Toscano på kajen, för Borell, Kristian.
"Hans närvaro har varit programmet självt – som en huvudkaraktär i en serie som alla kände igen och väntade på. Och trots att vi inte alltid höll med honom, så var det han som satte sin prägel på programmet..."
Mitt fotbollsintresse började som för de flesta barn, när jag först lärde mig att springa efter bollen på skolgården. Det var där det hela startade. Jag kom tidigt över en GOAL-tidning som jag började läsa, och med den kom ett större intresse. Fotboll var inte längre bara något jag spelade – det var något jag började diskutera och analysera. Idag har jag en hel smörgåsbuffé av fotboll att välja bland, från att skriva, spela, diskutera och titta på matcherna. Men bland alla smörgåsar så hittade jag en måndagsklassiker som jag fastnade för – Eurotalk.
Trots att gästerna genom åren har varierat, har en konstant närvaro funnits genom alla år - Kristian Borell. Jag har sett nästan varje avsnitt i mer än ett decennium och fascinerats över hur han har varit en stadig, nästan oförändrad kraft i programmet. Hans närvaro har varit programmet självt – som en huvudkaraktär i en serie som alla kände igen och väntade på. Och trots att vi inte alltid höll med honom, så var det han som satte sin prägel på programmet...
Hans åsikter var ofta skarpa, ibland provocerande, men aldrig ointressanta. Han hade en unik förmåga att få fotboll att kännas större än bara 90 minuter på en plan. När han pratade om Serie A (däribland även B/C) var det inte bara en liga, det var en livsstil, en kultur, ett sätt att se på fotbollsvärlden. Hans fascination för Italien och dess fotboll sipprade genom skärmen och färgade diskussionerna i Eurotalk på ett sätt som ingen annan riktigt kunde efterlikna.
Det fanns en passion i Borells sätt att resonera, en vilja att lyfta diskussionen bortom det uppenbara. I en tid där många röster i fotbollsvärlden strävar efter att vara till lags, vågade han vara annorlunda. Det var just därför han blev en person som många såg fram emot att lyssna på, däribland jag, även om jag inte alltid höll med. Att han nu är borta lämnar ett tomrum. Fotbollsdiskussionerna kommer förmodligen att fortsätta, programmet må rulla vidare, men den där rösten som gjorde det hela mer levande har tystnat. Och måndagarna kommer aldrig riktigt vara desamma. Jag försöker att inte känna efter för mycket, för jag vet inte hur det kommer kännas. Men vad jag vet är att jag vill ta en toscano på kajen. Inte för någon annan, inte heller för att det förändrar något, utan enbart för Borell, Kristian.
Tack för allt och vila i frid.
//Milad Kazeroni Skribent, Milanredaktionen
