Ur askan in i elden: säsongsresumé och slutspelsutsikter för Predators
Få lag hade förmodligen haft förmågan att överkomma det kaos och de spelarförluster, som Predators utsattes för under lågsäsongen i somras. Ledda av den enda coach laget någonsin haft, Barry Trotz, klarade Nashville emellertid inte bara av att ersätta förlusterna utan även ta sig till slutspel för fjärde året i följd. Nu väntar dock grundseriens bästa lag i första rundan av slutspelet, divisionsrivalerna Detroit Red Wings.
En tuff start
Peter Forsberg, Paul Kariya, Scott Hartnell, Kimmo Timmonen och målvakten Tomas Vokoun försvann samtliga under sommaren och ersattes inte från free-agentmarknaden. Dessutom tvingades skicklige Steve Sullivan i september 2007 under kniven för sin säsongsavslutande ryggskada.
Det fanns således all anledning att tvivla på Nashville Predators anno 2007-2008.
"En hel del lag hade kanske blivit ödelagda om de förlorat samma antal free-agents som vi gjorde," sade Trotz innan säsongen. "Men vi ser fortfarande rätt bra ut."
Han hade rätt.
Nashville inledde säsongen piggt med två raka segrar, men förlorade sedan de följande sex matcherna med ett ihåligt försvarsspel och ännu ihåligare målvaktsspel från Chris Mason -- Tomas Vokouns tilltänkte ersättare. Under förlustraden fick man bland annat spö av Calgary Flames, 4-7, och Los Angeles Kings, 0-6.
Dan Ellis: räddaren i nöden
Vändningen kom den 25 oktober hemma mot Atlanta Thrashers. Dan Ellis gjorde sin första start för säsongen -- och andra i karriären -- när gästerna slogs tillbaka, 3-0. Ellis stoppade 20 skott och var den positiva injektion laget behövde.
Nashville gick sedan 10-3-2 från slutet av oktober till början av december.
Anförda av sin överåriga rookiemålvakt Ellis hade Predators hittat tillbaka till en slutspelsplats, men det var inte bara målvaktsspelet som förbättrats. Offensiv kraft kom huvudsakligen från förstakedjan där J.P. Dumont, Jason Arnott, Martin Erat och senare Igor Radulov huserade, men lagets så kallade secondary scoring var lika viktig. Framförallt tredje- och fjärdeskedjesspelarna Vernon Fiddler, Scott Nichol och Jordin Tootoo gjorde värdefulla kontributioner. Där fanns också lagets andracenter, David Legwand, och powerplayspecialisten Marek Zidlicky att luta sig mot.
Symboliskt för lagets vändning -- och dess karaktär -- var de smått heroiska bortasegrarna mot Ottawa Senators och Montreal Canadiens i månadsskiftet november-december.
Mot Senators ledde gästerna till och från under hela matchen innan Daniel Alfredsson kvitterade till 5-5 med 46 sekunder kvar av ordinarie matchtid. Ett sådant mål hade säkert varit knäckande för många lag, men Nashville gick prompt på offensiven. J.P. Dumont hittade Martin Erat i den vänstra tekningscirkeln och den unge tjecken avgjorde matchen på ett handledsskott med 22 sekunder kvar.
Två kvällar senare låg gästande Predators under med 1-4 i Montreals Bell Centre med sju och en halv minuter kvar av matchen. Laget stormade emellertid tillbaka med mål från Legwand, Greg de Vries och Radek Bonk för att forcera övertid vid 4-4.
Erat sköt sedan den vinnande straffen.
Kanske var det en reaktion på de här jätteinsatserna, för Nashville gick sedan ner sig igen under början av december. Vändningen i Montreal följdes av sex förluster på de kommande sju matcherna.
Men laget reste sig igen och den här gången var det kaptenen, Jason Arnott, som lyfte laget. Lagom till jul gjorde den forne Dallas- och Edmontoncentern först ett hat-trick i 4-3-segern mot Los Angeles och spelade kvällen därpå fram till Dumonts matchvinnande mål mot Columbus Blue Jackets (3-1).
Laget kunde andas ut.
"Vi fick en riktigt bra insats från våra toppkillar ikväll," sade Trotz efter segern mot Columbus. "Det var en riktigt bra komplett match från vår sida. Vi hade bra fokus ikväll."
En hyfsad andra halva med solid målspurt
Med de två segrarna innan jul inräknade gick Nashville sedan 14-5-3 fram till den 5 februari. Man låg då på sjunde plats i konferensen, en poäng bakom sjätteplacerade Flames.
Men man skulle inte klättra högre.
I likhet med de övriga lagen man huvudsakligen slogs med om de tre sista platserna i konferensen -- Calgary, Colorado, Vancouver och Minnesota -- var Nashville mycket upp och ner på sluttampen. Två förluster följdes av tre vinster; tre segrar av två torskar och så vidare. Vid flera tillfällen låg man nia, men tack vare att Edmontons push stannade av, Vancouver kollapsade och det faktum att Predators vann fem av sina sista sju matcher lyckades man till slut säkra åttondeplatsen i konferensen. Den positionen är föga avundsvärd, eftersom den medför en date med Presidents Trophy-vinnande Detroit.
Utsikter inför slutspelet
Red Wings är självfallet storfavoriter i serien med Predators. Laget från Michigan har större djup på forward och på backen; bättre powerplay och fler stjärnor. Faktum är att Red Wings är starkare på samtliga punkter utom en: i mål.
Det är också Dan Ellis Nashvilles hopp hänger. Den 27-årige kanadensaren kom från ingenstans den här säsongen och spelade småningom bort Chris Mason som starter. Ellis var 23-10-3 med sex shut-outs, .924 i räddningsprocent och 2.34 i GAA under 44 matcher som överårig rookie -- fantastiska siffror, helt klart. Han var dessutom instrumental under upploppet, när laget säkrade slutspelsplats.
Senast Predators mötte Red Wings var den 30 mars. Ellis stoppade då 35 skott när Red Wings vann med 1-0 på övertid. Målvakten hade hållit nollan i 233 minuter innan Johan Franzén avgjorde -- den längsta sådana streaken i NHL den här säsongen.
Man föreställer sig därför lätt, att ett liknande scenario ska till under slutspelet för att Nashville ska kunna rubba Detroit.
Men märkligare saker har ju hänt.
Med det Stora Röda Monstret framför sig glömmer man gärna vad Nashville Predators faktiskt är: ett snabbt, välspelande lag med mycket hjärta och karaktär samt med en bra målvakt. Det kan räcka långt, särskilt om Red Wings skulle få för sig att underskatta motståndet.
Nashville i siffror
Nashville Predators: 41-32-9, 230-229, 91 poäng.
Tvåa i Central Division, åtta i Western Conference
Hemmarena: Sommet Center, Nashville, Tennesse
Tio senaste: 6-3-1
Inbördes statistik mot Detroit grundserien: 3-3-2
Bästa egenskap: Team Speed
Det går undan när Nashville lirar. Faktum är, att man förmodligen är ett av de få lag, som konsekvent kan mäta sig med Red Wings på grillorna. Att så är fallet är emellertid knappast en garanti för ett lyckligt slut mot Detroit, men vi kan räkna med en snabb, välspelad serie.
Bästa poängplockare: Jason Arnott, C, 72 (79 28+44)
Den store centern leder Predators förstakedja.
Jokern: Jordin Tootoo, RW
Med veteranforwarden Martin Gelinas -- som gjorde tre serievinnande mål 2004 när Calgary tog sig till Stanley Cup-final -- borta resten av säsongen med en knäskada får någon annan ta på sig den här rollen. Vem då bättre än den 25-årige studsbollen från norra Manitoba? Tootoo, som är en av ligans bästa tacklare, har både förmågan att krypa under skinnet på motståndaren och få pucken i mål. En sådan kombination är ovärderlig i slutspelet.
Nyckeln: Dan Ellis, G
Den 27-årige kanadensaren fick sitt genombrott i år och spelade bort tilltänkte startern Chris Mason från målvaktsjobbet. Nu måste han ha sitt livs serie om Nashville ska ha någon som helst chans mot Red Wings.
Laguppställning:
1. J.P. Dumont-Jason Arnott-Igor Radulov
2. Jan Hlavac-David Legwand*-Martin Erat
3. Vern Fiddler-Scott Nichol-Jordin Tootoo
4. Brandon Bochenski-Jerred Smithson-Radek Bonk
1. Dan Hamhuis-Greg de Vries
2. Ryan Suter-Marek Zidlicky
3. Greg Zanon-Shea Weber
1. Dan Ellis
*Har varit borta sedan den 7 mars, men laget hoppas han att den Detroitfödde centern kan återvända under serien med Red Wings.
Reserver: Darcy Hordichuk, LW, Kevin Klein, D, Ville Koistinen, D, Chris Mason, G, Rich Peverley, C.
Skador: Steve Sullivan, LW, Martin Gelinas, LW, Jed Ortmeyer, RW
Källor:
The Hockey News, 2007-2008 Yearbook
The Hockey News, April 8, ང
The Tennessean
Yahoo Sports!
www.nashvillepredators.com
