Ödets ironi
"Isn't it ironic" sjöng Alanis Morisette för 10 år sedan. Och ironi handlar det definitivt om när man som St. Louis Blues-fan nu ser fram emot Stanley Cup-finalen mellan Carolina Hurricanes och Edmonton Oilers.
Rod Brind'Amour, Cory Stillman, Doug Weight, Bret Hedican, Chris Pronger och Dwayne Roloson har två saker gemensamt. Samtliga har chansen att vinna Stanley Cup och samtliga har under sin karriär tillhört St. Louis Blues, för dagen den sämsta klubben i NHL.
De har även en tredje sak gemensamt och det är att samtliga varit tongivande för sina lag under slutspelet.
Brind'Amour delar ledningen i skytteligan under slutspelet. Stillman ligger delad tvåa i poängligan. Hedican är bästa offensiva back i Carolina under slutspelet. Pronger är favorit till att vinna Conn Smythe Trophy som slutspelets viktigaste spelare och delar ledningen i assistligan. Roloson har storspelat i Oilersmålet och är en starkt bidragande orsakt till sitt lags framgångar. Weight har inte glänst men bidrar med rutin och spelskicklighet. Med 11 assist är han dessutom delad trea i assistligan under slutspelet.
Vi skall nu ta en resa tillbaka i tiden och ta en titt på vad St. Louis Blues fick i utbyte när ovannämnda spelare fick lämna klubben. Det är naturligtvis lätt att som supporter i efterhand kritisera ledningens beslut, men faktum är att redan när traderna skedde, var de ifrågasatta och kritiserade.
Rod Brind'Amour
Rod draftades som nummer 1 av Blues 1988 och som nummer 9 totalt. Fick efter en fin säsong i Michigan State University debutera i NHL i en slutspelsmatch mellan Blues och Minnesota North Stars. Han gjorde mål på sitt första skott. Kommande två säsonger var han bofast i Blues och svarade för 110 poäng på två säsonger i skymundan av Brett Hull/Adam Oates och sågs som en blivande hörnsten i lagbygget. Då tradades han tillsammans med Dan Quinn (som i sin tur kostat Blues bl.a Sergio Momesso, Geoff Courtnall och Cliff Ronning när han kom tillsammans med Garth Butcher från Vancouver) till Philadelphia Flyers i utbyte mot Ron Sutter och Murray Baron. Sutter, en av de 6 bröderna Sutter som spelade i NHL, men knappaste den framgångsrikaste. Baron , en habil defensiv back som aldrig nådde några höjder i NHL trots en lång karriär.
Brind'Amour fortsätter sin karriär lite i skymundan av de stora stjärnorna under 90-talet men är hela tiden oerhört nyttig för både Philadelphia och Carolina. Belönas nu för lång och trogen tjänst med en chans att vinna sin första Stanley Cup.
Slutplädering: Usel trade av Blues där man offrade en ung lovande center och en spelare som i sin tur kostat MYCKET bara några månader tidigare. Quinn gjorde bara 14 matcher för Blues.
Cory Stillman
Kom till klubben från Calgary Flames vid trading deadlinen 2001. I retur fick Calgary ett draftval och Craig Conroy. Stillman gjorde två hela säsonger med Blues där han slutade som nummer 4 resp nummer 2 av forwardsen i den interna poängligan. Släpps av Blues sommaren 2003 och plockas av Tampa Bay som , ja just det, vinner Stanley Cup. Stillman blir tvåa i den interna poängligan bakom suveräne Martin St. Louis.
Slutplädering: Ingen dålig trade när det skedde, men naturligtvis helt förkastligt att inte återsigna Stillman när han kostat en så pass bra spelare som Conroy. Att Conroy blommar ut för fullt i Flames och når cupfinal med dem är bara ytterligare en släng av ironin.
Bret Hedican
Draftades av Blues sent 1988. Kom upp till klubben 1992 och gjorde två säsonger som stabil defensiv back. Tradades tillsammans med lagets bästa back Jeff Brown och Nathan LaFayette till Vancouver i utbyte mot Craig Janney. Inte mycket att säga om då Janney sågs som ersättare för Adam Oates och gjorde mycket poäng i Blues men då känner man inte till hela historian. Från min artikel om Blues bästa och sämsta trader genom åren:
"14 mars. 1994. Ingen trade i ordets rätta mening, men Blues tvingas att kompensera Vancouver för att man på ett felaktigt sätt signat Petr Nedved. Craig Janney som ersatt Adam Oates bra som framspelare till Brett Hull, skeppas iväg tillsammans med ett draftval som kom att visa sig bli Dave Scatchard. Janney vägrar spela för Vancouver och Blues tar tillbaka honom en vecka senare då i utbyte mot Jeff Brown, Bret Hedican och Nathan LaFayette. Dussinliraren Nedved kostade alltså i slutändan 3 riktigt bra NHL-backar i Brown, Scatchard och Hedican. Lafayette blev aldrig något i NHL."
Craig Janney slängs senare bort på Jeff Norton och ett draftval...
Slutplädering: Suck!, Man vill bara gråta...
Doug Weight
Alla som hängt med under säsongen känner till denna trade. Jesse Boulerice, Magnus Kahnberg och Mike Zigomanis samt Hurricanes förstaval i årets draft samt två fjärde val (2006 och 2007) till Blues i utbyte mot Weight.
Weight kostade i sin tur Marty Reasoner, Jochen Hecht och Jan Horacek när han kom inför slutspelet 2001.
Slutplädering: Bra trader av Blues båda gångerna. Reasoner och Hecht har utvecklats till nyttiga NHL-spelare, men var inga spelare man inte kunde offra för att få en spelare av Weights kaliber. Att man gav Weight chansen att vinna Stanley Cup med Carolina och släppte honom är inget att säga om efter Blues usla säsong. Weight kan dessutom vara tillbaka inom kort.
Chris Pronger
Vi skriver den 27 juli 1995. Mike Keenan skickar iväg lagets stjärna Brendan Shanahan till Hartford Whalers i utbyte mot lovande, men kontroversiella backlöftet Chris Pronger. Shanahan har strulat med Craig Janneys fru och situationen i omklädningsrummet blir ohållbar. Man offrar Shanahan som sedan ..., ni gissade det...vinner tre Stanley Cups med Detroit Red Wings.
Pronger utvecklas, under mentorn Al MacInnis vingar, till en fullfjädrad superback som vinner Norris Trophy 2000.
Inför årets säsong väljer Blues mellan att behålla Pavol Demitra, Keith Tkachuk, Chris Pronger och Dough Weight för att hålla sig under lönetaket. En förestående försäljning gör att man dessutom vill dumpa lönekostnaderna i truppen. Demitra och Pronger dumpas medan Weight och Tkachuk signas.
I utbyte för Pronger får Blues Eric Brewer, Doug Lynch och Jeff Woywitka.
Slutplädring: Vi har inte sett slutet på denna trade. Brewer är en ypperlig NHL-back skadefri och Blues fick ett hyfsat utbyte. Woywitka kan bli något medan Lynch inte visat något som tyder på att han kommer att nå NHL. Vad man kan spekulera i är huruvida Blues valde att behålla rätt spelare? Eftersom Blues borde räknat med att Al MacInnis INTE skulle komma tillbaka så borde man valt att behålla Prongs. Att tappa TVÅ Norris-vinnare samtidigt klarar inget lag av om man vill nå framgång.
Dwayne Roloson
Signas som Free agent i juli 2000. Gör en riktigt bra säsong i farmarlaget Worchester Icecats men får av någon outgrundlig anledning aldrig chansen trots att både Roman Turek och Brent Johnson sviktar. Släpps sommaren efter till Minnesota där han bilder framgångsrikt målvaktspar med Manny Fernandez.
Slutplädering: Inget att säga om. Kostade inget när han kom men med tanke på det fina spelet i farmarlaget så borde man kanske agerat annorlunda. Istället för att behålla Roloson så väljer klubben att satsa på Reinhard Divis och Fred Brathwaite som back-ups till Brent Johnson. Inga av dessa herrar spelar i NHL idag.
Som sagt, det är aldrig lätt att försöka se in i framtiden och det finns säkert flera andra NHL-lag som har liknande historier. Men det går inte att komma ifrån att förutom svaga draftval så har dåliga trader och beslut som de ovannämnda tveklöst skickat St. Louis Blues till botten av NHL. Blues GM´s Caron, Keenan och Pleau har gjort en del bra trader, men i synnerhet Pleau har visat att han saknar fingertoppskänsla.
Som Blues-fan ser jag nog helst att Carolina drar det längsta strået. Dels för att Brind'Amour och Weight skall få vinna något, men även för att det helt enkelt skulle kännas för tufft att se Chris Pronger göra det i en annan tröja än blånoten. Det räckte med att få se Brett Hull göra det i både Dallas och Detroits...
Nä, men se där, ännu en spelare...
