Valerio Bertotto - Försvarsgeneralen från Turin
Han var kapten när Udinese gjorde Champions League-debut och är den som har gjort näst flest A-lagsmatcher för klubben. "Nummer 4" är en av de största i Udineses historia.
Turin är en fotbollsstad. Invånarna har jublat i kapp medan stadens två största lag har spelat hem ett oräkneligt antal titlar. Medborgarna själva har svarat med att prestera på fotbollsplanen och historien visar upp en rad personer som vuxit upp i trakterna kring Turin för att sedan erövra fotbollsvärlden.
Det föreföll därför ganska naturligt vad den unge Valerio Bertotto skulle bli. Han tillhörde nämligen dessa Turinfödda personer som hade fotbollen blodet. Men varken Juventus eller Torino hade plats för honom i sina akademier, så i stället för att fortsätta karriären på hemmaplan valde en kille som då befann sig i de yngre tonåren att flytta österut till järnvägsknytpunkten Alessandria.
Det var också där fotbollskarriären tog fart. Som sjuttonåring fick han debutera i A-laget som huserade i dåvarande Serie C2. Alessandria var ett topplag och hade begränsade möjligheter till att satsa på en oprövad yngling och Bertotto återfanns oftast på bänken när Alessandria klarade kampen om uppflyttning. Även den nästföljande säsongen fick Bertotto mestadels spendera som bänkvärmare.
Men hans Alessandria etablerade sig i Serie C1 och Bertotto växte in i A-lagskostymen. Under sin tredje säsong i Alessandria fick Bertotto chansen på allvar. Och han tog den. Han tog en given plats i lagets backlinje och gjorde tillräckligt bra ifrån sig för att locka till sig blickar från klubbar högre upp i seriesystemet.
Och i dragkampen om talangfulle försvararen var det ett visst svartvitrandigt lag från Udine som gick segrande. Följaktligen bar Bertottos flyttlass iväg till en Serie A-klubb. Den unge mittbacken fick omgående stort förtroende av sina tränare och när debutsäsongen i Serie A rundades av stod Bertotto registrerad för 21 ligamatcher och ett par i Coppa Italia, vilket var ett fint facit för en ung debutant och förkunnade hans roll som en viktig pusselbit i ett framtida Udinese. Men dessvärre åkte Udinese ur Serie A.
Laget återfanns således i Serie B säsongen 1994/95 inleddes men tack vare spelare som Paolo Poggi och Thomas Helveg blev sejouren i andradivisionen ettårig. Bertotto var dock inte lika given i backlinjen denna säsong.
Väl tillbaka i fotbollens finrum började Udinese rusta för att göra Serie A-comebacken till en framgångssaga. Alberto Zaccheroni plockades in som tränare och med honom kom succéerna. Laget presterade på många sätt en fin fotboll och hade i slutändan inga problem med att hänga kvar i tabellen. I backlinjen vann Bertotto tillbaka förtroendet och tog så sakteliga även en starttröja. Påföljande säsong blev ännu ett steg i rätt riktning, för både laget och Bertotto. Udinese klev upp till tabellens övre halva och lyckades kvalificera sig för UEFA-cupen. Anfallstridenten med Poggi, Bierhoff och Amoroso hade givetvis en enorm betydelse men även försvarsspelet var bra. Zaccheronis trebackslinje släppte till färre chanser vilket borgade för ett anfallsspel där spelarna vågade gå framåt.
Säsongen 1997-98 slutade Udinese på en imponerande tredjeplats i Serie A-tabellen och även om en viss Oliver Bierhoff hade stor del i detta var försvaret minst sagt gediget. Med sin positionssäkerhet och sitt hårda närkampsspel började Bertotto växa ut till den försvarsgeneral som Alessandria en gång hade hoppats då de värvade en 17-årig mittback. Genom att lära sig av backkollegan, lagkamraten och legendaren Calori blev Bertotto allt bättre.
Udineses succé hade dock en baksida. Succémännen Bierhoff och Zaccheroni erbjöds lönecheckar från annat håll och flyttade. Det var med andra ord stora tomrum att fylla men Bertotto svarade på bästa sätt. Med ett resolut försvarsspel och pådrivaregenskaper bidrog han starkt till att Udinese nådde Europaspel även under de två efterföljande säsongerna.
Bertottos spel uppmärksammades av omvärlden och under kvalet till VM 2002 fick han landslagsdebutera. Bertotto gjorde 90 minuter i en hemmamatch mot Georgien och fick hoppa in i ytterligare tre landslagsmatcher under det kommande året. Detta i kombination med succén i Udinese gjorde att många ville att Bertotto skulle få åka med till Japan och Sydkorea för VM 2002. Men när mästerskapet närmade sig behövde Italiens dåvarande förbundskapten Trappatoni aldrig fundera nämnvärt över denna uttagning. I slutet av Serie A-säsongen skadade Bertotto knät och fick se sin dröm om att uppleva ett världsmästerskap gå i kras.
Istället fick Bertotto rikta in sig på en försäsong för att bygga upp en muskulaturen igen. Det var precis vad han gjorde och när Udineses säsong drog igång hösten 2002 var lagets kapten och stjärna tillbaka. Klubben hade tålamod när han kämpade sig tillbaka och under de kommande åren gav det utdelning. Säsongen 2004/05 slutade Udinese fyra i Serie A, vilket innebar att Champions League-spel väntade. Kaptenen hade målet klart för sig: Efter att ha missat VM-slutspelet 2002 ville han under hösten 2005 uppleva ett Champions League-äventyr, Udineses första någonsin.
Genom en kvalseger mot Sporting Lissabon blev drömmen verklighet och även om sjukdom hindrade honom från att vara med när Udinese gick ut för klubbens historiska Champions League-debut var det Udineses nummer 4 som bar kaptensbindeln under de kommande fem Champions League-matcherna den hösten.
Men alla goda ting tar slut. Efter att under hösten ha mött lag som Barcelona och Werder Bremen fick Bertotto se allt fler matcher från bänken. Han hade tappat i fart och kände att han inte längre hade någonting att ge i en klubb som aspirerade på Europaplatserna. Efter mer än 300 ligamatcher för Udinese, 36 cupmatcher och ytterligare ett 30-tal i diverse europacuper sade han tack och adjö till sitt lag och sina fans. Det hade gått 13 fantastsiska säsonger sedan han första gången anlände till klubben, något som också avspeglat sig i hans till stora delar fotografiska självbiografi. Tillsammans med medförfattaren Tommaso Refini har han nämligen sett till att boken har 13 kapitel och bär titeln ”Il Capitano”.
Karriären fortsatte sedan i Siena, Venezia och faktiskt även inom beachfotbollen. Bertotto har på senare tid testat tränaryrket och är just nu tränare i Lega Pro-laget Bassano Virtus. Men som spelare är det främst för sin tid i Udinese som Bertotto kommer att bli ihågkommen.
