Scott Stevens - Jägaren som aldrig missade
Han kommer alltid att bli ihågkommen som kanske den hårdaste, tuffaste, mest rättvisa back som spelat i NHL. Idag introduceras Scott Stevens in i Hall of Fame i det som klassas som den bästa kullen någonsin. Tillsammans med Mark Messier, Ron Francis och Al MacInnis i Toronto ikväll blir han officiellt en av de allra största i historien. För Devils fans var den saken klar redan när han lyfte sin första Stanley Cup buckla 1995.
Scott Stevens hade en hobby utanför hockeyn. Bågjakt var något som låg honom varmt om hjärtat. Utanför isen var det det som han fann harmoni i, men även en egenskap och skicklighet som han lärde sig att utnyttja på isen.
I de hårda tuffa skogarna runtom New Jersey spenderar han flera timmar på att vänta på att det rätta tillfället ska dyka upp. Länge och tålmodigt väntar han på att slå till mot sina byten.
"Jag gillar bågjakt. Det är väldigt lugnt, man är utomhus och det är väldigt avslappnande", säger Scott Stevens.
Djuren han siktar in sig på håller däremot inte med. Nämligen för att Scott Stevens sällan missar det han siktar in sig på. Det är den här egenskapen han sedan också har kommit att bli känd för i hockeyvärlden efter sina 22 år i NHL.
Precis som i skogarna kunde han lurka och vänta bid blålinjen på en inkommande motståndare, ovetandes om faran som väntar. Så plötsligt, precis innan det stackars bytet ens visste ordet av så slog han till...BOOM!
Fråga bara Paul Kariya, Eric Lindros, Slava Kozlov, Shane Willis, Daymond Langkow, Kevyn Adamas, Tie Domi, Pat Flatley, Ron Francis, Kris King med flera. Listan kan egentligen göras hur lång som helst. Det behövs inte. Alla vet vilken typ av spelare Scott Stevens var.
Alla de spelarna fick erfara samma sak. Alla de blev en del av en konst som bara Scott Stevens besatt. De blev en del av hans uppvisning om hur man delar ut en förkrossande tackling, men att aldrig gå över gränsen. Det här var typen av tacklingar det inte gick att ta emot och sedan absorbera direkt. De satt djupt inne i själen, en själ som darrade på grund av en Stevens tackling.
"Tro mig, det är svårt att beskriva hur det känns att vara på den andra sidan av en av hans tacklingar", säger Atlantas Vyacheslav Kozlov. "Jag vet."
Det var under match 1 under Stanley Cup finalen 1995 som Kozlov bestämde sig för att korsa blålinjen med huvudet nere. I snabb fart kom han ner mot Devils målet, men precis som djuren i skogarna fått erfara så fick Kozlov den här gången ett prov på en lurkande Stevens, som bara väntade på att slå till.
Stevens krossade Kozlov med en av de mest ihågkommna tacklingarna i NHL:s historia, en tackling som Detroit inte kunde återhämta sig från. Devils vann Stanley Cup efter 4-0 i matcher.
"De första 10 minuterna efter tacklingen så kan jag säga att jag inte mindes mycket", fortsätter Kozlov.
När Stevens åkte tillbaka till avbytarbänken efter den tacklingen fick han ta emot flera hot från Detroit bänken. Det som hände under den sekvensen har sedan blivit legendariskt i NHL:s historia. Scott Stevens gav Dino Ciccarelli "blicken" och sedan ropade han till honom "You're next!".
Stevens är ett levande bevis på att det inte bara är en räddning eller mål som kan bli en avgörande faktor under en match eller ett slutspel. Gång på gång levererade han förödande tacklingar, tacklingar som motståndarlagen aldrig kunde hämta sig från. Med tacklingarna tände han sina lagkamraters hopp samtidigt som han släckte motståndarnas.
"Jag är stolt över mitt rykte. Jag älskade att vara fysisk. En bra tackling är för mig lika mycket värd som ett mål eller en räddning. Det kunde få igång hela laget", säger Stevens.
Scott Stevens får ofta frågan vilken tackling som var hans bästa. Den på Eric Lindros under match 7 i Conference finalen 2000? Den på Slava Kozlov?
"För ett bra antal år sen i Pittsburgh i en match mot Penguins tacklade jag en kille som hette Gary Rissling. Jag trodde att jag kanske hade dödat honom. Jag trodde verkligen det. Men han var en tuffing och skakade det av sig till slut. Han var inte speciellt glad däremot", svarar Stevens på den frågan.
Men Scott Stevens var inte bara en gladiator på skridskor. Efter 22 år i NHL kommer han mest att bli ihågkommen för "The Hits", men han hann med mycket mer än så. Han ledde New Jersey till tre Stanley Cup segrar och vann Conn Smythe Trophy som dem mest värdefulle spelaren efter Stanley Cup vinsten 2000. Han är den back som spelat flest NHL matcher i karriären med sina 1635 matcher.
Att han stod för 196 mål, 712 assists och 908 poäng är det många som glömmer när de pratar om Scott Stevens. Det var under hans senare år i New Jersey som han tog an sig en specifik och defensiv roll, en roll som han behövde ta för att uppnå den ultimata framgången: Stanley Cup vinst.
Ikväll öppnas dörrarna till Hall of Fame för Scott Stevens. Han får därmed en plats bland de allra störsa namnen som ligan skådat. Namn som Stevens gör sällskap är: Bobby Orr, Gordie Howe, Mario Lemieux, Wayne Gretzky, Ray Bourque, Maurice Rocket Richard för att nämna några av dem.
Sina vana trogen ville Stevens inte jämföra sig med några av de namnen utan ville direkt vända bort strålkastarna från sig själv.
"Jag vill inte säga att jag är på samma nivå som de namnen, snarare på samma plats. Det här är något som jag inte drömde om, utan det var något som blev möjligt efter att halva karriären gått. Det var då jag började tänka på att det skulle vara en ära att bli invald i Hall of Fame. Det finns inget bättre än att avsluta sin karriär och bli invald i Hall of Fame. Det är något jag kommer värdesätta för resten av mitt liv."
Något jag som supporter kommer värdesätta för resten av mitt liv är att ha varit med om och upplevt det som Scott Stevens stod och brann för. Att ha sett honom dominera matcher, inte med mål eller assists, utan med en fysik som är obeskrivlig. Varje gång han steg in på isen kunde man se honom lurka efter sitt byte. Han var en mästare på att gömma sig och lura alla omkring honom. Det var inte bara hans byten som fick erfara det, utan även alla som tittade på. Det sa bara BOOM! Det var då man visste att det skulle gå vägen. Kaptenen hade fått sitt byte.
Efter tacklingen på Kozlov och Stanley Cup vinsten 1995 stod det klart för inte bara Devils fans, utan hela hockeyvärlden; en legend var född.
--
Sagt om Scott Stevens:
"Enligt mig är han den bästa backen i historien. Jag hade äran att spela med honom under en lång tid. Det som står ut mest är hans spel i defensiv zon. Han tog den defensiva backen till en helt ny nivå. Han var totalt orädd. Alla respekterade honom eftersom han alltid var en sjysst spelare. Han var ingen ful spelare."
- Sergei Brylin.
"Efter att ha spelat mot honom så kan jag säga att det alltid fanns en rädsla när man mötte honom, en respektabel rädsla. Man var tvungen att veta var han var på isen. Han är absolut en av de bästa backarna i ligans historia. Man måste respektera sättet vissa spelare spelar på. Han tacklade aldrig en spelare i en sårbar position. Det var hårda tacklingar, men rena tacklingar. Han bidrog ensam till lagens ändringar av uppspel över blålinjen."
- Jamie Langenbrunner.
"Scott Stevens är en den största ledaren jag spelat med, och jag kan säga att jag spelat med en hel del bra spelare under min karriär."
- Joe Nieuwendyk.
"Han gav alltid 100 %. Han brann för att vinna, för sitt lag. Hans arbetsvilja och insats under träning och matcher var den samma."
- Patrik Elias
"Han var ingen ful spelare. Men man var alltid tvungen att veta var han befann sig på isen. Han var så tävlingsinriktad och han tog aldrig ett fripass. Och tro mig, han tacklade hårt."
- Slava Kozlov.
"Jag är enormt glad för hans skull. Nu kan jag äntligen säga att jag spelade med en Hall of Famer. Det här är stort för Scott. Välförtjänt. Det är något alla kommer säga. Jag var bara så enormt lyckosam för att ha fått spela med honom under så många år. Jag slapp bli tacklad av honom. Han var en kille som skyddade mig och som spelade den bästa möjliga defensiva hockeyn en målvakt kan ha framför sig. Man ser inte den typen av backar längre - så tuff, så disciplinerad, en sådan ledare.
- Martin Brodeur
