Zerais tankar - The botten is nådd
En fortsättning på min serie av "Zerais tankar". Denna gång går mina tankar om vår position i tabellen, Timbuktus texter, matchbladet och Bucchi
Man bänkar sig i tv-soffan varje söndagseftermiddag, tar fram sin laptop - som skriker ”släng mig och köp en ny” - och letar fram en fulstream som man senare kopplar in till sin tv. Man läser olika artiklar, det man själv har skrivit på SvenskaFans samt kommentarer från er inför matchen. Man känner sig taggad och hjärtat börjar slå lite snabbare. Matchstart närmar sig. Börjar leta febrilt över hela World Wide Web efter den spikade startelvan. Man tar fram snacks, läsk/öl och strax innan 15:00 så spelar man Queens gamla dänga We are the champions, allt för att lyckas få en ”vinnarkänsla” sprida sig i rummet. Två timmar senare så har Pescara spelat klart sin match och allt för oftast hamnat ett steg närmare jumboplatsen . Vi har kommit den där sistaplatsen allt närmare vecka efter vecka. Efter den senaste matchen mot Udinese, som även den slutade i en förlust, så hade vi tappat varenda vettig placering och befann oss längst ner i tabellen. The botten is nådd, som Timbuktu sjöng. Jag kände mig frustrerad, besviken, förtvivlad och lagets spel såg väldigt hopplöst ut. Ville bara slita något i stycken. Tankarna om att sparka alla spelare och satsa på juniorlaget började poppa upp. Irritationen var enorm helt enkelt. Men efter en tid så hinner jag lugna ner mig. Jag kollar om något nytt kan ha hänt och läser då att Bergodi har fått sparken!
Klubben gick officiellt ut med att man skulle hitta en ersättare inom 24 timmar så diskussioner om vem som skulle ta över tog omgående fart. Sebastiani tog fram det nu legendariska matchbladet från 1986 ur bakfickan, ett matchblad han fått av frugan för några månader sedan strax innan han anställde Bergodi, och började titta i det. -Giovanni Galeone, läste han. Giovanni Stroppa var ingen succé men Giovanni Galeone kan bli något utöver det vanliga! Så han tog upp luren och ringde denna krabat. Men efter en kort diskussion så tackade Galeone nej och det var bara för Sebastiani att leta vidare. Tankar om att plocka in en tränare från just det där förbaskade matchbladet släppte han, men tanken att hitta någon som funnits i klubben tidigare släppte han däremot inte. Marco Giampaolo var ett namn som dök upp. En person som jobbat som både scout och assisterande tränare för klubben. Helt klart en person som väcker intresse för vår president. Man kontaktar Giampaolo och ser över chanserna om att få utnyttja hans tjänster. Svaret var skrämmande nog väldigt likt Galeones, vilket innebar att klubben fortfarande var tränarlös. Den 5 mars, två dagar efter att Bergodi fått kicken, kom då det vi alla väntat på. På hemsidan kunde man läsa;
“Pescara announced that the team will be headed by Christian Bucchi, who will conduct the first training session this afternoon and will then be presented to the press."
“Fantastiskt!” Var min första tanke. Min nästa tanke var; ”vem var det vi hade anställt som tränare nu igen?”. Läste om meddelandet och ser att det står Christian Bucchi. ”Vem är Cristian Bucchi?” frågar jag mig själv. Börjar läsa och förstår att det är klubbens juniortränare som har blivit befordrad. Visst har jag förstått att Sebastiani gillar att anställa en tränare med erfarenhet från klubben, men Bucchi? Really? Hur ska han kunna rädda oss från nedflyttning? Ja, jag ställer mig väldigt frågande till det..
Men nu ska vi inte döma ut honom innan han ens har börjat. Ser man på Inters tränare, Andrea Stramaccioni, så blev även han upplockad från klubbens ungdomslag. Han kanske inte har gjort någon dundersuccé men gör inte bort sig heller. Di Matteo fick hoppa in som huvudtränare i Chelsea ifjol efter att Villas-Boas fått sparken och lyckades vinna hela Champions League. Det finns med andra ord tränare i dagens fotboll som kommit in på liknande sett som Bucchi och gjort det bra ifrån sig.
Bucchi kommer inte ha mycket tid till att förberedda sig. Laget har redan Capuano, Balzano, Sforzini, Modesto och Caprari i sjukstugan. Zauri har inte heller han varit helt fit de senaste dagarna. Sedan att Scullis far nyligen blivit gripen av polisen gör inte saken bättre. Men det är väl så det går när man har en morfar som är maffiaboss. Bucchi har alltså mycket att lösa innan matchen mot Atalanta på söndag.
Timbuktu fortsätter sjunga och kommer fram till att; ”Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen”. Tappat fästet har vi redan gjort, nu finns det bara en väg att vandra och det är uppåt. Det positiva i vår situation är att det bara kan bli bättre. Glöm inte att det är nu klubben behöver stöttande supportrar som allra mest. Det är nu vi ska visa att vi står rakryggade för vårt klubbmärke och att vi inte tänker vika ner oss.
Trots att jag känner mig bitter efter en förlust så vet jag alltid att bitterheten kommer bytas ut till hopp inför kommande match. En vecka senare sitter jag där, bänkad i tv-soffan, och letar efter en fulstream.
Forza Pescara!
