En makalös helg!
Jag antar att giftermål, barnafödsel och miljonvinster ofta får stå som modell när man skall beskriva det bästa man upplevt i livet.
Eftersom jag inte upplevt någotdera ännu, så får helgen som just passerat stå som min bästa helg i livet hittills.
En weekend med bästa polaren i Stockholm och två matcher med mitt älskade St. Louis Blues mot det lag som jag ALLRA mest av allt vill slå. Som lök på laxen så avslutades söndagen med en konsert i Köpenhamn med ett av favoritbanden genom tiderna, The Cult.
Bilfärden började i torsdags eftermiddag och vi anlände Stockholm 22.00. En kille som jag träffat på St. Louis Blues diskussionsforum för 10 år sedan och som sedan dess utvecklats till en väldigt bra vän, hade en övernattningslägenhet tillgänglig i den bostadsrättförening han och frun bor i och den stod till vårt förfogande.
Så trots att luften i lägenheten var torrare än ett stand up-uppträdande av Özz Nûjen, så blev det sömn direkt efter en lång körtur.
Fredagen bjöd på solsken och en kyla helt främmande för en Malmöbo.
Efter frukost bar det iväg till Globen för att hämta pressackredittering till morgonträningen.
Red Wings var först på isen och bakom Globen väntade ett tiotal förväntansfulla Detroit-fans på att träffa idolerna och för att få autografer.
Efter spolning så var det Blues tur att inta isen för en lättare morgonträning. Samtliga spelare i rostern fanns på isen som trots matchdag avhölls under bra tempo.
Patrik Berglund och T.J Oshie stod och tränade one-timers medan D.J King och Cam Janssen bättrade på tekniken och tränade balansen.
På läktaren, bara några meter från mig, satt Blues president John Davidson tillsammans med general manager Larry Pleau, Al MacInnis, Jarmo Kekeläinen, Peter McLoughlin, Chris Kerber, Kelly Chase, Darren Pang och fyscoachen Nelson Ayotte.
När man befinner sig i den situationen så tar rollen som supporter över rollen som redaktör och händerna blir fuktiga som om man hållit i en dyblöt disktrasa.
Efter ett par djupa andetag så gick jag emellertid fram och presenterade mig och fick ett par ord med JD och Larry Pleau som naturligtvis visade sig vara precis så gemytliga som de gett intryck av. Pleau nickade dessutom igenkännande när jag tillkännagav att jag redan mött honom i St. Louis förra vintern. Davidson tackade för supporten och häpnade något när jag sa i vilket ärende jag befann mig där i. En site av fans för andra fans tillhör inte vanligheterna i USA.
Efter träningen så var det öppet för pressen nere i omklädningsrummet och det var naturligtvis Patrik Berglund och till viss del Alex Steen som var villebrådet för senasationsblaskorna medan vi med lite mer genuinitet hade öppet mål med resten av spelarna. Bland andra så stötte jag på förre SvenskaFans-medarbetaren, numera ProHockey-redaktören Linus Hugosson som tog chansen att få ett par ord med T.J Oshie.
Själv valde jag att prata med Cam Janssen som ödmjukt beklagade att han tyvärr inte skulle spela under kvällen då Detroit inte hade någon som kunde mäta sig med honom ändå.
Innan det hela avslutades så delade jag några ord med Blues radioteam Chris Kerber och Kelly Chase om vistelsen i Sverige och de meddelade att de haft en fantastisk vecka men att de givetvis hoppades på att den skulle bli bättre efter matcherna.
Efter en snabblunch vid Centralstationen så var nästa anhalt Nordic Light Hotel där man inkvarterat de tillresta Bluesfansen från St. Louis.
Mr Rick Ackerman, som utan överdrift kan klassas som en av de allra mest hängivna fansen, hade lovat att ta med sig två nya matchtröjor till mig.
Rick mötte upp utanför lobbyn och bjöd upp till rummet där Andy och resekamraten Andy tog en tupplur.
Där fick jag en av Blues snygga tredjetröjor och en vit matchtröja. Han överräckte även en banner från kvällen då man hängde Brett Hulls nummer i taket på Scottrade och ville även ge mig en matchtröja med nummer 16 Hull på ryggen men min blygsamhet förbjöd mig att acceptera mer. Istället fick han en hett efterlängtad matchtröja från Linköping som han skulle be Jonas Junland signera hemma i St. Louis.
Vi beslöt att träffas på Globen senare under kvällen.
Ett snabbt ombyte, en pizza och en smirnoff ice senare så tog vi pendeltåget och t-banan från Solna, där vi bodde, till Globen.
Vi gick ner och hälsade på några av de tillresta Bluesfansen, tog foton och gick upp till våra platser som var belägna högre upp i arenan.
Globen bestod denna kväll mestadels av wannabe-Red Wings supportrar.
Det vill säga, överförfriskade sponsorslipsar som undrade om den där Filipulla var ryss eller hur i hela fridens namn Kim Johnsson hade hamnat i Blues och fått nummer 6 (Erik Johnson) på ryggen. Hade han verkligen blivit tradad från Philadelphia?
En hel del andra överförfriskade pojkar i 25-årsåldern försökte febrilt att starta "Let's Go Red Wings Klapp, Klapp- klapp, klapp, klapp" som de lärt sig någon gång under sena tonår då de spelat NHL04 eller liknande.
30-40 tillresta Wingsfans från Detroit med omnejd fanns också på plats, men de var i den ålderskategorin att nästa resa de gör troligtvis blir till USAs motsvarighet till Fonus.
Matchanalysen utgår jag ifrån att alla redan läst om man inte sett matcherna så jag lämnar dem därhän.
I den något förvirrade omgivningen så var det klar Bluesdominans från den röststarka A23-sektionen.
Efter två perioder fick vi nog och sökte oss ner till A23 och till våra själsfränder och där fick vi platser bredvid inga mindre än Bengt Åke Gustafsson och Mattias Norström samt en begåvad herre i röd t-shirt som tyckte att tredje perioden i en NHL-match var ett utmärkt tillfälle att ägna åt 35 minuters mobilpratande.
När slutsignalen ljöd så utbröt det stora jublet och kramkalaset ut.
"One down, one to go" var mottot.
Någon större efterfest var emellertid inte inplanerad utan det blev tunnelbanan ut till Solna. Vi anlände dit runt 01.30 och beslöt att sova för att vara fräscha till morgondagen.
På morgonen hämtade jag upp Rick och brodern Andy som ville till shoppen på Globenområdet och fynda matchtröjor. Rick, som enligt egen utsagom hade drygt 100 jerseys hemma, utökade samlingen med en Tre Kronor-matchtröja och en "game worn" juniortröja från Djurgården med nummer 42 på ryggen.
Ny "morning skate" med Blues men det var mestadels föregående kvälls scratches Cam Janssen, D.J King, Ben Bishop, Derek Armstrong, Alex Pietrangelo och nerskickade Tyson Strachan som hårddrillades.
Så det fick bli en promenad i Gamla stan innan den planerade träffen med NHL-sektionens skribenter gick av stapeln på O'Learys. Det blev även ett glatt återseende med Rick som lyckats hitta exakt samma restaurang som vi dit även andra Blues fan hittat. Bland annat Alan Taxman som letade efter Nikolai Checklista och hans broder Anatoli (internt skämt).
19.30 blev det promenad i regnet till Slussen där T-banan gick till Globen.
Platserna för kvällen var högst upp på B24 och trapporna kändes plågsamma. I alla fall fram till det att det gick upp för oss alla att vi hade Blues styrelse bakom oss. John Davidson, Larry Pleau, Doug Armstrong och Al MacInnis satt och snaskade popcorn i hytterna som vi vilade ryggarna mot.
Matchen var en kopia av föregående kvälls även om man fick en tankeställare de första tio minuterarna.
"Herregud, vad är det vi ställt i målet?" tänkte jag innan Conklin blivit varm i kläderna vilket Wings såg till att han blev ganska snabbt.
På andra sidan var Jimmy Howard lite kallare och fick det ännu kyligare när puckarna började vina runt öronen.
Efter matchen tog vi farväl av såväl skribenter som tillresta Blues fans och sökte oss ner till T-banan igen. Vis av erfarenheten om att det var stora köer vid Globens station, så tog vi en promenad ner till Gullmarsplan. Ett lyckodrag skulle det visa sig.
Precis innan tåget anlände så fick jag syn på fem kostymklädda herrar som ser lite felplacerade ut i t-banan. När jag tittar igen så ser den ena ut som Cam Janssen. En av de andra ser ut som Ben Bishop.
Helt plötsligt upptäcker jag D.J King.
Kvällens scrathes, tillika de som plågades hårdast i morse skall tydligen härdas ännu mer och får ta tunnelbanan till hotellet. Med finns även Alex Pietrangelo och Tyson Strachan.
Kamerorna åker raskt upp igen och vi får ett trevligt gruppfoto att visa barn och eventuella barnbarn.
En mycket bra dag och kväll blev plötsligt ännu bättre.
Hemfärden till Malmö och det faktum att jag skulle vara i Köpenhamn på konsert klockan 20.00 satte effektivt stopp för alla planer på nattliga aktiviteter så det fick bli sängen direkt och upp klockan 9 på söndagen.
För de tillresta fansen var det bråttom bort till spelarnas hotell där man hyllade hjältarna som om de tagit ett OS-guld.
Jänkarna hade plan hem klocka 10 på söndagen och var tillsagda att checka ut klocka 6 på morgonen så frågan är väl om de gick och lade sig eller firade hela natten.
En fantastisk helg som innehåll oerhört många, trevliga möten och nya bekantskaper. Under flera månader har jag surat över att matcherna spelades i Globen och inte i nya, fräschare och mer ändamålsinriktade Malmö Arena, men i slutändan var det tydligen rätt att återigen lägga NHL i Globen. Jag menar, det blev ingen Mario Lemieux denna gången som för några andra i fjol men var annars skulle man kunna stöta på en King och en Cam Janssen i t-banan?
