Vissa människor berör mer än andra – Tack Davide Nicola
Han anlände som en i det närmaste helt okänd ung tränare. När Nicola nu lämnar Livorno är det som en av klubbens mest uppskattade tränare någonsin.
Vissa människor berör mer än andra. Davide Nicola berörde Livorno mer än de flesta. När Livornos nye mister presenterades sommaren 2012 var det som ett i det närmaste helt oskrivet tränarkort i en klubb som tycktes vara på väg att kollapsa. Laget hade sånär lyckats hänga kvar i Serie B, en uppskattad spelare hade avlidit på planen några månader tidigare och omklädningsrummet var i spillror. Högst upp i pyramiden satt en allt tröttare president Spinelli och önskade sig bort, men i slutänden ovillig att släppa taget. Och mot bakgrunden av nämnde presidents ovilja att spendera pengar handlade sommarens mercato nästan uteslutande om att krympa truppen.
Men det började egentligen så smått redan säsongen innan. Den bulgariske centern Andrej Galabinov hämtades in från Lega Pro-klubben Lumezzane, där Nicola gjorde sin första säsong som tränare. Efter att ha lotsat Lumezzane till en sjundeplats ryktades han under sommaren 2011 vara aktuell som Livornotränare. Det blev inte så då, men ett år senare, efter ytterligare en placering på övre halvan med Lumezzane blev utnämningen till Livornotränare ett faktum.
För mig kändes utnämningen som en del i Livornos nedmonteringsprocess. Bakgrunden som spelare under Spinelli i Genoa och den närmast obefintliga tränarbakgrunden tycktes peka mot en person som skulle vara i skuld till ledningen och inte våga ställa krav. Att han dessutom försågs med Perottis högra hand Ezio Gelain som assisterande förstärkte den känslan.
Men vad vi fick var förstås någonting helt annat. Någonting helt nytt. Under sommaren tog Nicola UEFAexamen från Coverciano med högsta betyg. På plats i Livorno bytte han avbytarbänk från den södra till den norra: att laget skulle sitta så nära curvan som möjligt tyckte Nicola var självklart. I sin första presskonferens talade Nicola om hur han uppskattade den livornesiska mentaliteten, ärligheten. Det lät som floskler, men var raka motsatsen. Nicola menade vad han sa, sa vad han menade och lät däremellan bli att kommentera sådant han inte ansåg sig kunna påverka eller ha med att göra, exempelvis domarinsatser.
Nicola visade sig vara en überprofessionell person, som inte var rädd att gå sin egen väg. Jag skulle inte kalla honom taktiskt revolutionerande, men han var noggrann, tydlig och villig att omvärdera: trots fina resultat inledningsvis förra hösten var han exempelvis villig att ändra till trebackslinje för första gången i karriären, vilket då liksom i fornstora dar blev Livornos varumärke. Men det som varit det kanske viktigaste Nicola gav Livorno, och som jag är rädd kommer vara som bortblåst nu, var enighet. Han lyckades inte bara ena det trasiga omklädningsrummet. Han enade hela staden, laget och fansen blev åter ett. Till och med fejden med president Spinelli sattes på sparlåga, och presidenten själv tycktes vakna upp ur sitt dvalaliknanden tillstånd och engagera sig i laget igen.
När Spinelli nu sparkat Nicola efter knappt 18 månader, i ett naivt försök att väcka ett lag som faktiskt inte sover, gör han samtidigt sönder något. Det var Nicola, mer än någon annan, som vann uppflyttningen, som enade laget och staden, som gjorde Livorno till någonting att vara stolt över, som gjorde stjärnor, eller något liknande, av mediokra spelare. Någonting går sönder och det gör förbannat ont att se och känna. Att Spinelli nu talar om att Nicola agerat förvirrat är ingenting annat än ett hån mot den person som är den enskilt största anledningen till att klubben trots allt spelar i Serie A. Om Nicola någonstans är att skylla för det här är det för han ledde ett för svagt lag till Serie A. För han tog som sagt över ett lag som varit snubblande nära att åka ur Serie B och med minimala förstärkningar ledde han dem till Serie A.
Ingenting varar ju för evigt. Det är nästan det enda vi kan vara säkra på. Inte Nicola, inte en fantastisk Serie B-säsong. Men från att ha varit någonting som faktiskt existerade i någon slags nutid förpassas nu Nicola till minnena och förenas där med Protti, Lucarelli, Jaconi, Vitulano och Diamanti. Stora namn i en liten klubb, men en samling där Nicola helt klart hör hemma. Därom vittnar den strida ström av hyllningar som fyllt sociala medier och lokalpressens hemsidor de senaste dygnen. Hellre Serie B, eller till och med Lega Pro, än ett Livorno utan Nicola. Bara att stämma in. Tack för allt Davide.
