Rese-BluesBloggen 10/2: Hemma igen
På onsdag sätter jag mig på planet för att åka och stötta St. Louis Blues i kampen om en slutspelsplats. Det som skulle bli tre trevliga matcher på väg mot en säker plats bland det åtta främsta har på två veckor förvandlats till tre ödesmatcher som avgör huruvida Blues blir köpare eller säljare inför den uppkommande trading deadlinen. Jag kommer under denna artikel att blogga fram tills- och under resans gång.
10/2 00.05: Hemma igen
Resan har nått sitt slut och herregud vad det suger.
Efter en sista natt i Chicago med iskall AC och med en flygtur med idioterna på SAS placerad vid en dragig nödutgång har jag nu ådragit mig en lunginflammation de Luxe.
Efter mina tidigare resor till New York har jag funnit en viss glädje i att komma hem till Sverige igen. Pulsen i the Big Apple är så påtaglig att det kan bli för mycket av det goda.
Den glädjen finns här inte denna gången.
St. Louis var precis lagom för mig.
Jag saknar förvisso inte vädret där, men jag saknar Blues, jag saknar "vår" Dodge Charger (kommer jag någonsin köra en skönare bil?), jag saknar den avkoppling man känner när man är på semester utomlands och jag saknar framförallt tjejen jag träffade där.
Resans highs:
* Naturligtvis middagen med Christian Bäckman under Blues vs. Lightning.
* Att få träffa GM, spelare, Kelly Chase och alla andra runt Blues.
* Att Andy Strickland hyllade oss i radion efter att vi kört drygt en timme i snöstorm för att ta oss till hans radioshow.
* SuperBowl-söndagen på PT's
* Anaheim-matchen med en storspelande Legace, hyllning av Doug Weight och straffavgörande.
* Charles Glenns version av Star Spangled Banner innan matcherna.
* Shuttlechauffören på hotellet som jag hade uttömmande diskussioner med angående rapmusik och basket.
* Dodgen, vilken kärra!
Resans lows:
* Tveklös SAS strul. Helvetet lär frysa till is innan jag bokar en resa med dem igen.
* Vädret i Chicago. Windy City? My ass! Winter City is more like it. Tack vare arktiskt kyla och snöstrom lyckades vi inte se ett dugg av stan.
* Blues två förluster. Tråkigt att se laget släppa in hela 11 mål på de två sista matcherna vi såg.
* Mardi Gras - kul att ha upplevt det men oj vilket upphaussat spektakel.
* Hissen på hotellet. Aldrig förr har så många väntat så länge.
* Rödljusen i stan- Aldrig förr har så många väntat ännu längre...
Nåväl, det är bara att rikta in sig på nästa tripp. Nästa gång kanske det blir med mer packning och något längre tid. Kommer nog att checka både lägenheter och jobb i St. Louis-området den närmaste tiden.
---
6/2 10.10pm: Chicago suger...
Ja, inte Blackhawks. Men vädret i stan.
Idag lämnade vi alltså St. Louis för att börja hemresan. Känns tufft att lämna stan som man lärt sig älska på bara 6 dagar. Kändes vemodigt att besöka Scottrade Center för sista gången och att se Busch Stadium och Gateway Arch försvinna i backspegeln.
Fick en klump i halsen och en tår i ögat. Lämnar inte bara stan utan nyfunna vänner i Christian Bäckman, Andy Strickland och en tjej jag fick ett väldigt speciellt förhållande till. Thank you Kiera, hope to see you in Sweden soon. You´re the best...love you!
Precis som på vägen från Chicago förra veckan så var det ömsom regn, ömsom snö under den dryga bilfärden mellan städerna, Mina kontakter ljög VERKLIGEN inte. Det finns inte ett SKIT att se mellan dessa städer och det räckte att man fick se ett träd för att resan skulle kännas upplyftande. Bilfärden tog drygt 5 timmar. Väl i Chicago möttes vi av en ny snöstorm. Chicago har verkligen visat sig från sin sämsta sida med ett riktigt K*k-väder.
Nederbörden kan man hantera med hjälp av mössa och en rejäl jacka men det går inte att ta sig över gatorna till fots då det ligger slaskpölar på 2-3 meter vid varje övergångsställe.
SAS strul med vårt flyg gör dessutom att morgondagen är helsabbad och vi lär inte hinna med någon sightseeing innan vi måste till flygplatsen. Räkna med att SAS personal vid incheck och vid hemkomst kommer att få höra från mig. Man har alltså förkortat vår tid i Chicago med 6 timmar, men ökat vår restid med drygt 4 timmar.
Kan inte låta bli att nämna en herre vid namn Bob Knight. En basket-tränare på Universitetsnivå. SAMTLIGA sportkanaler i Midwest har ägnat tre dagar åt att diskutera det faktum att han valt att sluta som tränare. När man inte pratat om Mr.Knight så har man brutit ner SuperBowl och i synnerhet Eli Mannings avgörande pass till David Tyree i beståndsdelar ända sedan i söndags och det verkar inte vara slut på några dagar ännu.
Idag har man dock fått konkurrens av det faktum att Miami Heat tradat bort den väldige Shaquille O´Neal till Phoenix. Sportskanalerna är kul att ha men otroligt enformiga efter ett par dagar.
För Blues del inleddes dagen med ett spelarmöte där Bryce Salvador och Eric Brewer höll i trådarna och betonade vikten av att laget skall ha ROLIGT på isen.
Blues är på väg att missa slutspel och om något skall rädda "oss" så är det kanske Peter Forsberg som Strickland håller på och tjatar om och hoppas skall komma.
Bästa Bluesramsan i Scottrade: Ol´McDonald scored a goal, E ay, e ay ooooo....
Resbloggen närmar sig härmed sitt slut. I morgon lär det inte bli tid att skriva något. Jag hoppas att ni uppskattat rapporterna även om kvaliteten varierat i takt med tröttheten och tiden att skriva. Tack för visat intresse.
5/2 11.03pm: Blues bommar slutspelet...
...känns det som i alla fall. Förlusten mot skadedrabbade Colorado följdes upp med en ny förlust mot bottenlaget Tampa. Precis som mot Avs så fick Blues jaga i underläge under hela matchen och om inte Manny Legace är på absolut topp verkar det vara svårt för Blues att vinna.
Vi fick i alla fall njuta av matchen i sällskap med Christian Bäckman som bjöd på middag i Blues flotta restaurang. Christian mötte upp vid en av Blues souvenirshoppar och guidade oss upp i rulltrappan till de platser som aldrig allmänheten är i närheten av.
Givetvis stort för en vanlig supporeter som mig att få smörja kråset på en flott restaurang och med perfekt överblick över isen.
Christian är som sagt en toppkille, det är lätt att förstå att han är omtyckt i laget. Att få sitta och äta och kolla NHL-hockey med en OS-guldmedaljör är naturligtvis stort.
Tack Christian!
Slutet på resan närmar sig obevekligt. I morgon packar vi ihop för att köra tillbaka till Chicago i vår kungliga Dodge Charger. Bilen är en dröm att köra och accar som ett spjut när man styr ut på interstaterna. Synd att säga att man längtar hem till Sverige och hade ekonomin tillåtet det så hade jag kunnat döda ett par veckor till här utan problem.
---
5/2 01.21am: Sundin till Ducks? Middag med Bäckman och Weight är fortfarande bitter
Pratade en del med Strickland igår. Han känner alla spelarna väl och åker med laget på en del bortamatcher. Jag frågade om hur Weight reagerade på bluesfansen hyllning i torsdags och Andy sa att han blev rörd men är fortfarande bitter på Blues management. Han ville aldrig lämna klubben och är besviken.
Strickland menar dessutom att Anaheim har lagt ett bud på Mats Sundin. Weight hade SMS:at Strickland och det löd som följer: "Sundin to Ducks, guess i will be back to playing 8 mins/game in the playoffs."
Nu har jag i alla fall snart fått uppleva ALLA väder som finns. Snöstorm i torsdags, solbränd på Mardi Gras, grym dimma i söndagsnatt, tropisk hetta igår (folk gick med shorts) och inatt på väg hem från PT´s, Monsunregn och åska. De utfärdade nyss tornadovarning på tv:n med....
Annars är man mest förbannad på SAS idag. De har ställt in vår flight hem på torsdag och bokat om oss till en tidigare resa, VIA Stockholm hem. Vi valde just SAS för att slippa byta plan. Han vi velat byta plan kunde vi valt billigare alternativ att flyga med. Djävla amatörfasoner! Dessutom går vår sista dag nu till spillo då vi i princip måste till O ´Hare direkt efter frukost. Är jag förbannad? Gissa? Vem vill åka via Stockholm med 3 timmars väntetid på Arlanda när man betalat för ett flyg som nästan går hem till ens egen dörr?
Men innan dess är det åter Bluesmatch. Mot Tampa ikväll. Var nere och köpte vykort och souvierer när mobilen ringde. Det var Christian Bäckman. Han ville bjuda på middag i samband med matchen ikväll och vem tackar nej till sånt? Vi skall möta upp i Blues souvenirshop innan matchen. Innan dess skall vi träffa en del lokala bluesfans på puben Flannerys.
Lets´Go Blues!!
---
4/2 02.48pm: Bakom kulisserna i Blues
Det var snudd på omöjligt att ta sig fram i stan i lördags. Förutom Mardi Gras så visade de sig att presidentkandidaten Barak Obama var i stan. Faktum är att han hade sitt "rally" precis bredvid vårt hotell vilket förklarar de enorma taxikörer vi fick genomlida i lördags.
Igår var det alltså SuperBowl. Efter lite dividerande hit och dit så hamnade vi på något som hette PT´s Sport Cabaret. Ett ställe som visade sig vara nästan för bra för att vara sant.
För tio dollar i entréavgift fick man buffé och öl för $1,99. När det blev poäng för något av lagen kom ett gäng Go-go flickor ut och dansade. Det delades ut handdukar och t-shirts i lagens färger för att höja stämningen.
Matchen var väl ingen höjdare men rätt lag vann och avslutningen var grymt spännade.
8 timmar senare, xxx antal dollar fattigare och xx antal lapdancer rikare så körde vi hem i en dimma som var tjockare än ärtsoppa. En smula nervöst men i övrigt en helt suverän kväll i min bok. Nu fattar jag vad Akon sjunger om i Smack that och I wanna xxxx you :-)
Idag skulle jag ut på Blues träning lite utanför stan. I St. Louis Mills.
Precis innan jag skulle köra fick jag ett mail från Andy Strickland som berättade att träningen var i Scottrade och om vi kunde ta oss ner skulle han fixa in oss.
Efter en snabb brunchbuffé på hotellet stack vi ner till Scottrade.
Vilken känsla att komma in och ha hela Scottrade för sig själv!
Strickland och ett tv-team fanns på plats och Andy Murray gnuggade laget inför Tampa-matchen i morgon.
Hetast på träningen var tveklöst Paul Kariya som höll hov och lekte under ett par interna prickskyttetävlingar med Andy McDonald.
Vid ett tillfälle skulle de träffa en Gatoradeflaska på sargkanten med en backhand. En McDonaldpuck träffade sargkanten och studsade i princip upp i famnen på mig.
Efter träningen lovade Strickland att fixa access till omklädningsrummet.
Ett tag funderade jag på om han glömt bort oss för till slut satt vi helt ensamma i Scottrade. Men så började saker hända. Först kom Strickland med Bryce Salvador och vi fick en pratstund och ett foto med honom. Strickland var tvungen att dra vidare men lovade att Christian Bäckman skulle komma ut.
Jag bjöds in i det allra heligaste; Materialarnas rum.
Där stod Jay McClement och David Perron och signade puckar. Hannu Toivonen kom in och hojtade något på finska om "de fina svenska krabbarna".
Erik Johnson tittade in. Blueslegenden Kelly Chase dök förbi och sa ett par ord. Jag blev fotad med "Chaser" och med hela materialarteamet.
Jag fick en rundvisning av alla rum och hamnade till slut i omklädningsrummet där Bäckman just kom in efter avslutat fyspass.
Bäckman fick ett skott på foten mot Anaheim och missar 1-2 veckor.
Han verkade uppriktigt glad över att få prata lite svenska igen och vi pratade lite om säsongen och livet i St. Louis.
Han visade runt i resten av lokalerna och vi sprang på Martin Rucinsky vid duschen. På ett massagebord låg Ryan Johnson och flinade.
Lite varstans ligger foton, puckar, jerseys som spelarna springer runt och signar.
Efter lite mer snack tackade jag Christan för rundturen och han lovade att höra av sig innan matchen i morgon. På väg ut sprang ag på Jamal Mayers och Blues GM Larry Pleau. Mayers, trevlig som alltid tog sig tid och snackade en stund. Andy McDonald tittade ut och hälsade.
Än en gång, underskatta inte värdet av att tala om att du är från Sverige om du åker hit.
D.J King och David Backes kom förbi och King som jag träffat redan i torsdags frågade hur jag trivdes i stan.
Känslan att komma in i Blues heligaste och få prata med alla "idoler" går knappt att beskriva.
Jag tog en hel del foton som jag förhoppningsvis får upp på sidan vid hemkomst.
Bäckman är en kanonkille. Gjorde en riktigt bra match mot Anaheim men har oflyt och blir skadad. Men det märks på de spelare jag pratade med och framförallt på Andy Strickland att man tror på Bäckman. Han har en tuff säsong och vet om det men kämpar på.
Stort tack till Andy Strickland och alla i Blues organisation som tar emot en med öppna armar.
Nu väntar lite pool och jacuzzi innan kvällen skall avrundas. Blir inte förvånad om vi gör det på PT´s igen.
By the way, idag är det 20 grader varmt i St. Louis...vi har alltså upplevt temperturskillnader på uppemot 40 grader under 4 dagar här.
---
3/2 10.17am: Besvikelse...
Gårdagen blev inte vad man hoppats på. Blues föll mot ett hårt skadedrabbat Colorado och Mardi Gras levde inte riktigt upp till förväntningarn.
Det började redan 11 på förmiddagen. Vi tog oss ner till Soulard som är festivalens nav. Paraden började exakt 11 och gick ut på att olika föreningar, företag, kompisgäng etc åkte omkring i maskeradkostymer och utklädda vagnar och kastade beads till folk. Ett ganska trevligt arrangemang men redan på förmiddagen märkte man vart det var på väg. Folk hade bokstavligen druckit frukost och redan vid 13-snåret såg man redlöst berusade människor. Vi vände åter till hotellet eftersom det varit en rejält promenad både dit och hem. Poolen blev nästa anhalt.
Efter detta begav sig mitt resesällskap ut för shopping medan jag tänkte ta mig ner till någon bar och värma upp inför matchen mot Colorado. Då brakar hela helvetet loss i rum 404 på Holiday Inn. Toaletten börjar läcka och slutar inte. Badrummet och halva rummet svämmas över. Jag ringer snabbt receptionen för snabb service och hjälp men det dröjer en halvtimme innan någon behagar att dyka upp. Uppladdningen inför matchen blir att packa ner ch flytta alla våra prylar till ett nytt rum.
Matchen är inte mycket att skriva om. Legace har en reaktion på kvällen innan och är högst mänsklig igen. Avs saknas Sakic, Statsny och Svatos men Blues förmår inte hålla tätt ändå. Man har inte flytet med sig denna säsongen. Tkachuk träffar insidan av stolpen vid 3-4 och McDonald träffar ribban vid 3-5. Folk ger sig besvikna ut i St. Louis-natten.
Vi tar site på Soulard för att delta i festligheterna. Döm av vår förvåning när vi anländer 22.00 och finner att man håller på att tömma området på folk. Festen är slut!? På några ställen ser vi bråk mellan överförfriskade collagekids och polisen. Vi drar tillbaka till hotellet för lite aktiviteter i baren där istället. Här har firandet fortsatt om i än mindre skala. Folk börja ge sig ut i natten och vi hänger med ner till något som heter/kallas Landing. Ett pubdistrikt där bilköerna är enorma och köerna till inneställena ännu längre. Besvikna över dagen/kvällen återvänder vi mot hotellet.
På vägen dit mtöter vi på två tjejer som utmanar oss på snöbollskrig på en parkering. Jag förklarar att vi är utbildade snöbollskrigare från Sverige men de vill ha en match. Den svenska charmen segrar igen.
2/2 02.49 am: En stad i rus...
Tommy Körberg sjöng en gång om en "stad i ljus".
St. Louis är inatt en stad i RUS.
Manny Legace visade ännu en gång varför han togs ut i All Star-matchen och storspelade i Doug Weights första match i St. Louis sedan flytten. Blues vann med 1-0 efter straffar och Legace var FENOMENAL! Andy McDonald och Brad Boyes nätade på Blues straffar medan Manny tog allt och gavs stående ovationer av den 19.150-hövdade publiken.
I matchens första reklampaus hyllades Doug Weight för sina insatser i klubben och fick även han stående ovationer. De 10.000 första besökarna fick dessutom en statyet av Weight.
Underskatta inte betydelsen av att nämna att ni är från Sverige om ni åker till USA.
Folk blir som galna här i St. Louis när man säger att man flugit 9.30 timmar och kört i drygt 5 timmar för att se deras hockeylag.
En publikvärd gick helt sonika ner till speakerhytten och tog en matchpuck som hon sedan överräckte. Den ligger nu i tryggt förvar tillsammans med Weight-stayetten i min resväska. Hon har dessutom lovat att uppgradera våra ganska dåliga platser i morgon (läs ikväll) till betydligt bättre, närmare isen.
Förutom hockeyn så är det Mardi Gras i St Louis och folk är som galna. Vi dricker princip gratis i hotellbaren och efter en hel del Budweiser och någon Mojito är det nu dags för sängen. I morgon har vi stämt träff med ett gäng Mardi Gras-firare från Iowa som vill dricka Bloody Mary´s i hotellbaren 09.00. Vi får se hur det blir med det...
Det är lite svårt att beskriva Mardi Gras om man inte varit här. Det är den värsta "supar-helgen" i St. Louis på året och folk dricker och tjejerna visar brösten mot att de får ett billigt pärlshalsband. Det är lika bisarrt som det låter. Och denna kvällen var bara lugnet före stormen. Vi har redan fått se prov på hur firandet går till....
Utöver Mardi Gras så är de SuperBowl-weekend. ALLT, och jag menar ALLT handlar om New England Patriots vs. New York Giants på TV här just nu.
Men just nu gäller det sömn och om några timmar Mardi Gras. På kvällen skall Manny Legace försöka spika igen mot Colorado, Efter det vet vi aldrig vad som kan hända...
Mer i morgon...
1/2 2.40 pm: Snart match...
Första rundturen i stan avklarad. Det blev en sväng runt Scottrade Center och souvenierbutiken. "You´re that Swede right?" frågan en av tjejerna bakom kassan. Man har tydligen blivit kändis. Vägarna är som sagt plogade men trottoarerna suger verkligen. Halvmeterhöga drivor och trottoarkanterna är fulla av slask. Därför blir nästa runda ut i stan med bil innan vi möter upp med några lokala fans på en pub som heter Flannerys.
1/2 10:41 am: Doug Weigh-kväll i Stl
Det är Doug Weight-kväll i St. Louis ikväll. De 10.000 första i Scottrade får en statyet av Weight. Det är en fin vinterdag i St. Louis, Snön ligger tjock men de stora vägarna är plogade. Vi kommer dock troliogtvis att ta oss fram till fots idag och checka Stl-downtown innan matchen. Efter 10 timmars sömn börjar det bli dags för frukost. Det är inte samma stress här som i exempelvis New York där man kastar sig ur sängen för att hinna uppleva så mycket som möjligt. Idag blir det lite shoppning och sightseeing.
Mer efter matchen ikväll...
31/1 10.26 pm: Vilse i snöstorm
Tillbaka på hotellet efter en händelserik dag. Vi drog iväg tidigt från Chicago, ca 8am. Givetvis för att nå St. Louis så tidigt som möjligt.
Rapporter om en snöstorm som nalkade sig gjorde att vi ville ha gott om tid på oss på vägen. Vi gjorde ett kort frukoststopp på ett 50-talshak i ett samhälle som hette Dwight och körde sedan non-stop till St. Louis. Och snön kom, precis som utlovat. Det är trist att köra med dåligt sikt och i snömodd på hemmaplan, ännu tråkigare på okända vägar i USA.
Men vi hittade och kom fram ca 14.30. Efter incheck och parkering så bestämde vi oss för ett par längder i poolen på hotellets andra våning och lite relax i jacuzzin.
Efter poolen satte vi sikte på Pujols 5. Baseballstjärnan Albert Pujols egna restaurang.
Bluesskribenten och radionpratare Andy Strickland sänder en hockeyshow med inriktning på St. Louis Blues därifrån varje torsdag.
Väl ute från hotellet så hade snöandet tilltagit ännu mer. Maporama visade dessutom att det var drygt 45 minuters körväg från hotellet till restaurangen. Kul...
Snöstormen var ett faktum ute på Interstate 70. Plogbilar och saltbilar avlöste varandra och vardagstrafiken var sedvanligt tjock. Vi kom dock fram tillslut, något försenade.
Väl inne på Pujols 5 så hälsade jag på Andy och han presenterade mig för dagens gäster, David Backes och DJ.King. Både spelarna och Andy var imponerade av att vi flugit in från Sverige för att se Blues men ännu mer impade av det faktum att vi slagit snöstormen och tagit oss dit. Stället var i princip tomt så när som på fem personer.
Andy startade sin show och först King och sedan Backes fick svara på frågor. Där avslöljades bland annat att Backes skall gifta sig i sommar (den 14 juni) med sin barndomskärlek. Andy meddelade även att Doug Weight kommer att hyllas av Blues i samband med morgondages match mot Anaheim. Weight tradedes i december mot Andy McDonald.
Jag tog ett par foton från sändningen och fick även ett foto omgiven av de båda spelarna. De kommer upp här när vi löst frågan den frågan. USB-kabeln glömdes nämligen hemma.
Efter sändningen var det dags att köra tillbaka. Snökaoset var nu ett faktum. Saken underlättades inte av att vi bommade en avfart och hamnade helt fel. Efter att ha kört fel väg drygt en halvtimme kom vi till en bensinmack i St. Peters County. Vid detta laget lite småstirriga och nervösa efter att ha sett en hel del bilar som fått lämnas vid vägakanterna. Tjejen bakom disken pekade ut på en karta hur fel vi hamnat och visade oss ur vi skulle hitta rätt. Efter ytterligare en halvtimme kom vi ut på interstate 70 som dominerades av plogar som tvingade alla andra fordon att bilda karavan i drygt 40 km/h, Än en gång, kul...
Men dagens hjälte och mitt resesällskap, Patrik guidade oss med van hand hem till hotellet, lite senare än beräknat. Så nu, efter nästan en hel dag på Illinois och Missouris vägar, har vi förtjänat en drink i hotellbaren och den skall vi ta nu.
Mer under morgondagen....
Btw, Backes lovade seger mot Anaheim i morgon...
---
30/1 10.58 pm: På plats i Chicago
Så var vi då på plats i USA. Närmare bestämt i Chicago. Och det är kallt, djävligt kallt, FRUKTANSVÄRT kallt! Tempen pekar på -12 men vinden från Lake Michigan gör att det känns som det dubbla. Långkalsonger och handskar står överst på inköpslistan.
Flygresan var dryg men vyn var vacker när vi passerade Grönland i solskenet.
Efter en förvånansvärt smidig passkontroll och bagageutlämning så hämtades hyrbilen som blev en Dodge Charger. Efter lite problem med att hitta i centrala Chicago så kom vi till slut till hotellet och efter en snabb koll på rummet blev det en tripp ner till en Subway-butik och en Dunkin Donuts. En coconut- och en butternutdonut slank ner.
Nästan inget folk är utomhus. Det är för kallt helt enkelt.
I morgon bär det iväg till St. Louis. Beräknad avfärd 9am. Klockan pekar nu på 11pm och vi har snart varit uppe i 24 timmar. Så nu blir det att sova några timmar.
Mer under morgondagen....
---
30/1: Tkachuk räddar resan
Kan säga att det var en nervös natt. Blues var piskade att vinna mot Toronto och tack vare två mål av Keith Tkachuk på de två första skotten Blues avfyrade så lyckades man.
Eftersom både Nashville och Columbus föll så får natten anses som lyckad om man blöder blått.
Nu blir det ett taggat Blues och en taggad hemmapublik i Scottrade under de kommande matcherna. Laget bröt en olycklig svit men har nu åter häng på slutspelet.
Manny Legace var sitt gamla jag i målet igen trots att han fick spendera 11 timmar på flygplatsen i Atlanta och missade Blues träning på morgonen eftersom hans utrustning inte kommit fram.
Om ett par timmar drar vi. Jag har i princip ingenting klart ännu men levererar bäst under stress så jag är inte orolig.
Trist väder i Skåne idag. Typisk skånsk vinter. Disigt och regnigt. Kan inte direkt påstå att man kommer att sakna det även om det rapporteras att St. Louis lär ha snarlikt väder.
Bäckman var bänkad inatt igen. Något som kan innebära att hans humör kanske inte är på topp när vi anländer. Jag har hoppats att Christian skulle kunna "öppna lite dörrar" för oss over there. Det lär förvisso inte vara några problem att få lite special treatment som svensk borta i St. Louis. Säger man att man rest från Sverige för att se deras hockeylag så tar de emot en med öppna armar. Har bra kontakt med Andy Strickland och han har lovat att hjälpa till med att få in oss lite bakom kulisserna så att säga.
Checkade Aftonbladets nya satsning med levande bilder från NHL precis. Man utlovar tre minuter med det bästa från natten. Vad fick vi? 58 sekunder med ett par snabba klipp från matchen mellan Boston och Nashville. Imponerande...Vill man se ALLT det bästa från nattens så finns det utmärkta sammandrag från ALLA matcher på www.nhl.com, utan reklam dessutom.
Nåväl, nästa gång jag skriver är vi förhoppningsvis på plats i USA.
Mer då...
---
29/1 24 timmar kvar
Cirka 24 timmar till man sätter sig på tåget till Kastrup. Senaste dagarna och de sista timmarna inför resan går åt till att checka om man har allt under kontroll. Alla biljetter, bil-papper, hotelvouchers och att kolla underhållningen på planet.
Vi åker med SAS denna gång. Egen bildskärm är en förutsättning om jag skall flyga långt i fortsättningen.
Köpenhamn-Chicago tar 9.30 timmar så det vill till att man har något att sysselsätta sig med. Exempelvis film.
Det blir troligtvis ”3:10 to Yuma”. Christian Bale gör sällan någon besviken. ”The Nanny Diaries” ligger också bra till. Scarlett duger att vila ögonen på alla dagar i veckan. I nödfall så finns även världens bästa film tillgänglig, ”Gudfadern”.
På tal om film, såg ”Gone Baby Gone” förra veckan. Låt er inte luras av att det är urusle skådisen Ben Affleck som gjort den. Detta är en fantastisk film och det skall mycket till för att någon skall överträffa den 2008. Bara ett tips för er som gillar film.
Mesta delen av resan går naturligtvis åt att följa laget.
Redan första kvällen i St. Louis skall vi besöka Basebollstjärnan Albert Pujols restaurang – Pujols 5, för att träffa St. Louis-journalisten och radioprataren Andy Strickland.
Han sänder direkt därifrån på torsdagkvällar. Brukar alltid finnas någon spelare på plats.
På fredagen är det match mot regerande mästarna Anaheim. Speciell match då Chris Prongers är i stan och framförallt Doug Weight och Andy McDonald gör sina första matcher mot sina gamla lag.
På lördagen skall jag följa träningen i The IceZone i St. Louis Mills och på kvällen är det match mot Colorado. Däremellan skall det firas Mardi Gras.
Det sägs vara det näst största MG-firandet i USA efter originalet i New Orleans.
Mardi Gras innebär mycket mat, dryck, en parad, mycket lekar och spel och en hel del alkohol och naket har jag blivit förvarnad om.
Söndagen kommer gå åt till att följa SuperBowl på något lokalt hak. Skall tveklöst bli intressant att följa detta evenemang i USA. Det sägs att det är den näst största helgen i USA efter julhelgen. Som helfrälst New York-besökare så måste man hålla på Giants.
Måndagen kommer att gå åt till sightseeing. The Gateway Arch är ett måste och ett besök på Budweiserbryggeriet står med på schemat.
Tisdagen innebär träning och match igen. Denna gång mot Tampa Bay. Tisdagsmatcherna var billigare än helgmatcherna och vi sitter kungligt för ett bättre pris än vad vi gav för skitplatserna mot Anaheim och Colorado.
---
28/1: Vi tar det väl från början
Det var i början av 80-talet som jag fick upp ögonen för St. Louis Blues. På den tiden samlade man inte hockeykort i Sverige utan vi ungdomar samlade hockeybilder med gummerad baksida som vi klistrade in i album.
Redan till Sovjetunionens VM 1979 fick jag mitt första album (det absolut första var ett album till fotbolls-VM i Argentina 1978).
På skolgården bytte vi dubletter och tävlade om vem som kunde fylla sina album först.
När albumet var fullt så hade man ungefär tre gånger så många dubletter som det antal man fick in i albumen.
1981 fick jag mitt första kompletta hockeyalbum när VM avgjordes i Sverige.
Året efter, till hockey-VM i Helsingfors så hade tillverkarna Semic lagt till en extrasektion i albumet. Det var inte bara landslagen som deltog i VM utan nu fanns även en sektion med bilder på de svenskar som spelade i NHL.
Där fanns hjältar som Bengt-Åke Gustafsson, Thomas Gradin, Kenta Nilsson, Tomas Jonsson och Anders Kallur men även en spelare som hette Jörgen Pettersson och som spelade i något som hette St. Louis Blues.
Fram tills dess hade mina sympatier funnits hos Philadelphia Flyers eftersom Pelle Lindbergh fanns där, men eftersom jag inte ville ha samma favoritlag som alla andra (då kände man till fyra lag i min umgängeskrets. Det var NY Rangers, NY Islanders, Edmonton Oilers och Philadelphia Flyers), så blev mitt nya lag St. Louis Blues.
På den tiden var det i princip omöjligt att följa NHL. TV-bilderna var få och rapporterna i tidningarna ännu färre. Mot slutet av 80-talet började jag köpa The Sporting News Hockey Yearbook som jag råkat hitta i en Pressbyrå.
Nu blev det lättare att döpa spelarna på Stiga-hockeyspelen. Jag och en klasskompis tog ut fem NHL-lag vardera och skapade två divisioner.
Mitt St. Louis-lag bestod av:
VY: Rod Brind'Amour
C: Brett Hull
HY: Adam Oates
VB: Paul Cavallini
HB: Gino Cavallini
MV: Curtis Joseph
Den något oortodoxa forwardsuppsättningen var en del av att man naturligtvis ville ha "kungen" Brett Hull som avslutare i mitten medan Adam Oates matade fram puckarna från högerspaken.
Morsan köpte text-tv och nu kunde man kolla målskyttarna från natten varje morgon innan man gick till skolan och sedemera jobb. ScreenSport började visa NHL på TV då och då och när superstjärnor som Mats Sundin och Peter Forsberg tog klivet över så gick NHL-bevakningen i Sverige in i en ny era.
1992 började jag föra statistik över Blues matcher och målskyttar.
I mitten av 90-talet började Canal Plus, som jag tror fortfarande hette Filmnet på den tiden, att sända NHL mer eller mindre regelbundet.
1996-97 öppnade en bekant ett av Malmös första internetcafeér.
Nu öppnades en helt ny värld.
1998 skaffade jag själv internet och 2006 åkte jag över för min första NHL-match (NY Rangers vs. Toronto).
Året efter förverkligades pojkdrömmen om att se St. Louis "live" när vi åkte till New York för att se lagets roadtrip på östkusten med två matcher i The Big Apple.
Nu styrs alltså kosan mot USA igen. Denna gången blir det "debut" på hemmaplan.
Det vill säga St. Louis och Scottrade Center.
De som åker är undertecknad och bästa polaren Patrik. Han stod sist i kön när Gud delade ut favoritlag och gillar följaktligen New Jersey.
Min namne och St. Louis-polare Mathias som fanns med på förra resan har valt att stanna hemma av förklarliga skäl.
"Matte" blev pappa för första gången förra söndagen. En ny Bluesfan är född. Stort Grattis. Världen kan inte få för många av oss.
Mer under morgondagen...
