SvenskaFans rankar NHL – Central Division: 3. St. Louis Blues

SvenskaFans rankar NHL – Central Division: 3. St. Louis Blues

Mästarna St. Louis behöver hitta nya saker att slåss för.

Nu är det inte många veckor kvar. Snart börjar NHL-säsongen 2019/20. Därmed lever vi inte längre i den, för Blues del, legendariska säsongen 2018/19. Så för alla Bluesfans därute säger jag bara; passa på att njut. Spela “Gloria” så mycket ni hinner, kolla på firandet i TD Garden igen, gråt till scener av paraden och tillåt er att bli glada av alla bilder på Lord Stanleys sommarresa över jordklotet. För snart kan vi kalla sagan om St. Louis Blues 2018/19, med allt fantastiskt det innebar, för historia. Ingenting kommer att slå den säsongen, ingenting slår första gången. Det kommer aldrig bli bättre.
 
Blues vann som sagt sin första Stanley Cup någonsin förra säsongen. Alex Pietrangelo fick lyfta bucklan efter att han och hans mannar kontrollspelat hem “Game Seven” borta i Boston. 
 
Ända sedan jag börjat skriva på SvenskaFans har jag drömt om det ögonblicket. Första gången. Hur skulle det vara? Hur skulle det kännas? När skulle det hända? Frågor som plågar unga människor världen över men som de flesta till slut får svar på. För Bluesfans kändes det dock utopiskt. Skulle vi vinna Stanley Cup? Efter alla försök, efter alla bra lag vi haft genom vår 52 år långa historia och efter alla misslyckanden verkade det som att vi var förbannade att misslyckas. St. Louis skulle aldrig spela segersånger, de skulle bara spela Blues. 
 
Men nästan bokstavligen som en skänk från ovan dök två hjältar upp. Två personer som skulle bli protagonister i sagan. Craig Berube tog över laget som coach i november och Jordan Binnington debuterade i januari. Och det var det tydligen det som krävdes. Två personer som ingen hade räknat med, ingen! Den ene går in och skruvar och kalibrerar, den andre blir, utan att förta sig, ligans tätaste vägg. 
 
Det var ju en resa som, trots att den nu är uttjatad, var fantastisk. Sist i ligan i januari. Mästare i juni. Det är en fantastisk story och på yttersta elitnivå i idrottens värld är vi nuförtiden bortskämda med sådana. Även om detta är målet med NHL under lönetakseran, att alla lag ska ha chansen att vinna, är det sällan man ser ett lag förvandlas så under en säsong. Vissa ser det som charmigt, att alla lag med rätt coachning och sammansvetsning av truppen kan lyckas. Andra menar att det är tråkigt när vi inte längre får “dynastierna” som vi hade förr.
 
Blues recept genom slutspelet var hårt disciplinerad jobb, riskminimering och formtoppning av lagets stjärnor. Blues var en enhet, det spelade ingen roll vilken kedja som var på isen, det såg ungefär likadant ut hela tiden. Fjärdelinan blev fundamental. Sunken, Barba och Steen satte tänderna i alla de mötte samtidigt som de kunde avgöra matcher offensivt. Det tillsammans med att Tarasenko gjorde sina mål, Ryan O’Reilly (Conn Smythe-vinnaren) var formidabel, Jaden Schwartz tog revansch på sig själv i grundserien och öste in mål, gjorde Blues oslagbara. Bakåt visade Pietrangelo varför han är kapten och att han är en av ligans bästa backar. Parayko lät oss se att han är snudd på unik i ligan med sin storlek kombinerat med finess. Och Binnington fortsatte som han gjorde i grundserien, han spikade igen.
 
När det gick som allra sämst för St. Louis, strax innan Mike Yeo fick foten, viskades det om en rebuild. Var det här laget värt att satsa vidare på? Fanns verkligen potentialen att gå hela vägen med dessa spelare? Steen, Pietrangelo, Bouwmeester, Allen, Tarasenko med flera hade alla spelat länge i organisationen men fansen började ifrågasätta om den här generationen var den som skulle göra det. Men GM Armstrong förhastade sig inte, han tryckte aldrig på “sprängknappen”, han gav det lite mer tid. Och det ska vi alla vara glada för. För det här laget gjorde det omöjliga, de tog hem bucklan till Missouri och lyfte den under arken i St. Louis. Det var som på film, alldeles för bra för att vara sant. Men det hände. Som det hände!
 
Nu då? Vad ska man spela för nu? Hur går det att motivera ett lag, en fanskara och en stad att hoppa upp på hästen igen? Vi har ju redan fått belöningen och den kommer aldrig smaka lika gott. Ja, nu gäller det för ledningen att hitta nya saker att slåss för. Men det kommer inte att bli lätt. Allt talar för ett mellanår för St. Louis Blues, vilket de flesta kommer att köpa. Utmaningen nu ligger i att bli ännu bättre. Men hur ska man bli bättre än bäst? Den frågan lämnar vi åt GM Armstrong, coach Berube och kapten Alex Pietrangelo. Men vi kommer alltid att ha säsongen 2018/19. Nu kan St. Louis Blues för alltid spela utan press och då kommer vi till varför det är värt att fortsätta följa det underbart vackra blå laget från Missouri: vad blir ett Blues utan pressen att vinna?
 
Efter cupfirandet har Blues och GM Armstrong inte bjudit på några extraordinära smällkarameller i sommarens FA-frenzy. Edmundson, Barbashev, Sundqvist, Gunnarsson, Blais och Binnington har alla fått nya, helt rimliga kontrakt. Även Craig Berube har fått förlängt, tre år. Marc Savard har fått jobbet som assisterande tränare och trotjänaren Chris Butler annonserade att han lägger skridskorna på hyllan. 
 
Den största “grejen” som hänt i sommar är dock att St. Louis-sonen tillika cuphjälten Pat Maroon inte lyckades komma överens med Blues om ett nytt kontrakt. Maroon skrev på ett år med Tampa Bay.
 
---
 
Målvakter:
 
Blues går in i säsongen 2019/20 med ett starkare målvaktspar än man gjort på länge. Jordan Binnington växte upp ur jorden och blommade rejält förra säsongen. Med ett nytt kontrakt (två år 4,4 miljoner dollar) blir han också snäppet bättre betald än Jake Allen (4,35 miljoner, ett år kvar). Det känns som att det var viktigt för Binnington att bli bättre betald än Allen för än tydligare visa att man fortsatt kommer att satsa på honom, även om han inte skulle fortsätta med samma braksuccé som ifjol.
 
26-årige Binnington släppte in 1,89 mål per match på sina 32 matcher i grundserien med en räddningsprocent på 92,7%. I slutspelet var siffrorna 2,46 och 91,4. Att Binnington fortsätter spela på den nivån han hittills har visat upp är såklart vitalt för att Blues ska fortsätta utmana om titeln. Målvaktsposten har ju, under de senaste åren, varit den position som fått mest kritik för i Blues. Det har hetat att man inte har en målvakt som kan vinna en cup. Nu har man bevisligen det. Skulle Binnington skada sig är det heller inte fy skam att slänga in Jake Allen. Allen har en låg lägstanivå men kan samtidigt spela väldigt bra i relativt långa peroioder.
 
29-årige Allen som nu påbörjar sin sjunde säsong med Blues är fortsatt populär hos fansen, mycket tack vare hans storartade sätt att tackla petningen från Binnington under slutet av förra säsongen och inte sprida dålig stämning i omklädningsrummet. Allen gör förmodligen sin sista säsong i Blues om han inte accepterar ett billigare kontrakt eller snor tillbaka förstaspaden. 
 
Underifrån är det främst finnen Ville Husso (24) som är på gränsen till att vakta båsdörr. Husso var den som var tänkt att kallas upp i januari när Blues målvaktssituation var prekär. Istället blev det Binnington, det blev bra det med.
 
Backar:
 
Blues backsida får anses som stark (jag kommer att säga att alla lagdelar är starka efter den mäktiga Stanley Cup-vinsten). De som som sticker ut är främst Alex Pietrangelo och Colton Parayko. Parayko med sin storlek och sin högerfattning, är på god väg att bli en “elitback” i ligan. Parayko tog mer och mer plats ju längre slutspelet gick och var bland annat den som sänkte Ben Bishop med ett stenhårt slagskott i halsen. Det skottet var grundläggande för att Blues segertåg skulle fortsätta storma fram. Alex Pietrangelo är kaptenen som varit specialist på det defensiva spelet men som under den senaste säsongerna även börjat producera framåt. “Pietro” stod bland annat för 19 poäng under slutspelet, vilket är rekord för en Bluesback. 
 
Jay Bouwmeester var spelaren som var uträknad efter halva förra säsongen. Men trotjänaren, som fyller 36 i september, hittade tillbaka till fornstora dagar. En av anledningarna var att han äntligen kunde spela ohämmad, Bouwmeester har dragit på sig en del skador genom åren. En annan orsak var att när resten av laget höjer sig brukar det ge ringar på vattnet.
 
Vince Dunn spelade in sig som ordinarie förrförra säsongen. Han hade det, liksom resten av laget, väldigt tufft i början av säsongen. Men ju närmare slutspel Blues kom höjde sig Dunn. Dunn är en snabb, teknisk back. Urskiljer sig rejält jämfört med resten av backuppsättningen som mer drar åt det stabilare hållet. 
 
Robert Bortuzzo och Carl Gunnarsson är två backar som genom åren åkt in och ut ur lineupen. Oftast spelar de i tredjeparet men under förra säsongen flyttade Berube upp Gunnarsson i förstaparet tillsammans med “Pietro”. Det gav Pietro mer trygghet och lugn med puck då han inte behövde fokusera lika mycket på det defensiva ansvaret, som han exempelvis måste göra när han spelat med Dunn. Gunnarsson stod för ett mål i finalserien mot Boston som redan är legendariskt. Det var första matchen i TD Garden, förlängning nalkades. Gunnarsson stöter på coach Berube i pissoaren och säger “just give me one more chance”. Sen åker han ut och drar in ett slagskott bakom en chanslös Tuuka Rask. 1-0 i matcher St. Louis.
 
Underifrån talas det en del om Jake Walman. Walman sägs vara en fysisk back med ett hett temperament samt ett stenhårt slagskott. Detta borde vara säsongen han ska matchas in i laget.
 
Forwards:
 
Förutom succévärvningen Ryan O’Reilly och franchisespelaren Vladimir Tarasenko saknar Blues förblindande stjärnkvalité. Det är som sagt laget som är hela grejen. Fjärdelinan med Alexander Steen, Oskar Sundqvist och Ivan Barbashev är otroligt viktig. Att prioritera förnyade kontrakt på “Barba” och “Sunken” före ett populistiskt kontrakt på hemmasonen Maroon var enligt mig väldigt smart. Framförallt Barbashev har stor potential med sin storlek i kombination med spelskicklighet. “Sunken” har aldrig varit bättre än han var förra säsongen i Blues och är också en spelare som är otroligt jobbig att möta. 
 
Snäppet bakom “Tara” och O’Reilly finns spelare som Jaden Schwartz, Brayden Schenn, David Perron och Tyler Bozak. Dessa spelare blir i rätt miljö, som förra säsongen, oerhört nyttiga och kommer att göra sina mål och poäng. Samtidigt kan de också bli osynliga under långa perioder, när laget är inne i en svacka. Schenn är dock en spelare som ska lyftas lite ytterligare. Han växlade upp rejält i slutspurten och kan utmana de flesta spelare i ligan med sin fysik och smartness.
 
Sammy Blais, Robert Thomas, Zach Sanford, Robby Fabbri och Jordan Kyrou är alla yngre spelare med potential. Thomas var den som många fick upp ögonen för förra säsongen då han under slutspelet, framförallt i “Game Seven” mot Dallas var bäst på banan. Fabbri, nu 23 år, har fått kämpa med dubbla korsbandsskador. Innan det helvetet bröt ut för honom var han überintressant, nu har han inte riktigt kommit tillbaka till den frejdighet han hade där och då. För honom blir den här säsongen extremt viktig om han vill fortsätta bära den blå noten på tröjan.
 
Både Sanford och Blais blir viktiga truppspelare, men ingen av dom spås bli någon 82-poängsspelare. Någon som har lite större hopp att bli “något extra” är Kyrou. Kyrou har öst in poäng i farmarligorna men varken riktigt fått, eller tagit, chansen i NHL. Unge ryssen Klim Kostin (sex poäng på sju matcher i förra JVM) är en stor center som också bör få lite chanser att visa upp sig i förstalaget i år.
 
Kostin är förutom sin storlek också känd för att dra på sig en hel del utvisningar. Utöver dessa skall svenskkände (tidigare i Växjö) Dominik Bokk nämnas. Bokk drafdades som 25a 2018. Den här säsongen ser det dessvärre ut som att tysken spelar i det svenska laget Rögle HC.
 
---
 
Tre styrkor:
 
Blues kan vinna!
 
St. Louis Lose finns inte längre och detta kan bli en skön last att släppa för hela organisationen. Det blir verkligen spännande att se vilken väg man väljer, och tar, nu.
 
Forwardsdjupet
 
Blues har en fin offensiv uppsättning, framförallt verkar det inte spela någon roll vem man spelar då systemet är så inkört. Men det går inte att blunda för att det finns en hel drös med dugliga altenativ för Berube att sätta in i kedjorna, 
 
Craig Berube
 
Säga vad man vill om Berube, men han verkar älskad av alla. Att han en coach man litar på och tycker om gör mycket för ett lag. Berube är någon man slåss för och Berube är någon som slåss för sina spelare. Oavsett hur mycket mer han kan utveckla sin hockey (som har anklagats för att vara simpel) är Berube ingen dåre. Att inte ha en dåre i båset kan betyda mycket. 
 
Tre svagheter:
 
Backuppsättningen
 
Även om uppsättningen är fin kan en skada eller två på nyckelspelare göra att det ser lite väl tunnt ut. Detta i kombination med att det inte finns supermycket att lyfta upp gör att det ändå blir ett litet orosmoment.
 
Blues har redan vunnit
 
Blues har som sagt redan gjort det. Hur ska man motivera spelarna för att nå samma resultat den här säsongen?
 
Målvakterna
 
Trots att Binnington var en hjälte förra säsongen finns det såklart en möjlighet att han blir mänsklig nu. Visar Binnington att han inte är den supermålvakt han var under förra säsongen kommer Blues att bli avslöjade.
 
---
 
Preliminär laguppställning:
 
Jaden Schwartz – Brayden Schenn – Vladimir Tarasenko
David Perron – Ryan O’Reilly – Samuel Blais
Zach Sanford – Tyler Bozak – Robert Thomas
Alexander Steen – Oskar Sundqvist – Ivan Barbashev
 
Alex Pietrangelo – Carl Gunnarsson
Colton Parayko – Jay Bouwmeester
Vince Dunn – Rob Bortuzzo
 
Jordan Binnington (Jake Allen)
 
---
 
Säsongens poängkung: Vladimir Tarasenko
 
Tarasenko har vunnit med St. Louis nu och har inget mer att bevisa i staden. Får han slappna av och göra det han ska kan han mycket väl bli en 50-målskytt om allt stämmer. Den potentialen har han.
 
Säsongens viktigaste spelare: Ryan O’Reilly
 
O’Reilly är mr MVP i Blues och hela slutspelet förra säsongen. Det är sjukt hur bra det här laget ändå klarade sig innan han kom. Innan Blues började sin vandring tillbaka, innan Berube, Binnington och hela den sagan, då var Ryan den ende godkända spelaren i Blues och den spelare som match efter match var i poängprotokollet. Trejden med Buffalo är en av de bästa någonsin (för Blues) och en av de värsta för Buffalo. Jag läste i tidningen att Patrik Berglund numera spelar i något skansengäng i Stockholm. Som det kan gå!
 
Säsongens unga spelare: Robert Thomas

Thomas har någonsin stort i sig. Fin skridskoåkning och rappa aktioner offensivt. Vågar han ta mer plats och gå rakare mot mål den här säsongen kan det lossna för honom.
 
Säsongens doldis: Ivan Barbashev

Ingen är direkt någon doldis i ett lag som får strålkastarna på sig hela tiden, och går hela vägen. Men om man ska plocka fram någon så tror jag att Ivan Barbashev för många bara var den fjärdelinagnuggare som han beskrevs som. “Barba” har mer i sig och kan ta kliv i kedjehierarkierna den här säsongen.
 
Säsongens besvikelse: Robby Fabbri
 
Tyvärr kommer nog vi inte att se mycket av Robby Fabbri den här säsongen då det verkar som att skadorna blivit för svåra för att han ska komma tillbaka till där han var för några år sedan. Faktum är att Fabbri förmodligen kommer stå utanför truppen större delen av säsongen då han inte verkar ha kapaciteten för att utmana på allvar. Vi får hoppas han motbevisar oss!
 
---
 
Redaktionens rankning:
 
Central Division:
 
1.
2.
3. St. Louis Blues
4. Dallas Stars
5. Winnipeg Jets
6. Chicago Blackhawks
7. Minnesota Wild
 
---
 
NHL:s 31 lag presenteras i form av en rankning inom de fyra divisionerna. Samtliga skribenter fick ranka divisionerna, som sedan summerades till en gemensam rankning för hela redaktionen. 
 
Vill du skriva om St. Louis Blues på SvenskaFans? Hör av dig till hockeyredaktören Niclas Viberg på niclas.viberg@svenskafans.com.

Per Kivijärvi2019-09-06 12:00:00

Fler artiklar om St Louis

Inför St. Louis - Vancouver