Recept för framgång: Vara bäst i 5 mot 5
Många matcher avgörs i powerplay eller boxplay och det är såklart en stor fördel för lag att vara bra i dessa spelformer, men den klart viktigaste spelformen för att sluta högt upp i tabellen och knipa en slutspelsplats är när båda lagen har lika många spelare på isen. Nästan 72% av alla mål i NHL den här säsongen är gjorda i spel fem mot fem eller fyra mot fyra och 14 av de 16 lag med bäst plus/minus statistik ligger just nu på slutspelsplats.
Det kommer såklart inte som en chock för er läsare att det är viktigt att spela bra med lika manskap på isen men många kanske tror att det inte är lika viktigt som spelet i powerplay och boxplay. Om vi börjar med att titta på powerplay så har Nashville femte sämst statistik i hela NHL med 39 mål på 243 försök (16,0%) men ligger trots det tvåa i western conference. Även Anaheim (16,3%) och Montreal (16,4%) är svaga i spelformen men leder varsin conference. Philadelphia har däremot väldigt bra powerplaystatistik (22,7%) men missar slutspel den här säsongen. Tittar vi på boxplay så hittar vi New York Islanders långt ner som, med sina 77,4%, har stora problem i spelformen men ändå tar sig till slutspel hyfsat komfortabelt. På västkusten har Anaheim problem även i denna spelform med knappt godkända 80,8% men ligger ändå etta i hela NHL.
Tampa Bay är det lag som har gjort flest mål, 185 stycken, varav 29 av storstjärnan Steven Stamkos och 26 av nya sensationen Nikita Kucherov. Assisten är mer utspridda men flest har Ondrej Palat (37) och Tyler Johnson (34) gjort. De jag tycker imponerar mest är de spelare som har långt ifrån mest istid men ändå gör mycket mål. Ta Kucherov t.ex. som snittar sjunde mest istid bland forwards i Tampa Bay men ändå gör näst mest mål. Han spelar mestadels i tredjekedjan men med lite olika kedjekamrater. En annan spelare som producerar fantastiskt bra i en tredjekedja är Anders Lee som, trots nionde mest istid bland forwards, mäktat med 18 mål för sitt Islanders. En annan personlig favorit, Jason Zucker i Minnesota, hann med att näta 17 gånger på 48 matcher trots att han bara fick åttonde mest istid bland lagets forwards.
Målskyttet är kanske inte Oilers största problem även om de ligger en bit ifrån den nivå som skulle ta dem till slutspel, det stora problemet är dock spridningen på målskyttet. Lagets nuvarande förstalina med Pouliot, Nugent-Hopkins och Eberle har tillsammans gjort 49 mål den här säsongen vilket endast är 2 mål färre än Nashvilles förstalina, som under större delen av säsongen bestått av Neal, Ribeiro och Forsberg. Tittar vi däremot på Oilers nuvarande andrakedja med Purcell, Roy och Yakupov så har de endast mäktat med 20 mål, vilket är 21 färre än Islanders tredjekedja med Strome, Lee och Nelson. Det räcker alltså inte långt att bara ha en förstakedja som producerar bra i spel 5 mot 5.
Om vi istället tittar på insläppta mål så är Oilers klart sämst i hela ligan på 186, vilket är 32 fler än Islanders som är det lag som släppt in flest mål av lagen som just nu ligger på slutspelsplats. En av anledningarna till detta är såklart målvaktsspelet, även om jag inte vill lägga för mycket vikt vid det. Ben Scrivens, som har startat flest matcher denna säsong, har en medioker räddningsprocent på 89,6% men är ändå snäppet vassare än Viktor Fasth som ligger på 88,8%. Richard Bachman har endast startat tre matcher och har enn räddningsprocent på 90,8%. Av utespelarna är Justin Schultz den som varit inne på flest mål bakåt i hela NHL. Betyder det att han är sämst defensivt i Oilers? Inte nödvändigtvis då han också har klart mest istid i laget. Om vi istället räknar på hur lång tid det i snitt går mellan målen så hittar vi Schultz på 10:e plats av de Oilersspelare som spelat fler än 30 matcher denna säsong. De största bovarna är Leon Draisaitl, som blev tillbakaskickad till juniorlaget, som hade i snitt 14:19 mellan målen, Anton Lander med 15:30 och David Perron, borttradad till Pittsburgh, med 15:40. Med Draisaitl och Perron i laget snittade Oilers 0,65 poäng per match och utan dem har de snittat 0,9 poäng per match så klubbens GM MacTavish gjorde ett väldigt bra jobb runt årsskiftet när de båda försvann och ersattes av Derek Roy och Rob Klinkhammer. Anton Lander har, som sagt, inte heller bra defensiv statistik men har ett högre poängsnitt än vad både Draisaitl och Perron hade. Bäst i Oilers är däremot Boyd Gordon som endast är inne på ett mål bakåt var 29:e minut vilket är klart godkänt. I toppen hittar vi även kedjekamraterna Klinkhammer och Hendricks vilket visar att Oilers checking line gör sitt jobb. Det är dock lättare att försvara sig i en kedja som inriktar sig mycket på försvarsspel jämfört med en kedja som försöker spela en offensiv hockey och skapa mycket chanser. Det märks tydligt i Montreal där alla i fjärdekedjan med Prust, Malhotra och Wiese har ett snitt på över 36 minuter per insläppt mål vilket är en fantastisk notering. Även Max Pacioretty i Montreals förstakedja ligger på otroliga 35 minuter mellan målen vilket är en stor bidragande faktor till lagets framgångar denna säsong. Craig MacTavish har en del att fundera på med nästa säsongs lagbygge och mitt förslag är att fortsätta på den inslagna vägen att ta bort spelare som inte håller defensivt och ersätta med karaktärsspelare som jobbar hårt över hela banan.
Sist men inte minst vill jag utse min drömfemma i 5 mot 5 denna säsong, den ser ut som följer:
Vänsterforward: Max Pacioretty gör sin bästa säsong i ett Canadiens som går som tåget i eastern conference. Han är kanske NHL:s bästa tvåvägsspelare, femte bäste poängplockare i even strenght med 27 mål och 24 assist och har en fantastisk statistik i defensiven som jag skrev om tidigare i inlägget.
Center: Captain serious, Jonathan Toews. Han kanske inte gör mest poäng men han är så mycket bättre i defensiven än Crosby och Tavares m.fl så han måste bara vara med. Han är ett fullblodsproffs som styr hela femman och gör sina kedjekamrater bra.
Högerforward: Oj vilken formkurva Vladimir Tarasenko har haft sen han kom till St Louis. Han gjorde visserligen en stark rookiesäsong under lockoutsäsongen 2012-13 och var riktigt bra förra säsongen men i år har han växt ut till en riktig superstjärna och St Louis bästa spelare. Han har gjort näst mest poäng (53) och tredje mest mål av alla spelare i even strenght och tar samtidigt ett förvånansvärt stort ansvar i defensiven. Han stjäl pucken ofta av motståndarna, skjuter otroligt mycket och tacklas även en del. Lita på att den här killen kommer vara en av NHL:s bästa spelare i många år framöver.
Backar: Min första back är odraftad, spelade sin första match i NHL som 22-åring och gjorde i år, som 31-åring, sin första All-Star match. Jag pratar såklart om Calgarys Mark Giordano som gjorde en fantastisk säsong, och var en av favoriterna till att vinna Norris Trophy, innan han drog på sig en skada som håller honom borta från spel resten av säsongen. Han är en så kallad ”late bloomer” och har sen han fyllde 30 höjt sitt poängsnitt med 0,37 poäng per match vilket är helt otroligt. Han ligger fortfarande sjua bland backarna i gjorda mål med lika många spelare på banan, endast 4 poäng bakom Roman Josi, trots att han har spelat 17 matcher mindre. Han är även en av de starkaste backarna defensivt med ett snitt på över 25 minuter mellan varje insläppt mål. Min andra back är faktiskt en svensk 21-åring som gör ännu en fantastisk säsong i världens bästa liga, nämligen Hampus Lindholm. Det finns en anledning till att han spelar mest i NHL:s just nu bästa lag. Han ligger på 14:e plats i backarnas poängliga med lika manskap på isen utan att vara en speciellt offensivt lagd back. Hampus har aldrig haft bättre poängsnitt i en liga han spelat 20+ matcher, varken i SuperElit hemma i Sverige eller i AHL, än han har i NHL vilket visar att han är en spelare som växer med uppgiften. Han är även, trots sin ringa ålder, en av ligans bästa defensiva backar.
Måste slänga ihop en andrafemma också, utan motiveringar:
Nash – Crosby – Voracek
Karlsson – Josi
Det ska tilläggas att all lag- och spelarstatistik i denna artikel gäller för spel i 5 mot 5 eller 4 mot 4.
