Framtiden är här
Efter nästan ett helt år utan matcher så stod till slut ett yngre, mer spännande och snyggare Ottawa Senators återigen uppradade på isen. Årets komprimerade säsong rivstartade med två Battle of Ontarios mot ärkerivalen Toronto och två matcher mot Winnipeg Jets.
Så var säsongen äntligen här. Kraftigt försenad på grund av rådande pandemi så är det en extra efterlängtad säsong som man på förhand sett framemot extra mycket med tanke att klubbens rebuild börjat tagit form och en rad spännande spelare ska slåss om platser i NHL-laget. Att genomlida en rebuild är sällan något njutbart för supportrarna. Att rada upp förluster i hopp om att få goda draftpositioner är inget man egentligen vill se sitt lag behöva göra men det är ett nödvändigt ont om man vill börja kravla sig upp ur det bottenträsk man hamnat i.
Senators säsong startade med två raka möten med ärkerivalen Toronto Maple Leafs. Facit efter de två matcherna är en vinst och en förlust. Överlag en helt klart godkänd start på säsongen mot ett topptippat Toronto som på pappret ska vara kanske både en och två klasser för stora för detta Senators. Efter de två mötena kom Winnipeg Jets på besök i två raka matcher och de lämnade tyvärr mer att önska. Senators kom inte alls upp i nivåerna de stundtals visade mot Maple Leafs och tyvärr får man kanske inse att det är såhär majoriteten av matcherna kommer att se ut under säsongen.
Vi sammanfattar och lyfter fram det som varit bra, "Sens-ationellt", och det som varit dåligt, "Ott-illräckligt", i de fyra matcherna.
Sens-ationellt
1. Tkachuk - Norris - Batherson
Det var precis det här man ville se inför säsongen, en renodlad ungdomskedja fullproppade med talang och skicklighet. Bästa vännerna Brady Tkachuk och Josh Norris är båda 21 och Drake Batherson är 22. Det här är framtiden för Senators och det är kul att få se dem spela tillsammans redan nu istället för att försöka bli "beskyddade" och få spela med några veteraner. Kedjan har dessutom övertygat rejält och deras underliggande siffror är bland de bästa i hela ligan. Tkachuk inledde säsongen var han avslutat de tidigare, genom att vara en nagel i ögat på sina motståndare samtidigt som han producerat poäng och Norris gjorde sitt första mål i NHL i säsongens andra match. Norris var otrolig i AHL förra året och ser hittills ut att klara sig bra i NHL. Detsamma ska sägas för Batherson, han har lagt på sig de nödvändiga kilona för att klara spelet i högsta ligan och han känns redan bekväm i sin roll i NHL. Han är lugn med pucken och vågar hålla i den lite extra länge för att hitta rätt passningsläge.
Bara den här kedjan gör mig sugen på att sitta uppe och se varje match och förhoppningsvis inser även coach DJ Smith att dessa herrar bör spela mer. Hans coachning har stundtals lämnat mer att önska då ärrade veteraner, som presterat sämre, fått mer istid än de yngre spelarna. Något som känns helt fel väg att gå, de här unga spelarna behöver istid, och detta var något man fruktade när Dorion envisades om att plocka in den ena veteranen efter den andra under uppehållet.
2. Tim Stützle
Det tyska underbarnet tog både en plats i laget och fick dessutom spela i andrakedjan tillsammans med Derek Stepan och Evgeni Dadonov. En fin kedja där Stepan får ta det defensiva ansvaret medan Stützle och Dadonov får utrymme att vara offensiva men jag hade inte klagat över att få se Colin White istället för Stepan på centerpositionen. Stützle har sett bra ut i sina första matcher. En hel del nervositet har säkert funnits då han stundtals blivit stressad med pucken men oj vilken potential det finns i tysken. Hans skridskoåkning är bländande och han flyger verkligen fram på isen. Får han bara förtroende från coacherna kommer han snabbt att bli helt bekväm på isen och då finns det inget tak för hur bra han kan bli.
Redan i hans andra match så fick han göra sitt allra första NHL-mål och vilket mål det var. Efter Chabot försökte slänga in en puck mot mål så fick pucken en rejäl hög bana. Högt upp i luften var pucken på väg ned mot Stützle som tålmodigt väntade på att pucken skulle landa för att sedan klippa till direkt när pucken nådde isen. Ett redan klassiskt mål.
Tyvärr skadade sig Stützle, troligtvis efter en ful crosschecking från Jake Muzzin, och han spelade inte någon av matcherna mot Jets. Coach DJ Smith tror dock inte att skadan kommer hålla honom utanför laget alltför länge till utan det mesta pekar på att han spelar igen på lördag. Tacka gudarna för det.
3. Tröjorna
Herregud vad efterlängtat det var med en re-branding av Senators-tröjor. Både den tidigare loggan och tröjorna har varit bleka och ointressanta men nu kan Senators stoltsera med ett av ligans snyggaste ställ. De svarta hemmatröjorna gör dessutom laget betydligt mer skräckinjagande. Efter många hemmamatcher till att börja säsongen ska det bli spännande att se hur bortastället gör sig på bild.
Ott-illräckligt
1. Coachningen
Tyvärr är coachningen den stora besvikelsen än så länge. Att Sens inte kommer vinna alla matcher är vedertaget. Laget kommer troligtvis att hamna långt ned i tabellen men man kan hamna där på olika sätt. Jag ser hellre att de yngre spelarna får doppa sina fötter rejält och att Senators förlorar på grund av att yngligarna inte håller måttet för NHL ännu än att ett gäng trötta veteraner ska agera bromsklossor för både lagets resultat och de yngre spelarnas chans att få speltid. Hittills har spelare som Paqeutte, Coburn, Anisimov med flera favoriserats framför de yngre förmågorna och de äldre har tyvärr sett bedrövliga ut rent ut sagt.
Detta var en av farhågorna när Dorion plockade inte en rad veteraner inför säsongen. Jag förstår ideén med att man behöver några spelare som varit med förut och vet vad som krävs och kan visa vägen för de yngre spelarna. Men då måste dessa spelare vara bättre än ungdomarna. Nu snor de istid från spelare som behöver det mer och helt ärligt, många av veteranerna kommer inte vara kvar inom klubben inom ens ett eller två år. Då känns det fel att de står i vägen för unga spelares utveckling.
Det stack även många fans rejält i ögonen när coach DJ Smith efter en av förlusterna mot Jets skyllde på "young mistakes" i slutet av matchen. Som om att det var de yngre spelarna som gjorde fel när det dessutom var de äldre spelarna som var på isen vid målet som gjorde att Jets kvittera och tog matchen till förlängning där det återigen var de äldre som var på isen när Jets avgjorde.
DJ Smith är dock en ung coach, det är blott hans andra säsong in the big league och han förtjänar även han att få tid på sig och komma in i sin coachning. Men han har hittills inte övertygat.
2. Colin White
Det är inte Colin Whites eget fel att han hamnar på den här sidan av listan. Åtminstone känns det inte så utan även detta känns som en coachmiss. Enligt coach Smith var det fyra centrar före White i rangordningen baserat på deras spel på träningslägret inför säsongen. Bara det uttalandet i sig har jag svårt att svälja. Till exempel så deltog knappt Derek Stepan i träningslägret på grund av karantänsregler så att han skulle gått före White i rangordningen baserat på deras spel på träningslägret har jag helt enkelt svårt och tro. Stepan är en veteran som värvats in till laget och det känns snarare som det är det som ger honom förtur över White.
Faktum är att med dagens laguppställning så borde inte White stå utanför detta lag. I mina ögon är han minst en center för tredjekedjan men ännu hellre andra kedjan. White är fortfarande ung, 23 år, och skrev på ett fint kontrakt förra året. Han måste få speltid och få fortsätta växa in i NHL-kostymen. Jag förstår att man måste hålla spelare till en viss standard och levererar man inte ska man inte spela. Men att bänka White direkt i början på säsongen och sedan slänga in honom långt ned i kedjeformationerna i någon match kommer inte ge honom något självförtroende. Som jag var inne på tidigare, dessa veteraner kommer inte vara med klubben särskilt länge, många kommer trejdas bort mot draftval eller helt enkelt inte få nya kontrakt. Att de då ska få agera bromsklossar för spelare som White och deras fortsatta utveckling är inte bra. Colin White behöver speltid och förtroende från coacherna, han är bra nog att få det istället för att bli placerad på en ödestom läktare.
3. Logan Brown
Ska det någonsin släppa för den väldige Brown? I nuläget känns det inte som det. Draftad som elfte spelare 2016 så har förväntningar på Brown alltid funnits där. Han har, trots sin storlek, otroligt fina händer och kanske en ännu finare blick för spelet. Han påminner mycket om Jason Spezza i både storlek och passningsspel. Det Brown däremot kanske inte haft hittills är drivet. Drivet att arbeta hårt, både på och utanför isen, för att bli bättre. Han har tendenser att se slö ut på isen och hans spel över hela isen lämnar mer att önska. Under träningslägret i år var det dock andra tongångar från Brown, han hade fått ordning på en strulande axel och tränat hårdare än någonsin, fast beslutsam om att ta en plats NHL-laget. Men icke. Han fick se sig förpassad återigen till AHL, en liga han redan bevisat allt han möjligtvis kan i.
Dorion pratade om beslutet att skicka ned Brown till AHL och sa bland annat att om de visste att det skulle få 10-12 minuter i power play varje match skulle Logan Brown spela i NHL. De ser tydligt hans potential, framförallt i power play, men klubben kräver mer av Brown. De kräver hårt jobb över hela isen och de känner sig osäkra på om de får det från Brown. Jag förstår hur de ser på Brown och att de hoppas dessa beslut får honom att till slut förstå jobbet som krävs för att ta en plats i NHL. Men ibland känner jag också att man till slut får kasta tärningen med en spelare av Browns kaliber. Visst är det trångt om platserna i årets lag med alla spelare som funnits tillgängliga och konkurrensen är hård men Brown känns som den typ av spelare som bara behöver få lite förtroende för att till slut få det att lossna.
Nu omsvärmas han snarare om trejdrykten bland journalister och fans även om jag tar de allra flesta sådana med en rejäl nypa salt. Hans trejdvärde lär tyvärr inte vara särskilt högt när han inte ens tar plats i Senators. Det har dock ryktats om att han skulle användes i ett paket för att kunna gå efter Pierre-Luc Dubois som är rejält missnöjd i Columbus. Men som sagt, det paketet behöver nog fyllas ut rejält utöver Brown då jag tvivlar på att hans värde är särskilt högt för tillfället.
***
Säsongen fortsätter med ytterligare ett möte med Jets på lördagen innan Senators tar sina egna jet-plan österut och möter Vancouver Canucks i tre raka matcher. Hittills känns upplägget med den kanadensiska divisionen och de täta mötena efter varandra mot de andra klubbarna som en succé. Det bygger upp rivaliteterna än mer och skapar lättare ont blod vilket ofta resulterar i intensivare och bättre matcher. Det återstår och se om Senators kan studsa tillbaka lite och sno med sig några poäng. Om Tim, eller Jimmy som hans smeknamn i laget blivit, Stützle är tillbaka känns det som att allt kan hända.
