Reserapport: Fem dagar i New York
Svenskafans NHL-redaktör Mattias Larsson tar en ny tripp över atlanten.
Dag 1
Det är morgonen efter den intensiva tradingdeadlinen och precis som många spelare i NHL så har jag packat väskorna för att resa.
Ett år efter mitt första besök i New York styrs kosan dit igen.
Jag kan inte påstå att jag har dåligt minne, men har däremot uppenbart svårt att lära av mina misstag. Precis som förra året har jag nämligen bokat flygresan med FinnAir.
Inget ont om FinnAir vars personal verkligen gör allt för att man skall trivas, men det är inte rätt sätt att resa till USA. Komforten är usel på planet och för att helhetsintrycket skall bli allra bäst, så vill det till att även de 10-11 timmarna som man spenderar på resande fot är tillfredsställande.
Jag valde emellertid FinnAir eftersom de, till skillnad från SAS, landar på JFK och för att de tillhör det billigare alternativen. Jag vill till JFK eftersom jag känner till flygplatsen och vet hur man lättast och smidigast tar sig till Manhattan därifrån.
Från Malmö till Köpenhamn med tåg, med flyg från Köpenhamn till Helsingfors och därifrån vidare till New York.
Vi är två som reser, undertecknad och bästa polaren. I Helsingfors ansluter en tredje kompis som precis som jag är stort St. Louis Blues-fan och att se Blues ”live” är något vi talat om i flera år. Förutom kärleken till Blues delar vi även samma namn så när som på en bokstav och detta är något som under hela resans gång kommer att förbrylla hotell- och flygpersonal.
Jag har, vis av erfarenheten förra året, bett om en plats vid en av gångarna på planet. Där kan man bre ut sig några centimeter extra, sträcka ut vänsterbenet samt ta en bensträckare utan att be någon flytta sig. Vi har dessutom ingen bakom oss vilket gör att man slipper ta hänsyn till någon annan när man fäller sätet. Vi har väggen till toaletterna i ryggen istället.
Det mest elementära man lär ett barn när man skall ut någonstans, är att gå på toaletten innan man klär på sig och ger sig ut. Åtminstone är det så i Sverige, uppenbarligen inte i Finland eller Ryssland eller de omkringliggande staterna därifrån de flesta passagerarna kommer. 10 minuter efter "take off", när piloten släcker lampan som säger att man skall ha bältet fastspänt, börjar nämligen en stafettlöpning till toaletterna på planet utav sällan skådad likhet. Att gå på toaletten och uträtta sina behov i lugn och ro innan man bordar planet verkar inte ha varit något alternativ för dessa människor. Kön runt toaletten förpestar inte bara arbetssituationen för flygvärdinnorna på planet som skall serva resenärerna med mat och dryck, utan även för de resande som vill se filmerna och programmen som sänds på tv-skärmarna som sitter i taket i gångarna.
Det tar mig ungefär 10 minuter ytterligare innan jag finner för gott att ge upp hoppet om att titta på tv och ägnar resan åt musik i MP3-spelaren och spel på de Psp-maskiner som tack och lov även tillhandahålles på planet.
Vi gav oss av hemifrån klockan 06.30 och anländer i USA klockan 16.00 lokal tid, dvs. 22.00 här hemma.
Att gå och lägga sig direkt är naturligtvis inget alternativ, hur trött och sliten man än är efter resan.
Via Airtrain når man tunnelbanan som tar drygt 45 minuter in till Manhattan och därefter skall man lokalisera sig och checka in på hotellet.
Vi har bokat tid klockan 19 på ”Top of the Rock” – taket på Rockefeller Center där man troligtvis har den bästa vyn över hela New York, så någon tid för vila finns inte. Man kommer högre upp i Empire State Building, men som personalen säger på ”The Rock” – ”Man ser inte Empire State Building från Empire State Building”.
Här uppe får man en magisk vy över New York. ESB, Chrysler Building, CitiGroup Center med sitt klassiska sluttande tak, Brooklyn Bridge, MetLife Building och Times Square. Allt upplyst av neon och lampor.
Tro mig, det blir inte mycket mäktigare än så här.
Kvällen avslutas med ett besök på Kentucky Fried Chicken (KFC) och med en natt-donut på Dunkin´Donuts.
Dag 2
Vi bor på Hotel Pennsylvania och rakt över gatan har vi entrén till Madison Square Garden vid 7th ave och mellan 32nd och 33rd street.
Hotellet är inte mycket att skriva hem om, men klart godkänt och ljusår bättre än det råttbo vi bodde på året innan. Dessutom har vi 2 minuter till Penn Station under MSG som knyter an till det mesta via T-bana eller tåg.
Dag 2 inleds med en klassisk New York-frukost. En morgon-donut och en mugg kaffe på Dunkins som under resan kommer att bli något av ett andra hem. På något av alla otaliga Dunkins som finns på Manhattan äter vi morgon-donuts, innan tunnelbanan-donuts, efter tunnelbanan/innan match-donuts, morgon-, middags-, eftermiddags-, kvälls- och natt-donuts. Jag antar att NYPD och Homer Simpson har rätt. Inget går upp emot en bra donut och de finns i så många olika former och smaker.
Vi söker oss ner mot Paragon Sports på 867 Broadway vid Union Square. En ganska anspråkslös sportbutik på utsidan, men inuti verkar det finnas oändliga lokaler med allt man kan tänka sig inom sport och idrott.
Gympaskorna är omkring 200-300 kronor billigare här än hemma i Sverige och ett par Adidas Gazelle inhandlas.
I ett rum längst in i hörnet hittar man NHL-prylarna. Basket, baseball och football är fortfarande det tre klart dominerande sporterna. Jag har med mig en St. Louis Blues-jersey anno 96-97 och en ny matchtröja impulsköps till det hyfsade priset $85 (ca 610 kr).
Efter lite sightseeing så bär det tillbaka till hotellet och förberedelser inför kvällens möte mellan New York Islanders och St. Louis Blues.
Klassiska Flatiron-building. Ett av New Yorks mest fotograferade objekt.
Vi har ingen bra koll på hur man kommer ut till Long Island och Uniondale och vi måste hämta ut biljetterna på ett Willcall-ställe där innan matchen så det gäller att ge sig av i god tid. På Penn Station går LIRR-tåg (Long Island Rail Road) ut till Long Island. Via Hollis, Queens Village, Bellrose, Floral Park, Bellmont och Nassau Boulevard når vi till slut ändstationen Hempsted. Då har vi åkt från flashiga Manhattan genom några av de värsta slumområdena och en smärre oro över hur i h-e vi skall komma hem helskinnade börjar tillta.
Men resan är inte slut här. På Hempsteads busstation kollar vi in var Nassau Veterans Colisseum ligger. Det ser ut att vara gångavstånd, men en tjänsteman på stationen råder oss att ta bussen.
Så vi hoppar på bussen som tar oss ännu längre bort från civilisationen.
Man frågar sig hur i hela fridens namn ett NHL-lag kan ligga så avsides och undrar vilka spelare som skulle vilja bli tradade hit. Efter drygt 20 minuter i bussen så skymtar vi hockeyladan som ligger mitt på en parkeringsplats mitt ute i ingenstans. Än en gång: Hur i H-E skall vi ta oss hem härifrån utan att bli rånade, våldtagna eller mördade eller alltihop på samma gång?
Vi hoppar av bussen och går mot arenan. En av parkeringsvakterna hojtar på oss. Han har sett att vi är finklädda med våra Bluesjerseys och meddelar att Blues president John Davidson nyss kört in på parkeringen.
Han har inget till övers för Islanders och önskar oss lycka till.
Vid arenan börjar vi höra hemmasupportrarna. En speciell ”Havoc-line”, troligtvis en kö med de hängivnaste supportrarna som inte har råd med season tickets, har bildats och alla skanderar ”RYAN SMYTH, RYAN SMYTH, RYAN SMYTH!”
Det är Smyths första match som en Islander och förväntningarna är stora för att inte säga enorma. När de ser våra jerseys så möts vi av buanden och några ”BLUES SUCKS”. Några enstaka Bluesjerseys syns i köerna till entréerna och de nickar uppskattande mot oss när vi kommer. En del Rangersfans finns även på plats för att provocera Islandersanhängarna och de ansluter naturligtvis till de St. Louis fans som dyker upp.
Alla höjer på ögonbrynen när vi berättar att vi är från Sverige och att vi kommit för att se Blues. En äldre herre har varit i 29 av 30 NHL-arenor och menar att Nassau Colisseum är den bästa. Han har bara Joe Louis Arena kvar att se och det skall han göra den kommande veckan.
Inne i Nassau frågar jag om möjligheter att fota. Det råder fotoförbud och filmförbud men har man inte alltför avancerad utrustning så är det okej.
Vi visas till den plats där Blues kommer ut till isen för att värma upp för att ta så bra bilder som möjligt.
När vi rundar rinken möts vi av nya buanden från Islandersfansen men det är hela tiden med glimten i ögat.
När de frågar vart vi är ifrån så kommer följdfrågorna: Hur och varför?
Klassiska nummer i Nassau Colisseums tak
Jag tar plats vid Blues spelargång och bekantar mig med säkerhetsvakterna där. De ger mig tillstånd att komma riktigt nära för att ta bäst bilder.
Efter några minuter kommer en kille ner och säger att det är okej för mig att stå kvar så länge jag inte rör, hostar eller nyser på honom. Han har säsongsbiljetterna på den platsen jag står vid och är irriterad för det står alltid folk vid hans plats och fotograferar.
Jag ursäktar mig, säger att jag rest från Sverige för att se Blues och erbjuder att flytta på mig. Då förbyts bitterheten mot vänlighet och jag erbjuds att stå kvar och fota under uppvärmningen. Vi inleder en konversation med killen som heter Jason och som har haft samma platser under 4 år. Det slutar med att han säger åt säkerhetsvakterna att fixa bättre platser till oss nere vid rinkside och han förbjuder oss i princip att ta buss och tåg tillbaka till Manhattan. Han menar att med det typiska turistutseendet vi har så kommer vi aldrig levande tillbaka genom slumområdena. Han lovar att köra oss till en säkrare station efter matchen.
Vi har biljetter ganska högt uppe och det är bra platser med bra överblick. Men i USA sitter man hellre så nära spelet som möjligt. Överblickandet görs på de stora jumbotronerna som finns taket.
Jason säger åt oss att komma ner i första periodpausen så skall han ha fixat bättre platser åt oss.
Blues kommer in till uppvärmning och jag knäpper av 50-60 bilder. Inga blir riktigt bra. Spelarna står med ryggen emot eller skrinnar förbi i ett allt för högt tempo för att min kamera skall hantera det.
Dallas Drake blir intervjuad av TV precis framför mig. Jag hojtar till Christian Bäckman på väg till omklädningsrummet men han verkar inte fatta att det är en svensk med Blueströja han ser. Han vet inte vilket ben han skall stå på och väljer att fortsätta in i omklädningsrummet.
Dallas Drake intervjuas
Under veckorna innan resan har jag försökt att få kontakt med någon vettig människa i Blues organisation för att få träffa spelarna och få intervjuer, bilder och att få tröjan signerad. INGET har gett resultat. Islanders security säger att spelarna kommer ut genom Gate 1 efter matchen och att jag kan få tag i någon där. Men jag väljer att få den skjuts Jason erbjudit oss före att stå mitt i natten och vänta på spelarna och inte kunna ta mig hem till hotellet.
Jag antar att de är det faktum att det är bortamatcher för Blues del som gör att det inte går att få en träff tillstånd.
Både Rangers- och Islanderspersonal samt arenapersonal och security måste blandas in. Det blir för mycket byråkrati och mitt presskort från Svenskafans hjälper inte på denna sidan Atlanten.
Matchen börjar. Vi sitter som sagt högt uppe, men det är helt okej platser. Bakom oss sitter en ung Bluessupporter som förklarar för sina vänner att Curtis Sanford troligtvis är den bästa målvakten i NHL, att Christian Bäckman med all sannolikhet är den bästa backen i NHL och att David Backes är den hetaste rookien denna säsongen.
Blues äger matchen trots att man bara dagarna innan matchen tappat både Keith Tkachuk, Bill Guerin och den poängstarkaste backen Dennis Wideman. Blues har en puck som dansar på mållinjen innan Islanders kontrar i eget powerplay och Mike Sillinger gör 1-0 på pass av ingen mindre än Ryan Smyth.
I första pausen går vi åter ner till Blues spelargång och möts av Jason som mycket riktigt fixat tre platser till oss på rad 8. Överblicken blir lidande men det blir mycket riktigt en intressantare upplevelse att se spelarna på så nära håll.
Vi sitter dessutom vid den gången där Islanders Ice-girls håller till och de duger att vila ögonen på.
Islanders-Blues
Andra perioden börjar med ett nytt Isles-mål. Denna gången av Marc-Andre Bergeron efter att Ryan Smyth först lyft av målburen och sedan ställt tillbaka den…
Blues fortsätter vara det bättre laget. Hemmafansen börjar skandera ”DP, DP, DP!” för att lyfta fram målvakten Rick DiPietro till en shotout. Blues Jeff Woywitka ser bra ut och Petr Cajanek verkar ha tagit till sig den kritik som det innebar när han sattes upp på waiverlistan dagarna innan. Inget annat lag plockade Cajanek vilket verkar ha fått ner honom på jorden igen. Trots fortsatt Bluesdominans går Islanders till pausvila med 2-0.
Under andra periodenpausen blir jag fotad tillsammans med två av ”is-flickorna”. De gör ett undantag trots att jag bär bortalagets logga och säkerhetsvakterna berättar glatt för flickorna att de måste fotas med mig för att jag rest från Sverige.
Islanders Ice-girls
Blues kommer in för tredje perioden. Ett ”original” bland Islandersfansen går fram och skriker ”Weight, you suck!”
Och håller upp en Rangersjersey med texten Rangers Sucks!
Mot slutet av matchen förbannar vi det faktum att man åkt över atlanten för att se favoritlaget bli nollat i sin första match, TROTS att de är det bättre laget.
Då händer det!
Med 2.31 kvar av matchen gör Jay McClement 1-2 och det börjar sorla bland Islandersfansen som under sista halvan av matchen mest koncentrerat sig på att försöka störa Curtis Sanford i Bluesmålet med att skrika ”Saanfoooord, Saanfoooord, Sanfoooord….YOU SUCK!”. Sanford tar inte till sig utan börjar istället storspela.
38 sekunder efter reduceringen styr Cajanek in kvitteringen. Nu blir paniken påtaglig både på läktarna och på isen. Blues fortsätter mala på och med 21 sekunder kvar döms DiPietro för att han hållit en Bluesklubba och blir utvisad.
Tredje perioden slutar med 2-2 och Blues inleder övertiden med spel 4 mot 3. Det dröjer 25 sekunder innan Eric Brewer hittar Lee Stempniak som drar direkt och fullbordar en sanslös upphämtning.
Trots att de bara handlar om 2 mål så kommer matchen att klassas som en av de bästa comebackerna i klubbens historia och de är stort att få uppleva det på plats. Man vänder matchen från 0-2 till 3-2 på 2.56.
Curtis Sanford värmer
Islandersfansen är vansinniga och efter matchen läggs skulden på DiPietro som bara minuterna tidigare hyllats.
”Another 14 years with that asshole” kommenterar ett fan det faktum att organisationen knöt upp sin målvakt på 15 år i somras.
Med huvudet högt lämnar vi Nassau Colisseum och om jag någonsin återvänder dit beror på om Blues någon gång i framtiden får möta Islanders i en Stanley Cup-final.
Vi hoppar in i Jasons Chevrolet Silverado och åker iväg.
Som om kvällen inte innehållit nog med dramatik innan, så börjar nu en resa vi sent skall glömma.
Jason berättar att han är en 37-årig veterinär och skidinstruktör. Det visar sig att han är beroende av ”weed” och har varit så i 20 år. En liten men befogad oro över hur han skall hantera den stora bilen i den stirriga trafiken utanför arenan tilltar när han tar sina första bloss i bilen. Vi har fortfarande inte klart för oss var han tänkt släppa av oss och medan vi lämnar Nassau så går snacket över till vad som händer under resten av kvällen. Vi nämner att vi tänkt gå ut och ta en öl och kanske träffa några damer, något som gör att Jason skiner upp. Han vill ta oss till sitt favoritställe i Queens och bjuda på några öl.
Man ställer sig lite tveksam till hur denna man skall kunna hantera bilen påverkad både av marijuana OCH alkohol, men vi är helt i händerna på honom, vet knappt var vi är, inte hur vi skall komma tillbaka till Manhattan och killen är trots allt schysst.
Efter 30 minuter i bilen svänger han in på en bakgata i Queens. Stället heter Gallaghers 2000 och är naturligtvis en så kallad ”Strip-joint” dvs en strippklubb.
Han ger nycklarna till killen som parkerar bilarna och säger åt oss att gå in medan han ringer några polare.
$10 inträdet och hyfsade priser på drickat. Både ölen, drinkarna och det alkoholfria.
Jag håller mig till Coca Cola och vatten men vill inte förolämpa Jason genom att tacka nej till den ”Shot” han erbjuder oss i baren.
Det är viktigt att poängtera vilken status dessa ställen har i USA. Där ses det inte som något snuskigt eller fult att vare sig jobba som strippa eller besöka en klubb. Det finns flera tjejer bland besökarna. Tjejerna tjänar en hel del stålar på så kallade ”tips” från kunderna. Vill man så kan man få en så kallad lapdance, men det är strängt förbjudet att tafsa eller ta på tjejerna mer än vad de godkänner. Överskider man gränserna är det lika med utkastning från stället och vakterna är sällan småväxta. Det etablerade ställena erbjuder alltså inget mer än vad damer kan uppleva på en föreställning med Chippendales. Vi stöter även på en kändis i form av skådisen Ethan Suplee, känd från American History X, The Butterfly Effect, Blow, Åter till Cold Mountain men kanske mest känd som Earls bror Randy i tv-serien My Name is Earl.
Jason försvinner och det verkar inte som att han skall komma tillbaka. En timme och en lapdance senare bestämmer vi oss för att gå. Vi får helt enkelt ta en cab eller lokalisera subwayn.
På väg ut möter vi Jason igen som frågar om vi vill hem? Vi svarar jakande och han hämtar bilen. Kör oss till Manhattan, genom brotullarna och släpper av oss vid entrén till hotellet.
Han vill inte ha en cent för skjutsen trots att det gått mängder av bensin, trots att han betalat brotullar och trots att han bjudit på det mesta på klubben. Han säger bara, skicka ett mail eller ett SMS och berätta vad ni gillade resan när ni kommer hem eller om ni vill ut och käka under er vistelse här. Han ser det som en plikt att hjälpa folk i svåra situationer och visa att amerikaner tar hand om sina gäster på ett bra sätt.
Jag försvarar inte hans leverne och rekommenderar inte att åka bil med vilt främmande människor, men i läget vi befann oss, så var vi ytterst tacksamma över att komma hem till hotellet. Jag rekommenderar inte heller eventuella framtida Nassau Colisseum-besökare att åka dit utan att han en säker plan att ta sig hem därifrån. Är man flera kan man ta en taxi och komma undan med några hundringar per skalle, men inte ens taxiförbindelserna kändes 100% säkra på Long Island.
Dag 3
Efter frukost-donuten blev det ”riktig” frukost på ”Sbarro´s”. En italiensk kedja som serverar ”all you can eat-breakfast” för drygt $7. Scrambled eggs, bacon, panncakes, muffins, hot dogs, sausages m.m ingår i buffén. En bra start om man skall vara ute länge.
På schemat under dagen stod en Tv/filmsightseeing där man åker buss runt Manhattan och checkar kända platser från tv-serier och filmer. Det ösregnar ute så vi är glada att det är en stängd buss och inte en topplös dubbeldäckare.
På rundturen visas klipp från filmerna och platserna och det hålls frågesport. Bland de ställen vi besöker är ”Vänner-huset”, Ghostbusters-stationen, Cosby-huset, samt en restaurang som serverar olika typer av Rispuddingar där Eva Mendez äter i filmen ”Hitch”. Turen innehåller mest ställen från så kallade chick-flicks och jag frågar varför vi inte kan besöka platser från ”riktiga” filmer som American Psycho och Seven utan att få något vettigt svar. Vi får i alla fall info om filmer som håller på att spelas in i området. Bl.a den nya Bourne-filmen ”The Bourne Ultimatum” och Will Smiths nya Zombie/vampyr-rulle ”I Am Legend”
Turen tar ca 3,5 timmar, men vill man se bättre och mer kända platser rekommenderas en citysightseeing eller en egen promenad.
Efter touren ger vi oss ut på egen hand och bestämmer oss för att möta upp på hotellet senare på kvällen för att gå ut och ta några öl.
Vi inleder på John´s Pizzeria. En exklusiv pizzeria där väntetiden på ett bord är minst 20 minuter och då skall ni veta att lokalen är enorm.
Efter pizzan hamnar vi på Dave´s Tavern mellan 41st och 42nd Streets på 9th avenue. Ett litet ställe med omkring 12 barstolar, ett biljardbord och fyra små bord. Två unga tjejer serverar i baren varav den ena dricker mer än vad gästerna gör. Det blir emellertid en intressant kväll med Miami Heat mot Detroit Pistons på storbildskärm och en hel del dricka. Vi får även se en utkastning av en störig gäst samt bekanta oss med en hel del märkliga karaktärer bland besökarna. Bartendrarna är inte särskilt noga med hur mycket de häller upp av vad. Medan man i Sverige står och mäter upp så att kunden absolut inte skall få för mycket, så slår de upp vad de mängder de känner för i glasen. Är man generös med dricks så blir drinkarna därefter. Det blir alltså en lite vinglig tripp hem till hotellet denna kväll.
Dag 4
Hockey igen. Ny frukost hos Sbarro´s innan det bär ner till Madison Square Garden. Vi ställer oss vid den ingång som de flesta spelarna anländer till och det dröjer inte länge förrän Rangers Blair Betts kommer gående.
Det är ca 20-25 personer som väntar på autografter och foton på spelarna däribland en man och hans två söner från Malmö som varit över lite längre än oss och som sett hockey både i Columbus och New Jersey. De väntar först och främst på Henrik Lundqvist.
Efter Betts kommer en taxi innehållande Jamal Mayers, Lee Stempniak och Jay McClement. Vi får en pratstund med Mayers och fotograferas tillsammans.
Efter detta så dyker Sean Avery upp på andra sidan gatan och Rangersfansen blir helgalna och springer ikapp honom.
Blues Ryan Johnson kommer promenerande och vi får nya foton.
Jed Ortmeyer och Colton Orr kommer innan Henrik Lundqvist dyker upp.
Henrik Lundqvist - Het på Manhattan
Lunkan är det största stjärnan undantaget Jaromir Jagr som nästan är mytomspunnen. Lundqvist blir nästan överfallen, men eftersom vi är svenskar så har vi ett klart övertag. Jag övertalar Lunkan till att ta foto med två Rangersfans som vi lärt känna och får sedan själv ta ett foto med Henrik. Det vill sig dock inte bättre än att den amerikanske amöban jag gett kameran till inte trycker på knappen tillräckligt för att det skall bli någon bild. Detta upptäcker jag först i efterhand….Micke Nylander smiter in bakom ryggen på Lundqvist och slipper därmed uppmärksamheten.
Jagr är som sagt mytomspunnen. Han visar sig när han själv känner för det. Han parkerar bilen i ett garagre bredvid Church of St. John vid MSG och ber innan varje match. Han spelar bort $80.000 på en timme på casinona i Atlantic City m.m… man får själv välja vad man skall tro på.
Petr Prucha är den sista spelaren som dyker upp innan vi ger upp. Då har halva Blueslaget kommit med en buss som kört rakt in i parkeringsgaraget under MSG.
Petr Prucha tar sig tid med några fans
Vi tar oss in i MSG. Väntar på insläppet då en herre plötsligt kommer fram till oss. Han frågar vart vi kommer ifrån och presenterar sig som Edward Oliva, Director of Operations hos SCP som äger St. Louis Blues.
Även han imponeras av att det finns Bluesfans i Sverige som åkt över för att få se laget och ger mig sitt kort. Han kan inte fixa access till omklädningsrummet med så här kort varsel men lovar att göra allt för att hjälpa oss om vi kommer till St. Louis.
Minuterna senare kommer en äldre dam gående och vinkar mot oss. Hon kommer fram och pratar och det visar sig att det är Lee Stempniak´s farmor och att Lee´s fastrar kört ner henne från Buffalo för att se sonsonen spela i Madison Square Garden. Hon berättar glatt att hon minsann skall ner och åka skridskor på den klassiska isbanan på Rockefeller Center på kvällen. Farmor Stempniak är 80 år. Hon bär naturligtvis en Blueströja med sonsonens nummer 12 på ryggen.
Farmor Stempy i mitten
Det är med andra ord ganska enkelt att få kontakt med intressanta människor om man bär bortalagets jersey. Hade man haft en Rangerströja (eller Islanders i Nassau) så hade man försvunnit i mängden. Visar det sig sedan att man är från något annat land är succén given.
Inne vid rinken går vi ner till Blues spelargång igen. Där står säkerhetsvakten Charlie. En stabil herre som inte gillar Henrik Lundqvist. ”-Han är för lätt att läsa. Går ner på benskydden för snabbt och det är bara att sätta pucken över hans högra axel.”
Även här hjälper det att vi är från Sverige. Andra Bluesfans får finna sig i att stå på läktarplats medan vi kommer ner till plexiglaset vid spelargången och kan ta bra foton. Jag hojtar till på Bäckman igen och denna gången stannar han. Får ett par ord med honom och ett foto.
Charlie lovar att hjälpa oss in i omklädningsrummet efter matchen.
Vi får emellertid inga bättre platser denna gången. Vi sitter på kortsidan och har Rangers i anfall två gånger. Man ser knappt målet närmast oss.
Innan matchen hyllas Blues president John Davidson. Publiken skriker unisont ”J.D, J.D, J.D!!”
J.D var målvakt både i Blues och i Rangers och efter karriären blev han kommentatror för Rangers i MSG-koncernen.
Matchen är ingen höjdare. Brad Boyes ger Blues ledningen på ett billigt mål. Matchen gick på Canal + så ni kanske såg den själv. Ingen höjdartillställning. Radek Dvorak spär på innan det är dags för Blues att tappa 2-0 till 2-2. Ironiskt nog är det Christian Bäckman som gör misstagen. Han tar en billig utvisning som Karel Rachunek utnyttjar och sedan uppträder hela Blues backuppsättnings som yra höns. Sean Avery kvitterar och sedan får vi uppleva en SO. Blues tar ledningen men Marcel Hossa avgör tillslut när Glen Metropolit missar sin straff.
Rangersfansen som under matchen buat ut sitt lag och sjungit ”WE SUCK!” är nu i extas. Här finns inte plats för något mellanting. Det är himmel eller helvete. Inget stöd i motgång, bara i medgång.
Vi går ner till Charlie men han beklagar att han inte kan släppa in oss. Övertiden och straffarna har dragit ut på matchen, Blues skall med ett plan och MSG skall byggas om till en Lacross-arena under eftermiddagen. På kvällen är det sedan dags för Scissor Sisters att uppträda.
Vi vandrar åter till hotellet. Jag tar mig ner till MSG igen för att försöka få tag på någon spelare.
Den jag stöter på först är Rangers legendariske kommentator Sam Rosen. Rosen är snudd på lika populär som spelarna. När slutsignalen ljöd i finalen mellan Rangers och Canucks 1994 fällde han de numera klassiska orden: "The waiting is over--the New York Rangers are Stanley Cup Champions! And this one will last a lifetime!"
Efter Rosen kommer Matt Cullen ut. Cullen signerar saker till ALLA som väntar. Ett föredöme.
Sedan kommer spelarna i bilar i en strid ström. Några stannar till och skriver några autografer. Andra bara kör.
Plötsligt kommer Bengt-Åke Gustafsson och Mats Näslund gående. Jag frågar om de såg något intressant ikväll, men ingen verkade riktigt veta vad de skulle säga. Både Nylander och Bäckman har gjort bättre matcher och Lundqvist värmde bänk.
Mats Näslund och Bengt-Åke Gustafsson utanför MSG
Åter till hotellet för ombyte. Sällskapet har lämnat för shopping. Nere i hotellfoajen ser jag ett bekant ansikte. Henrik Lundqvist står och väntar på någon. Jag får ett par ord med Lunkan och denna gången ger jag kameran till någon som faktiskt vet hur en kamera funkar.
Jag ger mig ut i New York-kvällen för lite mer sightseeing.
Jag möter upp med mitt resesällskap och vi hamnar precis som förra året på Hooters för lite förfriskningar. "Delightfully tacky" är deras slogan men jag tycker det är mest "tacky".
Tjejerna som jobbar där har personligheter som skyltdockor och menyn suger rejält.
Jag testar en Cheese-platter, vilket tydligen innebär lite ost mellan två tjocka brödskivor samt några dåligt friterade curly-fries. En av resekamraterna väljer "Fried pickles". Det är friterade skivor av saltgurka och det är precis lika vidigt som det låter. Det blir ingen öl här. Dr. Pepper´n sveps så att vi snabbt kan komma vidare.
Efter att ha haft stålande sol och vårvärme (nåja, efter ösregnet på fredagen i alla fall) under gårdagen och fram till kvällen är det tillbaka til vinterkylan igen. Det är rejält kallt och eftersom gatorna är raka på Manhattan så blåser det rejält. Tillbaka till hotellet och lite välbehövlig sömn.
Dag 5
Sista hela dagen i New York. Den blir avslagen. Jag tar en runda ner mot Chinatown och Ground Zero. Efter att ha lastat av lite inköp på hotellet drar jag ner till Central Park för att knäppa lite foton. Times Square med alla neonskyltar i all ära men det är roligast i små portioner. Pengarna börjar sina, ingen hockey att se fram emot, bara en dryg hemresa. Humöret är som det är. Kylan biter sig fast i staden. Pulsen från fredags- och lördagskvällen är borta när söndagen går från kväll till natt och gatorna töms. Bara att gå och lägga sig.
Dag 6
Hemresa. Ut på stan för att rädda de sista souvenirerna.
En Phildelphia Cheese Steak på en Deli på 43rd mellan 8th och 7th ave. Fresh Prince i Bel Air och Al Bundy vet vad de talar om. Den går inte av för hackor. På Delin möter jag en tjej som börjar flirta med mig. Typiskt, 30 minuter kvar till att vi skall checka ut från hotellet... Murphy´s lag hann ifatt mig till sist även i New York.
Vi är på JFK klockan 13.30, vi är hemma i Malmö drygt ett dygn senare tack vare tidsskillnaden.
Hemresan blir dryg men inte alls lika dryg som ifjol eller ditresan för den delen. Två bra filmer visas; Flushed Away och Dreamgirls. Folk sover eller försöker sova och springet på toaletten (vi har samma platser hem) är inte lika påtagligt.
Ännu en fantastisk resa har nått sitt slut. Blues tar 3 poäng på roadtrippen till New York och svarar för en suverän vändning. Fem dagar i den coolaste staden i världen. Jag knyter roliga och nyttiga bekanskaper för framtiden. Skaffar mig ovärdeliga erfarenheter. Vad mer kan man önska? Ett besök på Frankie & Johnnie´s som vi tyvärr missade (Sorry Schaub!) eller kanske en Dunkin´ Donuts i Malmö?