US Città di Palermo - Bättre än sex
Vad annat göra än att lägga sig i horisontalt sängläge, placera laptopen över sina erogena delar och låta de rosa virtuoserna klä av en, plagg för plagg. En slutsignal ljöd och plötsligt låg man där - avklädd och tillfredsställd. Det går inte att censurera erotik med rund boll på La Favorita.
Bologna hissade segel och gav sig ut på djupa sicilianska vatten, parkerade mitt i stormens öga och fick sedan bevittna när anfallsvåg efter anfallsvåg sköljde över deras fartyg. Det dröjde inte heller länge innan det skulle kantra.
Positionerade från strandkanten kunde de gamla sjörövarna Miccoli och Liverani se på när Bolognas skepp bordades och sedermera plundrades på tre poäng.
Efter ett sådant överväldigande skådespel finns många akter att hylla och flera biroller att prisa. Min snedvridna perception kommer inte ta hänsyn till att en krona kan bli tung att bära om man placerar för många juveler i den.
När den chilenska matadoren Pinilla punkterar matchen tidigt i andra med sitt tre-noll mål skulle nog de flesta lag slå sig till ro. Nu är inte vi andra lag utan fortsätter med besatthet att jaga ytterligare mål likt mångalna varulvar. Reviderade vi den tanken när livsfarliga vesslan Di Vaio tåfjuttsreducerade på bästa Romario manér efter Mudingayis läckra genomskärare? Självklart inte. Anfall är och kommer alltid vara Palermos bästa försvar.
En bit in i andra halvlek slutar Ilicic och Pastore spela och börjar istället leka fotboll.
Jag får svåra Rivaldo vibbar av Ilicic.
Det är kriminell njutning matchen igenom. Vi släpper boll på spelare i fart, alla är i konstant rörelse och vill delta i anfallsspelet och den som förkroppsligar detta bäst är Nocerino. Han var en bidragande faktor till firma Ilicic/Pastore framgång denna soliga eftermiddag. Noshörningen från Naples löpte enormt i båda riktningar men det var framförallt hans uppoffrande offensiva löpningar som var nyckeln till frihet för vår livsfarliga trio längst fram. Han är ständigt spelbar, ständigt på språng och assisterar till två mål. I mina ögon är han matchens gigant tillsammans med Balzaretti (kom igen Prandelli, det börjar bli löjligt nu). Sedan ståtar den målgörande kvartetten Bacinovic, Pastore, Ilicic och Pinilla med briljanta insatser.
För att inte tömma brunnen helt så håller vi lite på hyllningarna till vår slovenska duo och hela världens nya kelgris "El Flaco" då det säkerligen blir aktuellt att strö rosor över dem framöver.
Tjurfäktaren från Chile Mauricio Pinilla plockades inför säsongen från Serie B där han fullkomligen öste in mål och kliver in och får presentera sig för första gången på allvar borta mot Juventus i ett skede där Miccoli är fortsatt skadad och Maccarone som efter en miserabel inledning på sin sejour i rosanero fortfarande är ur slag. Han får chansen och tar den. Och nu senast mot Bologna får han kröna sin hittills bästa insats med mål efter ha gått upp i duell på Balzas vackert slagna inlägg (även kallat "cross" i Strömbergs gom) och knoppat in trean. Skönt.
Såg ni hur han sög ned långbollen som föranledde Pastores 1-0?
Det som imponerar och samtidigt förbryllar mest hos denna chilienska centertank är inte bara storleken, styrkan och det vassa huvudspelet utan att han utöver dessa attribut också är smidig, relativt snabb och besitter en läcker teknik. Universal. Lite av en högerfotad Borriello.
Hans goda speluppfattning kommer väl till pass då det är en fundamental egenskap om man vill vara med och leka med Pastore och Ilicic. Det är svårt att inte fatta tycke för detta nya stjärnskott när han också underkastar sig det defensiva arbetet.
Eller som Hampus Nielsen säger; "Pinilla är en favorit. En arbetsvillig prima punta med sydamerikanska fötter.”
Har den flyktande flyttfågeln hittat hem? Jag vet så mycket att om pappa Zamparini öppnar handen, då äter man ur den. Hur som haver så ska det bli riktigt intressant att fortsätta följa Pinillas framfart.
Massimo "Super-Mac" Maccarone har som tidigare nämnts inte alls blivit varm i det rosa stället . Men att han besitter kvalitéer vet vi och kanske kan han bliva en förgrundsfigur i Europa Leauge när ska börja avlastas. Men som det ser ut nu i och med Pinillas intåg får han räkna med att placeras längst bak i forwardsledet när alla är disponibla. Benhård konkurrens to say the least.
Ligisten Bovo hann både med att brutalt sparka ned motståndare, vara allmänt målfarlig och cykelsparka samtidigt(!) med Ilicic, på samma(!) boll. Kort och gott fick vi se den försvarsgeneral vi känner och älskar.
Någon som hamnar lite i kölvattnet av detta potpurri av storslagna insatser är vattenbäraren Migliaccio som till skillnad från sina mittfältskollegor inte har något att erbjuda i offensiv väg utöver sin sanslösa spänst och timing i huvudspelet. Jag vet att det sticker i ögonen på vissa men min åsikt lyder som följer att det stundtals blir överflödigt med tre defensivt skickliga spelare på det centrala mittfältet.
Jag hävdar att den problematik som Rossi snart ställs inför i och med Miccolis återkomst kan lösas på det sätt att man frångår 4-3-2-1 till en 4-2-2-2 uppställning där Miccoli tar plats bredvid Pinilla och att Nocerino/Bacinovic utgör den defensiva duon centralt med Migliaccio som fullgod ersättare vid sidan av.
Nackdelen kan bli den att Nocerino och Bacinovic blir mer stationära i det offensiva spelet. Därmed inte sagt att det behöver bli så. Men, in my åpionion, ett pris värt att betala för Miccolis medverkan. Vad tycker ni? Diskutera gärna på forumet.
För är det något som varit signifikativt för rosanero sedan dem fångade mitt hjärta ur vinden den där vårdagen some misty years ago är det just hur oförutsägbara och svårfångade vi är när vi går till anfall. Våra offensiva pjäser rör sig över väldigt stora ytor, vilket gör dem svåra att plocka upp för motståndarförsvaren. Vi rör oss snabbt och älskar först.
Jag klarar knappt av att vidröra tanken med il capitano tillsammans med Pinilla, Ilicic och Pastore i en rosa tornado, ständigt flankerade av våra eminenta ytterbackar utan att ställa mig i givakt.
Till sist kan man också snabbt nämna början på avskaffandet utav en av fotbollshistoriens mest geniala hjärnor, Fabio Liverani. Jag kommer gråta, men fortsätter det att se ut såhär kan jag inte klaga.
För att citera den nu 134-åriga duon Bachman & Turner - "You ain't seen nothing yet"
