Blues för fansen bakom ljuset
Ännu en 1 juli i besvikelsens tecken har lagt sig. Det finns förvisso en uppsjö free agents kvar men ingenting tyder på att St. Louis Blues kommer att agera.
Låt mig först klargöra att jag är smärtsamt medveten om ägarsituationen och den skugga den kastar över organisationen. Jag är även medveten om de hutlösa priser det idag kostar att signa medelmåttiga NHL-spelare.
Med det sagt så har jag ändå väldigt lite förståelse för att klubben återigen sitter helt stilla i båten medan konkurrenterna ständigt flyttar fram pjäserna.
När det hetaste som händer är att man återsignar Matt D'Agostini och tar in en backup-keeper på ett våvägs-kontrakt, ja då ser det illa ut. Har Blues redan kastat in handduken för nästa säsong?
Man kan hävda att Blues tillhörde toppen i början av förra säsongen innan skadorna tog vid.
Jo visst, de tio omgångar det höll. Det fanns fler klubbar som blev av med betydligt bättre nyckelspelare än Blues som slutförde säsongen på ett bättre sätt.
Blues slutade 10 poäng bakom slutspel. Det är möjligt att hela och friska Oshies, Perrons och McDonalds hade ändrat på det men det tjänar inget till att spekulera.
Om man inte har råd att toppa truppen med en Brad Richards eller en Simon Gagne (jo Gagne hade inneburit ett lyft i en klubb som saknar naturliga målskyttar), så borde man åtminstone kunna bredda truppen en smula för att på så sätt kunna motverka den åverkan de ofrånkomliga skadorna åsamkar laget.
Det är inget fel på att tro på ett ungt lagbygge och ge det tid att mogna. Det blir däremot fel om man inte kan tillsätta rätt ingredienser för att ge dem förutsättningar att mogna.
Laget saknar det man i NHL kallar "veteran leadership" men det kanske viktigaste av allt är att man är i snudd på total avsaknad av vinnare.
Andy McDonald representerar både och, men det har visat sig med all önskvärd tydlighet att han inte räcker till för att lyfta resten av laget. I övrigt så består laget av egna drafter och spelare som tidigare tillhört klubbar som inte varit i närheten av att vinna ett dugg.
Kort och gott - det finns ingen vinnarkultur och vinnarmentalitet i klubben och det mer än något annat (skador) har genomsyrat laget de senaste åren.
När laget har kommit in i svackor har det varit fritt fall och när laget har kommit till "måste matcher" så har man vikit ner sig grovt.
Det är ok att hålla tillbaka om ekonomin är ansträngd. Det är däremot inte ok att försöka lura fansen med skitsnack om att man kommer att agera vid 1 juli och sedan inte göra det.
Faktum är att den enda signingen som givit lite eko för Blues de senaste fem 1 juli är när man signade Paul Kariya 2007. Efter det har man stått utanför och kikat in.
Chris Drury, Jason Arnott och Jamie Langenbrunner är inte de sexigaste namnen på listan numera. Alla har passerat sin prime med åtminstone ett par år. De skulle emellertid med lätthet kunna hitta en roll i Blues. De har alla varit en del av vinnande organisationer och är goda för runt 20 mål på en säsong och det är inte att förakta i en klubb där man blir tvåa i den interna skytteligan med 22 fullträffar.
Tomas Kaberle är ett annat namn. Tjecken var förvisso en del av Torontos losergäng en lång tid men fick tillslut vinna med Boston för ett par veckor sedan.
Kaberles poängproduktion från blå skulle passa som handsken i Blues och skulle ta en hel del vikt från Alex Pietrangelos och Kevin Shattenkriks axlar.
Pietrangelo som till nästa säsong kommer att få ett ton att bära när det gäller offensivt ansar bland backarna i en uppsättning där Jackman, Nikitin och Polak kombinerade för fyra mål tillsammans.
Blues supportrar fyllde Scottrade Center i alla 41 matherna förra säsongen. De har visat tålamod rätt länge med och lär får göra det ett tag till. Jag tyckar dock att de och vi är mer värda än en Brian Elliot.