Gästkrönika: Resebetraktelse från Florida
Gästkrönikören Victor Hjelmgren bjuder på en betraktelse från sin Floridaresa.
Att gå på NHL-hockey är, enligt mig, någonting som man måste ha gjort innan man sätter sig i gungstolen. Till familjens USA-resa till Fort Lauderdale, ni vet staden där Florida Panthers huserar, hade vi först beställt biljetter till Panthers mot Carolina. Den resan blev dock uppskjuten och då prickade vi in ett Floridaderby istället; Florida Panthers mot Tampa Bay Lightning.
Att flyga från Amsterdam till Miami är inte direkt det roligaste man kan göra, om man säger så. En tokig holländare hade vi roligt åt till en början, men när han tröttnade, tröttnade även jag. En liten TV-monitor hyrde vi in och jag klarade två filmer, två avsnitt av Mr. Bean och två avsnitt av Animaniacs. Troligtvis hade jag orkat mer om det inte vore för halvtaskigt ljud och holländsk textning. Ankomsten till Miami blev lite av ett äventyr i sig. Efter landningen fick vi åka en horisontell hiss till tullen, där de gick igenom ens pass, tog fingeravtryck och ett foto. Amerikanarna släpper inte in vem som helst i landet, och efter den 11:e september 2001 är de extra hårda. Efter tullen fick vi gå igenom ytterligare en, innan vi slussades rakt ut i Miaminatten. Där blev det bussresa med en liten ”shuttle” till en depå där vi hyrde en bil. För att ta oss mellan två helt främmande städer fick vi använda oss av ett navigationssystem, där en brusig inspelad röst i andra telefonluren talade om hur man skulle svänga. Det gick inte helt smärtfritt, men ändå kom vi fram till vårt hotell helskinnade.
Men nu till det sportsliga.
Dagen efter att vi hade ankommit tittade vi på det enorma köpcentrat Sawgrass Mills Mall. Därefter gick vi till arenan för att hämta ut våra biljetter, samma dag var det match mot Pittsburgh. När vi kom fram cirka tio minuter innan matchen började, blev jag väldigt förvånad. Utanför arenan såg vi uppskattningsvis hundra personer, inte i närheten av det folkmyllret som till exempel brukar finnas utanför Scandinavium minuterna före en Frölundamatch.
När vi kom tillbaka två dagar senare, den 9:e april, var det likadant. Man kunde inte alls tänka sig att det var tjugo minuter kvar till ett derby i NHL. Men det är en läcker arena måste jag säga; Bank Atlantic Center, ett hårt slagskott från Sawgrass Mills. Likt ett UFO reser den sig upp mot Floridahimlen, omgiven av palmer. Det blev en snabb scanning av souvenirshopen innan vi tog rulltrappan upp till andra våningen. Det var en häftig känsla att åka i den rulltrappan, och titta ut genom de enorma glasfönster som täckte hela långsidan.
Sedan satte vi oss bekvämt och njöt av den första perioden. Med betoning på njöt. Vad annars kunde man göra när man satt på en mjuk stol på Bank Atlantic Center och kollade på NHL-hockey? Matchen började med det klassiska ”Let’s get ready to rrrumblleeeee” och sen drog det igång. Högt tempo inledningsvis, så högt att till och med NHL-miljonärerna missade ett par passningar. Men på det hela taget en spännande period, inte mycket fult spel. 0–0, första perioden dock på poäng till Tampa.
Iklädd en gul Panthers-T-shirt, som jag hade fått vid ett reklamjippo i pausen, slog jag mig ned igen för att se mål i period nummer två. Efter 7:05 åkte Panthers kapten Olli Jokinen ut för hooking, men knappt två minuter efter att han lämnat utvisningsbåset var det Jokinen som slog in 1–0. Gary Roberts fick pucken i Gretzkyposition bakom mål, hittade Jokinen som i sin tur fann en liten lucka mellan målvakten och stolpen. Stort jubel i Bank Atlantic, som till min stora förvåning var långt ifrån full denna söndag. Det såg ut som att en dryg tredjedel av arenans cirka 20 000 stolar gapade tomma, detta i ett derby mot Tampa Bay.
Gästerna replikerade knappt fem minuter efter Floridas ledningsmål. 1–1 genom Prospal och assistpoäng till svensken Fredrik Modin. Tampa tog också ledningen i den 20:e minuten. Båda målen i power play.
Därefter blev det ett nytt besök i den mäktiga shopen vid entrén. Där finns, om inte allt så i alla fall nästan allt. Matchtröjor, flaggor, pins, flera olika nallar, T-shirtar och kepsar, använda klubbor och ett dussintal olika puckar. För att vara diplomatisk köpte jag en Pantherspuck och en Tampapuck. Därefter fick jag skynda mig upp igen, tyvärr missade jag de inledande minuterna av perioden och därmed Olli Jokinens kvittering till 2–2 efter 5:01. Jag måste tillägga att det är sällan jag gör sådana fatala misstag.
Av bara farten kom 3–2, innan Lightning kvitterade för andra gången denna eftermiddag. Med fem minuter kvar kom matchens höjdpunkt. Juraj Kolnik klippte till. PANG! Pucken stenhårt upp i krysset och inte ens Lucky Luke hade hunnit reagera. 4--–3 till Florida Panthers och nu lyfte taket i hallen. Tampa Bay började etablera tryck mot Panthersmålet, och tog ut målvakten med två minuter kvar, i ett sista desperat försök att kvittera. Men som så många gånger förut när man tar ut målvakten blir det mål bakåt. Joe Neiuwendyk satte 5–3 i öppen kasse och Tampa var ett slaget lag. I sista minuten gjorde Panthers Juraj Kolnik sitt andra mål med en backhand från nära håll, när Tampas Nolan Pratt satt på botbänken efter en holding.
Helt otroligt! Vilken slutperiod av Panthers, som gör fem mål på 20 minuter!
6–3 slutresultat och glädjen i publiken var total. Florida hade vid det här laget redan missat chansen på Stanley Cup, men man såg sin chans att grusa slutspelsdrömmarna även för rivalen, Tampa Bay.
Efter matchen slängde en Panthersback upp sin klubba på läktaren. Ett halvt dussin personer fångade den samtidigt, vilket ledde till en hänsynslös fight. Så stora är stjärnorna i NHL, det är inte snack om att ge med sig när man har chansen på ett så eftertraktat objekt. Använda klubbor fanns för övrigt i shopen, för den som vill ta den fredliga vägen. Från 150 dollar kostade de men den dyraste var Olli Jokinens, som kostade det dubbla. Det var för övrigt Jokinens, målvakten Roberto Luongos och backen Jay Bouwmeesters namn som var de vanligaste på supportrarnas ryggar. Matchtröjor är populära trots det hutlösa priset; mellan 90 och 280 dollar! Jag tyckte även att jag skymtade en Frölundatröja med nummer 1 i publiken.
Att spelet i Nordamerika är mer tempofyllt än i Sverige känner nog de flesta till, men det är än mer tydligt när man är på plats. Nolltoleransen har gjort gott och man får se mycket mål. De omtalade ”reklamavbrotten” mitt under matchen är faktiskt inte så störande som många tror. De varar i cirka 20 sekunder, medan spelarna byter, tar ett kort snack och gör sig redo för nästa tekning. Högtalarna dånar i ett; om olika lotterier, specialerbjudanden och väldigt ofta ”Let’s go Panthers” eller ”Make some noice”. Det sistnämnda kör de stup i kvarten för att hålla igång publiken. En inspelad röst agerar klacksledare då det egentligen inte finns någon extra färgglad supportersektion i NHL. Uppenbarligen har inte den i Sverige vanliga läktarkulturen kommit till Nordamerika än.
Trots en mycket bra match fick jag ändå en lustig känsla av det hela. Här går folk och shoppar på Sawgrass Mills, ”Oj, det är visst match idag”. Så går man den korta biten från köpcentrat till arenan iklädd sandaler och shorts. Det kändes som en rätt oseriös klädsel när det är match. Faktum är att Fort Lauderdale känns mer som en semesterort än en hockeystad. Efter matchen: ”Jaha, då fortsätter vi väl shoppandet då”. Det var bara en känsla jag fick, det är möjligt att andra personer tycker helt annorlunda.
NHL-hockey är något att rekommendera, det är väl värt de tio timmarna man får tillbringa i ett trångt flygplan för att ta sig över Atlanten. Det tycker man i alla fall när man är på plats i arenan…
