Meningslös nattvaka
St. Louis utgjorde en slät figur i nattens viktiga match mot divisinsrivalen Chicago. Manny Legace höll laget kvar i matchen där de båda lagens ungdomar var de som utmärkte sig mest.
Det är inte ofta som jag får se mitt kära Blues live på tv.
När det händer så känns det naturligt att följa matchen live, i synnerhet när det sker i anslutning till helgen som inatt när man inte har något jobb att stiga upp till.
Det känns rent utav lite mysigt att stiga upp vid halv tre på natten, dra med sig täcket in till vardagsrummet där te och Pågens kanelgifflar väntar.
Men jag vill naturligtvis slippa den känslan av meningslöshet och maktlöshet som man känner efter en så bottenlös usel insats som de St. Louis svarade för inatt.
Andy Murray och spelarna har haft fem dagar på sig att samla ihop styrkorna efter förra helgens back-to-back förluster och stoppa förlustsviten vid två matcher.
Istället var det samma uddlösa Blues vi fick se igen och när Steve Wagner hamrade in 1-0 efter ännu ett svagt powerplay (kan man tala om svagt powerplay när det trots allt blir mål?) kändes ledningen totalt omotiverad och väldigt skör.
Och mycket riktigt, medan Blueskommentatorn John Kelly sitter och berömmer Blues penaltykilling unit (tvåa i NHL), så får Hawksrookien Patrick Kane vandra igenom och kvittera på ett skott som den dittills storspelande Manny Legace nog borde tagit.
Minuterna senare var det dags igen.
Keith Tkachuk tog en så kallad "retaliationpenalty" för att ha givit tillbaka efter att ha blivit tacklad vårdslöst in i sargen utan åtgärd.
James Vandermeer prickade in 2-1 för Hawks.
Kanske borde Kelly hållit käften om Blues styrka i spel med en man mindre eller i alla fall ha lyssnat på Alanis Morrisettes sång "Ironic" innan matchen.
Blues fick emellertid ett ypperligt läge i slutet av första och inledningen av andra när Tuomo Ruutu satt utvisad. Men precis som i lagens förra möte förra helgen så slarvade Blues och tillät Hawks kontra och istället för 2-2 så blev det 3-1 när Rene Bourque kom igenom.
Därmed släppte Blues in sitt tredje mål med en man mer på isen på de två senaste mötena lagen emellan.
Blues fortsatte att spela ängsligt och det enda glädjeämnet förutom att Legaces storspel fortsatte i målet, var att unge David Perron, draftad som nummer 26 totalt i somras, fortsätter att visa framsteg.
Perron, 19 år, bar sina nästan dubbelt så gamla lagkamrater på axlarna och var som kommentatorerna uttryckte det, "Blues best player in the game by a mile...".
Det var också Perron som gav Blues lite hopp när han klev fram och stänkte upp 2-3 över förre Blueskeepern Patrick Lalimes högra axel.
Men St. Louis förmådde aldrig hota Chicago riktigt. Trots ett betydande spelövertag i slutperioden så kunde inte Blues få in pucken och istället kunde Yanic Perreault pricka in 4-2 i tom kasse. Då stod klocken på 05.04 och det som stod kvar av nattsömnen var bara att glömma.
Andy Murrays smekmånad i Blues är nu definitivt över. Man ligger fortfarande på .500, men det står klart för alla inblandade att något inte stämmer och man behöver en gnista för att tända den svaga offensiven. Även defensivt såg det knackigt ut och sällan har jag sett en match där så många "odd man rushes" tilläts mot Bluesmålet.
Svenske Christian Bäckman var en healthy scratch, men det känns inte som att han gjort någon skillnad i matchen.
Faktum är att Blues åtta backar är jämnbra/dåliga och jag menar att man borde försöka få till en trade där man försöker får en offensiv kraft i utbyte. Man har både Jeff Woywitka, Micki Dupont och Roman Polak i Peoria så en trade påverkar inte djupet på backfronten nämnvärt.
Nu väntar tre dagars vila igen innan man tar emot divisions- och conferencesuveränen Detroit på tisdag. Jag har en känsla att att de inte blir några gratis tacos för Bluesfansen på Taco Bell efter den matchen heller.
