Inför Detroit - St. Louis: Canal Plus 00.30
När allt hopp är ute och säsongen förvandlats till en enda lång gäspning så får Canal Plus tummarna loss och visar Blues två gånger inom loppet av en vecka.
Detroit Red Wings mot St. Louis Blues.
Ett möte som för alltid väcker känslor. I synnerhet i St. Louis.
Sedan den 16 Maj 1996 får alla som blöder blått något mörkt i blicken i blicken när den betydligt mer meriterade divisionsrivalen kommer på tal.
Det var då som Steve Yzerman gjorde sitt mest klassiska mål i karriären. En tursam fladderpuck som en trött Jon Casey släppte in i sitt högra kryss i en av den moderna NHL-historiens mest klassiska matchserier.
Blues hade eliminerat Toronto i den första omgången och ställdes mot ett Detroit som var i början av det som skulle bli NHLs mest dominanta lag under de kommande tioårsperioden.
Ett Blues med Wayne Gretzky, Brett Hull, Al MacInnis, Shayne Corson, Dale Hawerchuk och Chris Pronger hade Wings mot rephörnen efter en mirakulös vändning i matchserien.
Wings hade med kraft av hemmafavören gått fram till 2-0 i matcher. Den andra matchen gjorde att man tappat allt hopp då Blues föll med hela 8-3.
Men Blues kom igen. Vann match 3 med 5-4 efter overtime i ett fullspikat Kiel Center. Man kvitterade via 1-0 i den fjärde matchen. Åkte till Joe Louis Arena och vann med 3-2 och tog matchserien till samma siffror.
Hemma i Kiel hade man chansen att avgöra men denna gången var det Detroit som reste sig och vann med 4-2.
I den sista och avgörande matchen stod det 0-0 efter full tid och en övertidsperiod. Båda lagens fans kastades mellan hopp och förtvivlan.
Jon Casey hade ersatt den skadade ettan i Bluesmålet, Grant Fuhr och hade överträffat alla förväntniningar man kunde ha på honom. Men mot Yzermans skott fanns inget att göra.
Wings med ryssmaffian, Fedorov (då i sin prime), Larionov, Fetisov, Konstantinov, Slava Kozlov och naturligtvis Paul Coffey, Keith Primeau och en Nicklas Lidström på väg uppåt, satte för all framtid djupa ärr mitt St. Louis-hjärta.
Men mycket vatten har runnit under broarna sedan detta utspelade sig.
Blues är en skugga av sitt forna jag och efter en stint på 25 raka slutspel, så missar man nu slutspelet för tredje säsongen i rad.
I Red Wings försöker man få de ut det sista av den gyllene generationen med Lidström, Maltby, Draper, Chelios, Holmström och Hasek i spetsen. Båda lagen är inne i en generationsväxling där Wings till synes är de som kommit längst och som med all sannolikhet tar hem ännu en President's Trophy.
Om denna årgång av Wings räcker hela vägen fram ställer jag mig dock tveksam till.
36 poäng skiljer lagen åt i tabellen. Men i inbördes möten under säsongen är det jämnare. Wings har inför nattens drabbning 4-3 i matcher.
Faktum är att Blues var i förarsätet när det gäller inbördes möten innan 2007 gick över till 2008 och laget tappade konceptet helt och hållet.
Johan Franzén är hetare än en AGA-spis för tillfället och det är även han som stått för Wings två senaste geamwinners mot Blues.
Chris Osgood har tagit tre segrar mot sitt gamla lag medan Manny Legace kopierat samma bedrift.
En annan spelare som Blues försvar lär få anledning att hålla ögonen på är Valtteri Filppula som visat på en snudd på pervers förmåga att hitta målet mot Blues. På 14 matcher har finnen gjort sju mål.
Nicklas Lidström har stött på Blues hela 96 gånger i karriären och har 15 mål och 55 assists.
En extra krydda för hemmafansen kan Darren McCartys comeback bli.
McCarty spelade i klubben mellan 1993 och 2004 och har 643 matcher i klubben.
För Blues del gäller det bara hedern och frågan är om man ens är sugna på att försvara den? Blues har nu bara tre poäng ner till sistaplatsen som skulle innebära väsentligt ökad chans till ett nytt förstaval i draften som isåfall skulle förvaltas på en ny pusselbit i Blues kommande lagbygge.
Man visade emellertid goda intetioner senast det begav sig i TV, men visade med all önskvärd tydlighet varför det gått som det gått denna säsongen. Förmågan att omsätta spelövertaget till mål är snudd på obefintlig.
