Voce dei Rossoneri: ” Allegri bet ihop och vågade tro på sin ide´”
I dagens Voce dei Rossoneri diskuteras mittbacken Zapata, rasism under Milanoderbyt, tankar i väntan på returen mot Barca samt avslutningsvis ett resonemang om Milan presterar på en maxnivå just nu eller om det går att ta ett steg till.
Panelen i VdR utgörs av Milanredaktionens skribenter David Faxå, och Kaveh Golestani. Gäst är Marcus Birro som presenteras nedanför frågorna.
(VdR är en artikelserie där skribenter från Milanredaktionen samt ibland en gästskribent bildar panel varje gång. Artiklarna i serien publiceras tre gånger per månad – den 3:e, den 13:e och den 23:e.)
26-årige colombianen Christian Zapata har gått från en avbytarroll till en numera given plats i startelvan som mittback. Med Zapata på plan har Milan inte släppt in mer än max ett mål i en match sedan början av oktober. Dessutom har Milan endast förlorat en match (det betydelselösa mötet med Zenit i sista gruppspelsomgången i CL) sedan 23 september med honom på plan (ytterligare sex förluster utan Zapata). Är detta siffror som talar för sig själva eller tillfälligheter? Vilken status tycker du han har i Milans backlinje idag?
Marcus Birro: Milan är ju oftast extremt bra på att värva kloka spelare. Zapata var under åren 2005-11 en viktig kugge till Udineses fina lagbygge. Det är naturligtvis ingen slump att Milans försvar fungerar så bra med honom på plan, så bra är han. Han är dessutom bra på att underordna sig spelsystem och Allegris sätt att spela fotboll. Han är en av hela ligans viktigaste spelare efter jul. Milans backlinje har onekligen tappat sin ärofulla status som världens bästa. Bonera, Mexes är inte Maldini och Baresi direkt. I det läget är Zapata onekligen också viktig. Mot Barcelona (som jag hade glädjen att se på plats) spelade HELA Milan dock ett försvarsspel i världsklass, över hela plan. Jag njöt av att se Milan avväpna Barcelona i den matchen.
Kaveh Golestani: Nja. När Zapata var en iskall avbytare hade Milan samtidigt enorma problem att hitta rätt balans i laget. Flera spelare arbetade på att komma in i Allegris tänk samtidigt som flera givna spelare underpresterade. När Milan lyckades bryta trenden kom också Zapata in i startelvan och resultaten började också trilla in. Med det sagt är hans bidrag till Milans defensiv enorm. Han tillför snabbhet, något som vi annars saknar i mittlåset efter Silvas flytt. Dessutom är han kall med bollen (ibland på gränsen till nonchalant) och har gedigna uppspel. Milan har nu nått en fas där man har en god defensiv balans, med eller utan Zapata. Men som sagt, Milan är definitivt bättre med Zapata i startelvan.
David Faxå: Zapata har förbättrat sig rejält sedan inledningen av säsongen. Att han nu bildar ett relativt framgångsrikt mittbackspar tillsammans med Mexés förvånar mig faktiskt en hel del. Zapatas svaghet är, precis som fransmannens, att han tappar koncentration och slarvar en del i positionsspelet. Vi har sett intentioner på det, från bägge mittbackarnas håll, men överlag presterar de bra. Siffrorna talar sig tydliga språk, och visst har Milan saknat Zapatas snabbhet när denne inte har spelat. Dock ska man komma ihåg att colombianen inte mött allt för svårt motstånd, med undantag Barcelona och Inter så klart. Zapata är enligt mig förstahandsvalet för Allegri, då ingen av de andra mittbackarna besitter någon snabbhet.
I Milanoderbyt förra helgen handlade mycket om förhandssnacket om i synnerhet Balotelli skulle bli utsatt för rasistiska hån från Inters curva. Kevin Prince Boateng bröt ju en träningsmatch i början av januari pga liknande hån och Boateng m.fl menade att de inte skulle tveka att göra samma sak i en större match. När derbyt väl gick av stapeln blev Balotelli som förväntat utsatt men Milan valde ändå att spela vidare. Var det rätt eller borde de brutit för att statuera exempel i en stormatch?
Marcus Birro: Jag var på plats på San Siro i söndags och det var ärligt talat mycket mer hån mot Balotelli än vad det skrevs om i italienska tidningar dagen efter. Problemet var också att tidningarna, och andra medier, rätt kaxigt gått ut inför matchen om att INTE håna Balotelli. Ändå skedde det. " Milano är den stad i Italien som är MINST rasistisk" kunde man bland annat läsa. Slår man sig för bröstet på det sättet måste man leverera också. Så blev det alltså inte. Balotelli hånades med rasistiska läten under hela matchen. Jag tycker ändå Milan gjorde rätt i söndags. Dessutom visade faktiskt Balotelli prov på stort mod och värdighet som inte svarade med gula eller röda kort. Däremot är det ingen tvekan om att han påverkades av stämningen från läktaren. Det kändes extremt uppenbart när man var på plats och upplevde matchen. Med det sagt vill jag också intyga att det var en helt otrolig stämning förra söndagen, från båda kurvorna. Jag är glad att jag fick vara med.
Kaveh Golestani: Det ska först och främst klargöras att detta endast handlade om ett fåtal idioter i Inter-curvan. Sen är det också väldigt svårt att veta till vilken grad och i vilken utsträckning dessa rasistiska tillmälen ägde rum från TV-soffan. Samtidigt är det självklart ett äckligt agerande och borde i praktiken vara lika oförlåtligt och oacceptabelt som det är i teorin. Om det nu var så att det var tydligt lägger jag skulden på domarna i första hand. De skulle ha agerat, och ska det bli stopp på det så måste de vara första instansen att agera - precis som med många andra saker. Det är alltid lättare att vandra ut från en betydelselös träningsmatch än från ett Madonnina-derby. Agerar inte domarna så bör spelarna göra det - och det gäller båda lagens spelare.
David Faxå: Rasism är aldrig okej på en fotbollsplan, dock går det inte att förneka att det ofta förekommer i någon grad i Serie A. Vecka ut och vecka in. Skulle Milan traskat av planen mot Inter hade det skapat otroliga konsekvenser. Dock är det lättare sagt än gjort. Att gå av planen i en träningsmatch mot ett provinslag är en sak. Jag tycker Milan gjorde rätt som spelade vidare. Det är inte spelarnas ansvar att få bort packen från läktarna, det är förbundens.
Knappt en dag går utan att det talas om returen mot Barcelona i Champions League. Detta trots att det är ca 1,5 vecka kvar och annat på tapeten innan dess. Hur mycket funderar du på matchen med stort M och hur går dina tankar?
Marcus Birro: Rätt mycket så klart. Det vore en enorm seger för italiensk fotboll om Milan slog ut Barcelona. Serie A får rejält med skit i Sverige, och i Europa, och ingen, jag lovar ingen, trodde i november förra året att Milan skulle ha en chans mot Barcelona. Men Allegri har bevisat att han är en fantastisk tränare och nu är drömmen nära. En stor risk är dock om Milan själva tror att drömmen är nära. Barcelona är en sårad drake just nu och sådana är inte att leka med. Det krävs en lika perfekt match i returen också.
Kaveh Golestani: Jag var oerhört glad för segern på hemmaplan, precis som alla andra milanisti. Och självklart ser jag fram emot returen, nu när det finns en realistisk möjlighet att vi faktiskt slår ut Barcelona. Samtidigt som vi gjorde 90 perfekta minuter ska vi vara klara över att vi tagit oss an ett Barcelona som för första gången sedan väldigt länge befinner sig i en formsvacka. Deras spel svajar och de har för första gången på många år varit sårbara och tydligt nedslagna (se bara de två matcherna mot Real Madrid). En formsvacka kommer man alltid ur, och gör de det mot oss i returen (där motivationen och revanschlustan kommer att vara på topp) kommer vi inte att klara oss igenom det. Det krävs ytterligare 90 perfekta minuter för att vi ska gå vidare, men med dagens form och övertaget från första mötet är det fullt möjligt.
David Faxå: Sedan derbyt blev som det blev ägnar man så klart en hel del tankar till matchen. Jag personligen läser idrottsvetenskap och stora delar av klassen snackar fotboll på daglig basis, och det är oundvikligt att inte komma in på Barcelona. Euforin från vinsten går mer och mer mot rädsla att åka ur, trots försprånget vi sitter inne på. Efter Barcelonas förlust mot Real i cupen borde det finnas en rejäl revanchlusta. Matchen mot Real i ligan i eftermiddag (detta skrivs lördag förmiddag) blir en riktig värdemätare för Barca. Vinner de den är laget tillbaka på banan.
Milan fortsätter spela en närmast osannolik fotboll då Lazio besegrades på lördagskvällen. 2-0 mot Barcelona, 1-1 mot Inter med klart spelövertag och nu alltså 3-0 mot Lazio utan Balotelli. Tre topplag och ändå sju poäng. Varför stämmer allt plötsligt? Kan Milan bli ännu bättre eller presterar man på en maxnivå nu?
Marcus Birro: Matchen mot Lazio var verkligen fantastisk, så väldigt glad för Pazzini som verkligen har ett grymt fint målsnitt nu, med tanke på hur lite han fått spela. Han fick en 8 i Gazzetta i söndags. Stort. Givetvis underlättade det att Candreva blev utvisad i tidigt skede men även bortsett från det var Milan klasser bättre än. Mest är jag imponerad av De Sciglio och passningsspelet. Även i högt tempo satt passningarna perfekt. Jag tror att en del av berömmet bör hemfalla åt Allegri, inte bara för hans taktiska kunnande, utan också för hur han tacklade kritiken (både den berättigade och den inte lika berättigade), han bet ihop och vågade tro på sin ide´. Detta är hans förtjänst till stora delar. Det är kul att se detta Milan nu, särskilt när det nästan är samma lag som ingen trodde på och alla älskade att kritisera för bara några månader sedan.
Kaveh Golestani: Självklart kan vi bli bättre men med en sån här form ska vi i första hand arbeta med detaljer och försöka bibehålla formen snarare än att försöka göra stora förbättringar och förändringar. Allegri har fått tre saker att stämma. Först och främst har han fått igång Montolivo och därmed också fått en fin balans på mittfältet. Han har i princip kunnat spela valfria spelare omkring italienaren med goda resultat. Det har också gett ytterbackarna lite mer utrymme att röra sig framåt i banan vilket i sin tur också avlastat yttrarna som kunnat röra sig lite mera fritt. För det andra har han lyckats få en god stämning i laget, trots att det funnits oroligheter kring truppen. Han har fått ordning och reda i truppen vilket också syns på planen. Sist men inte minst har truppen fått en nytändning nu när man kan se ljuset i slutet på tunneln igen. Värvningen av Balotelli signalerar att värvningarna kommer, och att Milan verkligen bygger om. Det visar att vi är på väg någonstans, och att de spelare (i synnerhet de unga) som finns kvar är en del av planen. Spelarna har därmed också lärt sig att fungera som en enhet - en enhet som arbetar efter tränarens önskemål. Ett bra exempel är de offensiva spelarnas slit i defensiven. Vi har inte nått vår peak på långa vägar, men har hittat en nivå där det är realistiskt att börja drömma om ett nytt Grande Milan.
David Faxå: Milan fick starta säsongen med stora delar av stommen borta. Man fick klara sig utan sina två bästa spelare och många av omklädningssrumsspelarna var borta. Det tar tid att lära sig spela fotboll med ett nytt lag och Allegris spelmodell har nu tillslut satt sig på detta lag. Spelstilen likar den som Allegri använde sig av i Cagliari, med skillnaden att Milan har ett mycket bättre spelmaterial att använda. Montolivos formtopp har också mycket med framgångarna att göra, då han är motorn i laget. Det man borde kunna förbättra är effektiviteten framför mål samt försvarsspelet på fasta situationer. Hade vi spelat som mot Lazio i derbyt hade vi fått nio poäng på dessa tre matcher. Det som saknas är en formtoppad De Jong, annars vet jag inte om det är något förutom smådetaljer som kan ändras.
Presentation:
Namn: Marcus Birro
Gör: Skriver, allra helst om italiensk fotboll i Expressen. Medverkar varje söndag i Club Calcio, TV4. Medverkar måndagen den 4 mars i Euro Talk.
Gillar: Italiensk fotboll, italiensk mat, italienska städer, italienskt mode, italienska kyrkor.
Gillar inte: Vintern.
Önskar: Att Roma vinner ligan.
Serie A:s tre största profiler: Totti, Balotelli, De Rossi.
