Dåliga beslut och oflyt har gjort att St. Louis Blues hamnat där man är idag

Efter ännu en förlust och tre segrar och fyra förluster på den långa sviten med hemmamatcher, så satt jag och funderade över varför och hur det kunnat gå så snett med detta en gång i tiden så starka och slutspelsprenumererande lag.

Svaren och faktorerna jag kommer fram till är förstås många. Men man kan singla ut en handfull detaljer som gör att St. Louis Blues av idag inte är något topplag längre.
Och för att komma till botten med det hela så måste vi i vissa fall gå tillbaka drygt 20 år i tiden. För det som Blues lider av idag är en samlad effekt av massvis med oflyt och felaktiga beslut.
Jag har försökta spalta upp och bryta ner problematiken för att ni läsara skall få en överblick. Vi börjar med varför laget är så svagt som det är idag och då är det naturligt att vi börjar med drafterna.

Drafterna

Drafterna får symbolisera ryggraden i organisationen. Där är här man tingar spelare som skall formera de framtida lagbygget eller så använder man sina val på ett smart sätt vid trader.
Jag dristar mig till att påstå att St. Louis Blues organisation är en av de sämsta, kanske till och med den sämsta, att utnyttja sina draftval på rätt sätt. Scoutingen under sent 80- och tidigt 90-tal måste ha varit totalt under isen i klubben och deras dåliga jobb ser vi sviterna av så pass sent som 2008.

Låt oss gå tillbaka 22 år bakåt i tiden.
1987; St. Louis Blues skall drafta som nummer 12.
Som etta och tvåa denna finfina årgång har Pierre Turgeon och Brendan Shanahan valts av Sabres och Devils. Dessa två skall ironisk nog senare under sin karriär spela för Blues.
St. Louis är riktigt heta på en ung kille vid namn Joe Sakic och har bestämt sig för att välja honom när en svängning i sista minuten kommer och någon hävdar att behovet av en winger är större än för en center.
Med sitt tolfte val väljer Blues en högervinge vid namn Keith Osbourme.
Osbourne kommer att göra 5 matcher i Blues med två assist som facit.
Joe Sakic går till Quebec som nummer 15. Vi känner alla till hur det gått för honom och organisationen som tog honom.

Det går en hel del andra habila spelare den årgången. Blues missar bl.a Andrew Cassles, Eric Desjardins, John Leclair, Matthieu Schneider och Thoeren Fleury.
Samtliga spelare når 1000 eller i alla fall nära 1000 matcher i NHL. Något som Blues totalt 13 draftade spelare inte är i närheten att kombinera för.
Den som lyckas bäst är målvakten Guy Hebert som dock inte gör sina dryga 500 matcher i Blues utan i Anaheim.

Året efter draftar Blues betydligt bättre.
Rod Brind'Amour väljs som nummer nio och längre ner på listan hittar man kultfiguren Tony Twist och stabile backen Bret Hedican.
Brind'Amour gör succé i Blues men detta hidrar inte organisationen från att trada honom (och Dan Quinn) till Philadelphia i utbyte mot Murray Baron (defensiv back) och Ron Sutter.
Blues har läge att drafta spelare som Tony Amonte, Mark Recchi, Rob Blake och Alexander Mogilnyi men väljer Adam Plavsic, Rob Fournier och Jaan Luik...

Förstavalet 1989 slängs iväg på råskinnet Jason Marschall som gör blott 2 matcher i Blues och här inleds en fruktansvärt period i Blues draftande där man inte hittar en enda spelare som är i närheten av att bli en så kallad Franchise Player.
Från 1989 fram tills 2002 blir de mest kända spelarna som Blues draftar:

Craig Johnson (Till LA i Gretzky traden),
Steve Staios (Spelar aldrig en match för Blues)
Igor Korolev (2 säsonger och 10 mål för Blues)
Ian Lapperiere (Till LA i Gretzky traden)
Jamal Mayers
Mike Grier
Jochen Hecht (Till Oilers för Weight)
Michal Handzus (Till Coyotes för Tkachuk)

Dessa herrar blir de enda som under 13 år lyckas kommer upp över 500 matcher i NHL. Förutom Jamal Mayers så utgör samtliga en parantes i Blues historia.

---

Blues svaga draftande under flera ödesdigra år i följd är bara en del av problematiken.
Dåliga beslut är en annan.

Dåliga beslut

Åh herregud, vad skall man börja här...
Jag har redan behandlat hur St. Louis slarvat två blivande hörnstenar i organisationen i Sakic och Brind'Amour.
Ett par andra spelare som skulle visa sig bli Hall of Famers var inblandade i ett par uppmärksammade dealer som Blues tveklöst gick förlorande ur.
För nu börjar NHL lägga sig i klubbarnas förehavanden mer och mer.

Den 12 juli 1990 så signar Blues en Restricted Free Agent vid namn Scott Stevens.
Blues erbjuder Stevens fyra år och $5,1 miljoner, ett bud som Washington inte väljer att matcha.
Capitals GM Dave Poile menar att klubben inte tycker att Stevens är värd pengarna och att man inte lyckats komma fram till en deal med någon annan klubb.
Blues tvingas lämna ifrån sig sina fem förstaval i draften mellan 1990-94 och ser man till vilken spelare Stevens utvecklades sig till så kan man tycka att det var helt okej.

Men storyn slutar inte där. Ett år senare försöker Blues sig på en liknande grej. Men innan dess så hinner man i mars 1991 med en riktigt usel trade där man skickar iväg Geoff Courtnall, Sergio Momesso, Cliff Ronning, Robert Dirk och ett femte val i draften (Brian Loney) mot Garth Butcher och Dan Quinn (samme Quinn som senare försvinner till Flyers tillsammans med Brind'Amour).

Nåväl, vi skriver sommar 1991 och Blues skall förstärka sitt redan tunga lagbygge som leds av Brett Hull, Adam Oates samt backarna Jeff Brown och Scott Stevens.
Den 21 juli skriver man kontrakt med New Jerseys Brendan Shanahan, ännu en RFA.
Eftersom Blues fortfarande var skyldig Washington draftval för Stevens så försökte man arbeta fram en annan deal som inkluderade att Blues förstekeeper Curtis Joseph, Rod Brind'Amour samt två andra draftval gick till Devils.
En fair deal helt enkelt. Shanahan var en ung talang men hade bara 66 poäng på 75 matcher under sin senaste säsong. En ganska blygsam siffra som gav en 53:e plats i poängligan bakom ledande Gretzkys 163 poäng och Brett Hulls 131.

New Jersey och gnällspiken Lou Lamariello ville dock bråka och en clown i domarnämnden vid namn Edward Houston tyckte att det var rimligt att Blues skickade sin kapten och hörnsten i organisationen, 27-årige Scott Stevens, till Devils mot en 22-årig prospect.
Så grattis New Jersey, tacka en domare för era Stanley Cups.
Detta beslut klassas idag som ett av de horriblaste domsluten som någonsin drabbat ett lag i NHL.

Huruvida detta var ett dåligt beslut av Blues eller inte låter jag vara osagt. Det känns mer som oflyt med en synisk domare som tar ett felaktigt beslut som fick ödesdigra konsekvenser för marknaden och för Blues.
Det skall även nämnas i sammanhanget att New York Rangers gjorde exakt samma sak samma sommar när de signade Stanley Cup-vinnaren och talangen Adam Graves från Edmonton Oilers.
Samma domare ansåg att Troy Mallette var en lämplig kompensering i det läget.
Mallette spelade 15 matcher för Oilers med 1 mål och 4 assist som facit.

Nästa dumma drag i Blues var att trada Adam Oates till Boston.
Varför i hela fridens namn ville man splittra upp NHL-historens kanske vassaste duo genom alla tider?
Craig Janney kom i retur och nu börjar nästa del i soppan.

Ni har säkert hört storyn om hur fru Catherine Janney och Brendan Shanahan fattade tycke för varandra och situationen blev naturligtvis ohållbar. Det cirkulerar fortfarande rykten om vad som egenligen hände men faktum är att Shanahan gifte sig med Janneys ex.
Rykten om att spelare som tog Janneys parti givit sig på Shanahan med knytnävarna är obekräftade men hur tolkar man annars det faktum att Blues tradade iväg Shanahan som kostat så mycket (i princip Scott Stevens + fem draftval) till Hartford Whalers och en opolerad ung back vid namn Chris Pronger?

Janneys stjärna dalade snabbt medan Shanahan, vars talang naturligtvis inte skulle gå till spillo i dåtidens särklassigt tråkigaste lag Hartford, plockades upp av Detroit Red Wings där han vann tre Stanley Cups.

Så man kan krasst konstatera att Blues förehavanden hade stora effekter för tre Stanley Cup vinnande lag från New Jersey och Detroit.

Låt oss vandra vidare bland alla felaktiga beslut.

I jakten på Stanley Cup så offrar Blues en del prospects och draftval för att signa en dalande Wayne Gretzky. Eftersom spelarna som fick lämna inte utmynnade i någonting som helst för LA Kings så är detta inte mycket att säga om. Tvärtom så var det då oerhört spännande att se The Great One i Blånoten.

Felet var dock att inte återsigna honom vid sommaren. Återigen var det en kovändning i sista stund som ändrade på det hela. Blues och Gretzky var redo att signa ny deal när det skar sig mellan Gretz och Mike Keenan och GM Jack Quinn fick andra tankar.

Och då är vi ju inne på Mike Keenan-eran som nästa skrämde bort klubbens störste genom tiderna.
Keenan som plockade bort allt ungt nytt och ersatte med gamla trötta vinnare från hans tidigare sejourer i Flyers och Rangers.
Esa Tikkanen, Charlie Huddy, Glenn Anderson, Brian Noonan, Craig MacTavish, Stephane Matteau etc.
Under tre säsonger fick galningen hållas och när man skiljdes åt så fick Joel Quenneville komma in och bygga ett lag av spillrorna.

Brett Hull överlevde Keenan men lämnade klubben som FA året efter.
Att släppa franchise players som Hull, Turgeon och Demitra måste även gå under epitetet dåliga beslut. Om inte klubben känner att de har råd eller lust att behålla en spelare så är det bästa alltid att slussa iväg dem vid trading deadline och på så sett i alla fall få något åter för dem.

2000 stod Blues på toppen igen efter mirakeljobb av Quenneville.
Spelarna hette Demitra, Bartecko, Nagy, Handzus, Pronger, McInnis, Young, Turgeon och man vann Presidents Trophy som det lag som tog flest poäng i grundserien.
Effekten i slutspelet uteblev dock och Blues gjorde av med åtskilliga prospects för att på dåtida toppspelare som Doug Weigt och Keith Tkachuk men även stolpskott som Alexei Gusarov och Valeri Bure.
Bland spelare som försvann var Jochen Hecht, Michal Handzus, Craig Conroy, Ladislav Nagy och Mike Van Ryn.

---

Oflyt

Men succén uteblev och ägarparet Bill och Nancy Laurie tröttnade och ville sälja.
Problemet var att lagets största stjärnor vid tillfället, Pavol Demitra och Chris Pronger var uppe för förhandling av nya kontrakt.
Efter att ha gått kräftgång år 2004 hade klubben dessutom entledigat framgångriske och populäre Quenneville från sin tjänst. Men istället för att ta in en ny röst, nya ideér och nytt blod, så valde man att gå med Ass. coach Mike Kitchen. Något som skulle visa sig ödesdigert. Kitchen lyckades dock ta laget till slutspel (men det hade även Coach Q gjort)
och fick förvånande nog förnyat förtroende som head coach.

Trots lockoutsäsong där man kunde agerat, så satt man passiva i Blues.
Eftersom laget var till salu så kunde man inte binda upp sig i långa kontrakt med Demitra eller Pronger och medan Demitra gick som UFA så tradade man med Edmonton när det gällde Pronger. Eric Brewer kom i retur.
Man kan alltså krasst konstatera att vad som en gång var Scott Stevens, Brendan Shanahan och Chris Pronger nu ebbat ut i Eric Brewer.
Inget ont om Brewer som person men han är vare sig spelare eller kapten nog att leda Blues till ett slutspel.

Förutom Pronger och Demitra så tappade man även Al MacInnis som tvingades lägga av efter en efterhängsen ögonskada.
Att tappa två Norrisvinnare på detta vis inom loppetav så kort tid är inget som någon klubb klarar att hämta sig från i första taget.

Mer då? Jo, St. Louis var så HÄR nära 2001 att signa Dominik Hasek. Blues var heta på marknaden efter en målvakt och när det hela skulle avgöras så stod det mellan Blues och Wings. Hasek valde Wings. Blues blev sittande i båten med Brent Johnson och Fred Brathwaite.

Doug Gilmour, 1474 matcher i NHL och 1414 poäng
Draftades av Blues 1982. Ännu en potentiell hörnsten i ett Blues på 90-talet.
Gilmour gjorde 107 poäng för Blues 85/86.
1988, Blues tradar en av sina största stjärnor. Det uppdagas senare att Gilmour anklagats för sexuella övergrepp på en barnvakt och även om Gilmour frias av domstol så finner Blues det bäst att trada bort honom.
- Jag vill inte lämna St. Louis men efter vad som hänt familjen den senaste veckan så är det bäst både för mig och för klubben att vi skiljs åt, sa Gilmour i ett uttalande.

Sommaren 2008. Lagets största talang och draftettan 2006 Erik Johnson skadar knäet när han skall kliva ur en golfbil. Foten fastnar mellan gas och broms och knäet går sönder. EJ missar hela säsongen.
Inte första gången det händer klubben. Doug Wickenheiser numera avliden i cancer, bröt benet när han var ute och jagade ripa en sommar under sent 80-tal.

Man kan alltså, utan att vara löjlig och oseriös, fantisera om vad en klubb med
Brett Hull - Adam Oates - Brendan Shanahan - Pavol Demitra - Doug Gilmour - Rod Brind'Amour - Wayne Gretzky - Geoff Courtnall - Joe Sakic - Scott Stevens - Al MacInnis hade kunnat åstadkomma på 90-tal och tidigt 2000-tal OM klubben spelat alla sina kort rätt.
Vilka möjligheter hade detta lag haft att dominera NHL? Vilka andra profiler hade lockats till klubben? Hur hade ekonomin sett ut i och med de framgångar som troligvis kommit?
Framgång föder framgång.

Vad vi gör i det förflutna ger eko i framtiden heter det. Blues har slarvat, slarvat och åter slarvat. Under de senaste fem åren har vi betalat priset.

---

Detta var en blick på det förflutna. Inom kort så kommer en artikel om St. Louis Blues framtid.