Krönika: Hur kunde det gå så fel?
Mer än en vecka har passerat sedan "the shock at the Rock", och jag tror fortfarande inte att det är sant. Det känns fortfarande som att jag drömmer en mardröm som jag förhoppningsvis snart vaknar ur. Jag har följt den här ligan och det här laget i mer än 15 år, jag har varit med om både upp-och nedgångar, men jag har aldrig upplevt något lika förödande som jag upplevde förra veckan. Det som hände under match 7 mellan New Jersey och Carolina händer ju bara inte! Eller?
Hur kunde det gå så fel i säsongens viktigaste match? Devils befann sig på hemmaplan framför en fanatisk hemmapublik i The Rock och de spelade en perfekt match – i 58 minuter. Det är väl egentligen allt som behöver sägas för att sammanfatta det som hände. Ska man vinna i hockey gäller det att vara på topp i minst 60 minuter eftersom marginalerna oftast är så små, framför allt i slutspelet. Devils misslyckades med det. De spelade en fenomenal match de första 58 minutera, men allt det var förgäves. De sista två minuterna förändrade allt, och kollapsen var ett faktum. Jag sitter här mer än en vecka senare, och jag har fortfarande svårt att förklara det. Jag kan inte förklara det rättare sagt. Någon där uppe gillar tydligen inte Djävlar, uppenbarligen.
Den här matchserien fick inte mycket uppmärksamhet i media, och det är synd. Den här matchserien var den överlägset bästa och jämnaste i första rundan, och den sjunde matchen levde upp till alla förväntningar. Några minuter efter att Ray Whitney turligt kvitterat till 2-2 i den andra perioden under match 7 så kommer jag ihåg att jag tänkte för mig själv :’"det lag som vinner den här matchserien kommer att spela i Stanley Cup finalen". Det var bara något som dök upp i huvudet på mig när matchen fortfarande var oavgjord och som mest spännande. De här lagen bjöd oss på högklassig hockey under hela matchserien. Båda lagen spelade den bästa hockeyn jag sett under slutspelet och här var de och spelade en så pass jämn och spännande match under match 7. Det var synd att ett av lagen skulle åka ut. Båda lagen förtjänade att spela i andra rundan. Jag tror fortfarande att vinnaren av den här matchserien kommer att spela i Stanley Cup final. Det innebär alltså att jag tror att Carolina kommer att bli ett av finallagen. Kom ihåg var ni hörde det först.
För Devils del såg andra rundan ut som en god möjlighet. Brian Rolston dundrade in 3-2 i power play i mitten på andra perioden och det såg länge ut som att det skulle bli det avgörande målet. Devils kontrollerade matchen efter det och spelade en otroligt bra match i alla tre zoner. Jag tror inte att det finns någon Devilssupporter som inte blickade framåt mot andra rundan med två minuter kvar av matchen. Devils hade sett så bra ut och varit det bästa laget i matchen. Det här skulle vi klara av. Men sedan hände det oförklarliga och allting bara rasade samman.
Carolina både lyckades kvittera och avgöra matchen på de sista 80 sekunderna som det var kvar av matchen. Jussi Jokinen kvitterade med 1:20 kvar och jag kunde inte tro det. Jag begravde mitt huvud mellan mina händer och trodde inte mina ögon. Lite visste jag just då om att det knivhugget inte skulle bli det sista. Bara 40 sekunder senare rasade hela min värld samman när Eric Staal satte 4-3 pucken bakom Martin Brodeur. Jag reagerade inte ens på målet. Jag satt i min soffa, med händerna över huvudet och bara stirrade på TV:n. Chocken var av en obeskrivlig magnitud för min kropp. Jag visste varken ut eller in, min mage vred sig av illamåendet och hjärnan kunde bara inte registrera det som precis hade hänt. Det går helt enkelt inte att beskriva den känslan jag hade då.
Varför gick det som det gick då? Det har ingen kunnat förklara hittills. Spelarna befinner sig just nu på semester och de letar fortfarande svar på den frågan. Brent Sutter hade inga ord efter matchen. Han kunde inte förklara det. Det kan nog ingen. Hockey är en unik sport där allt kan hända. Men i en sådan här match ska det bara inte få hända!
Det här var säsongens viktigaste match och Devils ledde den med 80 sekunder kvar. Då kan man inte låta ett lag skapa ett sådant tryck som Devils lät Carolina göra i slutet på matchen. Man måste hitta ett sätt att vinna pucken på, visa prov på desperation och bara få ut den ur zon. Dessutom hade Devils fel spelare ute på isen vid den tidpunkten? Vad gör Andy Greene och Niclas Hävelid ute på isen med 80 sekunder kvar? Vid den tidpunkten ska man ut med det bästa man har för att försöka stänga ner det andra lagets sista desperation. Niclas Hävelid var en enorm besvikelse sedan hans ankomst till New Jersey och föga överraskande var det han som var ur position när Jokinen helt fristående kunde sätta dit 3-3 pucken.
Vid 4-3 målet går Colin White ut för att tackla puckförande Chad LaRose, men denne släppte pucken fint till en flygande Eric Staal och resten är historia. Där kan bara inte White gå ut och leta tacklingar, med 40 sekunder kvar av matchen. En veteran som Colin White borde vara medveten om detta och istället vara mer kall där och istället tänka på vem som är ute på isen för Carolina. Nu fick Staal chansen att komma in helt orörd mot Mike Mottau som var tvungen att förflytta sig från sin högerbacksposition för att försvara mot Eric Staal i en ovan position. Det gick inte vägen och nu sitter vi här och försöker begrava våra sorger. Det kommer inte att inträffa hos mig på ett bra tag, kanske aldrig.
Jag såg det här laget förlora en slutspelsplats med en 2-5 förlust mot bottenlaget Ottawa i säsongens sista match säsongen 95/96 när de var regerande mästare. Jag såg det här laget förlora en sjunde avgörande match i Stanley Cup finalen mot Colorado 2001, men jag har aldrig varit med om en mer förkrossande förlust än den senaste mot Carolina. Allt handlar om sättet det inträffade på. Det här var vår match. Vi var det bättre laget. Vi förtjänade att vinna. Eller så gjorde vi kanske inte det. Devils spelade inte 60 minuter och de straffades för det. Det känns så fruktansvärt orättvist, men jag antar att det är skönheten med sporten. Någon skönhet i det hela som Devilssupporter hittar jag inte, istället ser jag bara misär.
Det här laget gick igenom så mycket i år. De överlevde skador på en drös av viktiga spelare, de spelade utan Martin Brodeur i fyra månader, de hade Scott Clemmensen som förstemålvakt och tog sig till toppen av Atlantic Division med honom i målet. Zach Parise tog steget till superstjärna i år med sina 45 mål, 94 poäng och en femte plats i poängligan. Martin Brodeur blev NHL:s vinstrikaste målvakt någonsin när han väl kom tillbaka från skada. Det var bara några av höjdpunkterna under den gångna säsongen.
Vi hade ett så pass bra lag att jag var säker på att vi skulle gå långt i år. Det var längesedan vi hade en sådan bredd i laget och det här var den bästa chansen för Devils att gå långt på många år. Det är också en stark orsak till att besvikelsen i lägret är så pass grov. Det här laget kunde bättre och förtjänade bättre. Jag tror fortfarande inte på det som hände förra veckan. Jag hoppas fortfarande att jag ska vakna ur den här mardrömmen. På något sätt känns det som att det kommer dröja ett bra tag innan det verkligen händer.
Nu tar vi ett steg tillbaka och försöker ta in allt som hänt. Det kommer att ske förändringar i New Jersey, vare sig vi vill eller inte. När den här besvikelsen har lagt sig ska vi försöka blicka framåt och försöka ta revansch nästa år. Men just nu känns det bara så långt bort. Först och främst vill jag bara vakna ur den här mardrömmen. Sedan får vi se vad som händer.
