblev endast en dröm. Siligardi hade då på tjugotvå matcher redan hunnit med tretton mål och ett flertal assist. I slutet av maj får Siligardi priset som seriens bästa mittfältare.
I augusti förväntas den nu tjugofyra-årige talangen från Corregio göra comeback på en fotbollsplan. Om Siligardi överaskar samtliga ännu en gång återstår att se.
3. Emerson Ramos Borges
Davide Nicolas enda krav då han kom till klubben sägs ha varit att få återförenas med en av sina tidigare spelare i Emerson.
Det är lätt att förstå varför: historien om Emerson överträffar sagornas vildaste fantasier. Efter att ha harvat runt i nästan ett decenium i Italien gärdesgårdsserier fick Emerson slutligen chansen i en större klubb vid 32-års ålder. Om han tog den? Onekligen. Emerson blev på rekordtid Livornos självklare general i försvaret.
Från att ha omsadlats från mittfältare till centralförsvarare rör sig Emerson nästan med en anfallares smidighet och får smeknamnet ”Puman” av Livornos tifosi, trots sina 187 cm. Emersons vänsterskott och briljans i uppspelen gör honom till den perfekta blandningen mellan en försvarare och mittfältare.
Om Diamanti var den siste spelaren att verkligen vara genuint älskad av hela staden är Emerson redan där. Emersons lojalitet, proffessionalism och livserfarenhet har över en säsong fört honom till folks hjärtan. Trots att han aldrig träffade Piermario Morosini är Emerson den förste att tillägna uppflyttningen till Piermario. Trots att han nästan aldrig tidigare varit i Livorno syns Emerson i curvan för att vara den spelare som skjutsar en rullstolsbunden supporter. För att det är det rätta. För att ge denne den värdighet Armando Picchis bristfälliga anläggningar inte erbjuder.
Emerson vet vad det innebär att kämpa i motvind. Därför älskar folket i Livorno honom. Vid 33-års ålder gör Emerson Ramos Borges till slut debut i Serie A med Livorno.
4. Curva nord
Livornos nya ultrasgrupper med ”Curva nord 1915” i spetsen har under nästan hela säsongen fört en kamp i uppförsbacke för att få folk att återvända till stadion.
Det har inte låtit sig göras lättvindligt. Livornos luggslitna läktare har oftast blottats märkbart. Erfarenheterna från förra säsongen tog hårt på en redan beprövad stad. Att hänge sig fullständigt kring laget har under de senaste åren inte inneburit något annat än att bli besviken. Till slut får även de mest inbitna supportrarna nog och resultatet blir oftast inte mer än ett par tusen på läktarna.
Det tog tid, men Livorno vågade till slut drömma. I takt med att spelarnas drömmar blev en hel stads dröm förflyttade sig Livorno tio år tillbaka i tiden. I finalen mot Empoli återfanns 20.000 på Armando Picchi. Samtliga 20.000 med samma inneboende längtan om att finna något som kan skänka det ljus staden förtjänar. Kanske var uppflyttningen vad som krävdes för att lämna de slentrianmässiga tankarna om att vad man än gör förblir saker och ting de samma. Med ett hårt arbete blir de ibland bättre.
I Serie A kommer inte enbart klubben sätta färg på ligan, bakom sig har man en hel stad redo att färga hela Italien amaranto.
5. Lucarellis & Prottis comeback
För att avtacka spelarna för den fantastiska säsongen, beslut klubbledningen att anordna en välgörenhetsmatch mellan laget som tog steget upp i Serie A och en sammansättning av tidigare Livornohjältar.
Att se de två lagen spela var som att se framtiden och det förflutna mötas i en historisk kontext. En perfekt sammanslutning för att markera det imponerande i lagets uppflyttning. I det ”gamla laget” laget återfanns spelare som Protti, Lucarelli, Balleri och Allegri.
Slutresultatet kanske var det mest överraskande. Gamlingarna visade fortfarande sitt kunnande och vann matchen med 3-2. Firma Lucarelli/Protti, som säsongen 2003/2004 stod för 53 mål tillsammans, var i gott slag och gjorde ett varsitt mål.
En av de vackraste gesterna var Lucarellis eufori över att återigen få spela på Armando Picchi. Enligt källor på plats startade Cristiano avvaktande, men så fort hyllningskörerna tog fart förvandlades Cristiano och verkade ha roligast av samtliga på planen.
Lagen i sin helhet:
Squadra gialla (vecchie glorie era Spinelli): Ivan, Balleri, Cannarsa, Fanucci, Grauso, Doga, Allegri, Stefani, Lucarelli, Protti, Piovani. Entrati dopo: Biliotti, Colombo, Mareggini, Matteini, Fiorillo, Gelain, Nencioni. All.: Fogli e Milani.
Squadra bianca (Livorno 2012/13): Salviato, Dionisi, Vacca, Bigazzi, Schiattarella, Aldegani, Emerson, Molinelli, Gemiti, Bernardini, Mazzoni. Entrati dopo.: Luci, Ceccherini, Lambrughi, Dell’Agnello, Cellerino, Belingheri. All.: Nicola.
Domare: Nencini (Dionisi st). Assistenti: Garzelli, Canu.
Mål: Lucarelli, Bigazzi (2), Protti, Fiorillo.