St. Louis Blues - Säsongssummering, Del 1

St. Louis Blues kan se tillbaka på en säsong i två delar. Före och efter Andy Murray. När säsongen nu summeras så står det klart att Blues gjorde en klart godkänd säsong och att framtiden ser ljusare ut än på mycket länge i organisationen.

Hånade , utskrattade, utskämda.
För ett år sedan skämdes man över laget. Blues avslutade säsongen med horribla 1 vinst på den 19 sista matcherna.

Ett år senare har allt (nåväl, det mesta) vänt.
När laget spelade sin sista match hemma i Scottrade Center så lämnade spelarna isen ackompanjerade av den nästintill fulltaliga publikens stående ovationer.
St. Louis Blues med coach Andy Murray i spetsen lyckades vända säsongen trots den urusla inledningen under Mike Kitchen

St. Louis slutade på 10:de plats i West denna säsongen. Klart före divisionsrivalerna Columbus och Chicago och med bara Colorado mellan sig och slutspelsstrecket.

Mike Kitchen fick 28 matcher på sig innan yxan föll. Blues låg sist och hade skämt ut sig mot Detroit på Brett Hulls stora kväll och förlorat med 1-5. Fyra dagar senare föll man på nytt med 1-5 (mot Columbus) hemma i Scottrade Center och det blev droppen.
Andy Murray ersatte Kitchen som egentligen aldrig skulle ha tagit över Blues.
Mike Kitchen fick ta över efter organisationens mest framgångsrike coach, Joel Quenneville och han kommer att gå till historien som den sämsta coachen under Blues 40 år. Ingen ont om Mike Kitchen som säkert är en snäll och trevlig människa, men när man sparkade Coach Q så skulle en helt ny coach plockats in. Nu blev det en assisterande coach och laget fick inte den nytändning som ett nytt ansikte och en ny röst innebär.

Siffrorna talar för sig själva:

Coach	Games	Wins	OT/SO*	Lost	Points
Mike Kitchen	28	7	4	17	18
Andy Murray	54	27	9	18	63

*OT/SOL= Matcher som gått till övertid eller straffar och resulterat i en poäng.

Exakt vad som hände när Murray tog över är svårt att sätta fingret på. Men Blues förvandlades från en hög losers som hade 11 förluster i rad, till ett vinnande team som radade upp segrar och poänggivande matcher.
Framförallt var det försvarsspelet som förbättrades.
En kille som Eric Brewer som endast spelade 28 matcher säsongen innan och inledde säsongen uselt, förvandlades från en spelare som man aldrig kunde tänka sig skulle få nytt kontrakt, till tradingdeadlinens hetaste back. Förvandlingen under Murray fick Blues att ge Brewer ett nytt kontrakt som löper över fyra år och som ger honom $4.25 miljoner/säsong.

Under Murray tog Blues segrar mot slutspelslag som New Jersey, Pittsburgh, Detroit, Nashville, Vancouver, Anaheim, Minnesota, San Jose och Dallas och sex av dem kom på borta-is. Man visade helt plötsligt att man åter var med i gamet.
Uppryckningen ledde till att Blues faktiskt var med i slutspelsracet på allvar ett tag under slutet av Januari. Men en förlust i en fyrapoängsmatch mot Minnesota gjorde att avståndet till strecket ökade till 10 istället för krympte till 6 och därmed försvann slutspelsdrömmen i praktiken.

Det spekulerades länge hur Blues skulle göra vid tradingdeadline i slutet av februari. De andra lagens GM´s kretsade som utsvultna asgamar över laget. Tkachuk, Guerin, Brewer, Legace, Dvorak och Rucinsky förmodades lämna. Men i takt med att laget spelade upp sig och fansen hittade tillbaka så dröjde det ända tills två dagar före deadline innan något hände.
John Davidson och Larry Pleau "rånade" Atlanta.
För med facit i hand kan man inte beteckna det som något annat än en stöld. Blues skickade Keith Tkachuk till Thrashers i utbyte mot Atlantas draftval i första och tredje rundan i år. Deras andra val i draften 2008 samt centern Glen Metropolit. Väljer Tkachuk att signa med Atlanta till sommaren så får Blues även deras förstaval nästa år.
Tkachuk tillhörde förvisso de bättre i det Atlanta som sveptes av NY Rangers, men det känns högst osannolikt att han återsignar med Atlanta och det mesta tyder på att han kommer tillbaka till Blues under sommaren.

I och med Tkachuktraden så la Blues ribban för resten av tradingdeadlinen. Ville man ha en toppspelare så kostade det draftval i första rundan.
Nästa man att lämna klubben var Bill Guerin och när att man släppte honom så signalerade man samtidigt att man gav upp hoppet om slutspel.
Guerin, precis som Blues, hånad och ifrågasatt efter ynkliga 13 mål i Dallas säsongen innan. I Blues kom han i goda vänners lag (Tkachuk, Weight) och blev ånyo 30-målsskytt och en av ligans bättre powerforwards.
Blues fick Jay Barribell, skyttekung i University of Minnesota (Erik Johnsons klubb) samt ett nytt förstaval i årets draft.

Men Blues var inte färdiga där. Fjolårets succéback Dennis Wideman hade det trögare denna säsongen och sågs som överflödig för framtiden. Brad Boyes kom från Boston i utbyte och visade att han kommer att göra mycket nytta i Blues de kommande åren.

I och med traderna så blev säsongsavslutningen ömsom vin, ömsom vatten. Till skillnad från förra årets totala genomklappning så höll man i alla fall huvudet ovanför ytan och slutförde säsongen på ett hedervärt sätt, trots att motivationen måste ha brustit.

Lagdelarna

Målvakterna:

Manny Legace och Curtis Sanford skulle dela på sysslan, men Sanfords skador satte snabbt stopp för de och Legace blev etta. Imponerade inte under Kitchen men lyfte sig oerhört under Murray och höll nollan fem gånger på kort tid. En av årets bästa målvakter i NHL tills en skada satte stopp även för honom.
Sanford fick en ny säsong spolierad av skador, men visade att han är en bra NHL-målvakt när han är kry. Inte minst i mirakelvändningen i Nassau Veterans Collisseum när Blues vände 0-2 till 3-2 mot Islanders på dryga 3 minuter.

Jason Bacashihua har åkt jojo upp och ner från Peoria i takt med skadorna, men har även han preseterat bra när chansen givits.
Marek Schwarz var uppe en kort tid och stod i två matcher och kan inte bedömas på dessa.

Backarna:

Eric Brewers uppryckning efter Murrays ankomst är redan behandlad här ovan.
Även Barret Jackman och Bryce Salvador tog stora kliv framåt efter att ha stannat upp helt i sina karriärer. Christian Bäckman klev inte fram som man hoppats på detta året heller, men den stora besvikelsen var skadorna på Jay McKee som gjorde att han bara kunde medverka i 23 matcher.
Dennis Wideman stannade lite i utvecklingen han med och tradades eftersom han ansågs överflödig med så många unga backar på väg upp. Jeff Woywitka fick chansen under andra halvan av säsongen och spelade förtroendeingivande. Roman Polak både inledde och avslutade i Blues och är även han ett intressant namn för framtiden.
Tomas Mojzis ligger bäst till av resterande backar som spelade under säsongen. Gjorde sex matcher och ett mål. Jamie Rivers och Matt Walker utgör back nummer 10 och 11 som spelade för Blues under säsongen och även om de inte på något vis gjorde bort sig så ingår de inte i Blues framtidsplaner.

Forwards:

214 mål var tredje sämst i NHL, men trots det bara 2 mål bakom ett lag som New Jersey.
Poängligan toppskikt utgjordes föga oväntat av Bill Guerin, Keith Tkachuk och Doug Weight.
Guerin gjorde 28 mål för Blues vilket är MVG. Ett hattrick mot San José (som sedan plockade honom vid deadline) krönte säsongen som fortfarande lever i Guerins fall.
Tkachuk bidrog med 20 mål och 24 assist vilket är lite under vad man kunde hoppats. Tog i alla fall ett helt nytt ansvar och jobbade över större ytor på isen.

Doug Weight gjorde en mycket bra säsong, i synnerhet tog han tag i offensiven när Walt och Bill lämnade. Weight hade 6 mål från oktober till mars och 10 mål i Mars-April. 59 poäng är i trakterna av vad man kan vänta sig av Weight som inledde säsongen precis lika svagt som alla andra i klubben.

Mest glädjande var kanske uppkomsten av en blivande storkedja (?).
Lee Stempniak, Jay McClement och David Backes bildade under Andy Murray den i folkmun kallade "McBackNiaks-linen".
Stempniak och McClement kom upp redan förra säsongen och denna säsongen var det Backes tur. Ynglingarna kombinerade för 111 poäng sin första säsong tillsammans.
Backes har speeden, McClement är grovjobbaren och Stempniak är avslutaren.

Tjeckiens bidrag i truppen, Martin Rucinsky, Petr Cajanek och Radek Dvorak gjorde alla hyfsade säsonger. Rucinsky spelade bara 52 matcher (33 poäng) innan han gick sönder och Radek Dvorak jobbade mycket bra i det tysta. Petr Cajanek är dock och förblir en gåta. Kapaciteten verkar vara enorm men viljan saknas. Blixtrar till då och då som i matcherna mot Detroit med är ack så ojämn.

Brad Boyes, Glen Metropolit och Ville Nieminen kom vid traderna och där är det förmodligen bara Boyes som ingår i framtidsplanerna. Visade att han trivdes med Weight vid sin sida och skall bli intressant att följa.

Grovarbetarna Jamal Mayers, Ryan Johnson, Dallas Drake och Dan Hinote gör vad de har betalt för. Gör sällan poäng men ger altid järnet. Alla utom Mayers fick emellertid säsongen saboterad av skador."Jammer" belönades dem ett multikontrakt för sitt hjärta och uppoffrande spel.

Peter Senja, D.J King och Mike Glumac utgör de sista av forwardsen som spelade under säsongen. Senja är som Cajanek, ojämnheten personifierad. Gör det bra i Peoria men sviktar betänkligt i Blues. Glumac gjorde bara tre matcher och av dessa är det nog bara D.J King som förmodligen kan räkna med att bli kvar i organisationen.