St Louis - Nashville3 - 2
På plats i St. Louis del 2: debut i Scottrade
Bluesredaktionen har spräckt NHL-oskulden – och vilken debut det blev. Inför ett fullsatt Scottrade center fick vi se St. Louis Blues besegra ett formstarkt Nashville med 3-2 efter ett sent avgörande av Vladimir Tarasenko.
Men vi börjar från början. St. Louis gav oss inget trevligt mottagande. Tåget dundrade rätt in i en typisk Missouri-thunderstorm. När det var dags att kliva av var det blixtar och spöregn som mötte oss. Tågstationen i St. Louis ligger precis intill arenan så för att fly undan de värsta skurarna fick det bli ett besök på ”True Blues” för lite souvenirshopping. När vädret lugnade ner sig gick vi ner mot hotellet som låg lite längre ner i staden, som till skillnad från Chicago, kändes pytteliten. St. Louis och Malmö är, befolkningsmässigt, ungefär lika stora. Hotellet låg precis intill Mississippi och ”The Arche”, bågen som ska symbolisera porten till västern. Mäktig jävel, den där bågen. Kan inte ha varit den lättaste att bygga. Efter incheckning och ombyte till nya Bluesgrejorna var det dags att börja ta sig ner mot byn för att hitta något att äta innan matchen. Det var inte lugnt på stan den här eftermiddagen, både Blues och baseball-laget Cardinals hade hemmamatcher, samtidigt. Bluesredaktionen blev konfunderad över hur få blåtröjor man kunde se. Staden dominerades av de röda cardinalsfärgerna och området intill Busch Stadium var minst sagt fullt på folk. Man fick en liten ögonöppnare över hur stort baseboll är här borta, trots Stanley Cup-slutspel var det alltså Cardinals match som var den stora grejen.
Efter en stabil måltid var det läge att gå mot arenan. Som ni märker ligger allting på gångavstånd i den här staden. Busch Stadium, Scottrade center, tågstationen, ja allt ligger kring stadskärnan. Mycket bra och trevligt att hålla sig inne i staden och slippa åka ut till stora, själlösa arenaområden.
Väl inne i Scottrade tog det inte lång tid innan hela Bluesredaktionen stod där med varsin Budweiser. ”In Sweden we call it a långburk” skrockade vi om den lokala ölen. När vi hittat våra platser kunde vi konstatera att vi satt precis längst upp i arenan. Trots det var det bra platser och det gick lätt att följa spelet, i en sån här arena går det inte att sitta dåligt till.
Pucken släpptes och matchen drog igång. Det här kommer inte bli någon matchrapport men kortfattat går det att säga att Nashville kändes farliga, i synnerhet förstalinan med Forsberg, Arvidsson och Johansen. Blues var inte heller dåliga men räddades lite av Nashvilles många idiotiska utvisningar. Anledningen till att Blues kunde gå vinnande ur denna drabbning stavas Tarasenko. Ryssen vaknade till liv igen och svarade för två brutala mål.
För någon som aldrig varit på slutspelshockey i Nordamerika förut var det här en upplevelse som jag, trots otaliga fotbollsderbyn, rankar högt. Stämningsmässigt var topparna skyhöga. När hela arenan drar igång ”Lets go Blues” eller när Tarasenko avgör i slutminuterna lyfter taket. 20.000 galna St. Louis-fans skapar tillsammans en sanslös stämning.
Något annat som slog mig var det genuina i hela upplevelsen. Bluesredaktionen kändes som de enda turisterna där inne och det var en tjenisstämning mellan folket på läkaren. I periodpauserna svävade man runt i korridorerna omgiven av lulliga St. Louis-bor men trots den lättillgängliga alkoholen såg jag inte ett enda raseriutbrott eller möttes av en enda aggressiv blick. Det är en helt annan kultur i jämförelse med Sverige. På gott och ont såklart. För visst kunde man ibland känna att ”har ni ingen annan ramsa” och att den fåniga powerplaydansen var lite plastig men ska man göra en summativ bedömning av det hela kan det inte bli annat än fem plus. En Stanley Cup-match i St. Louis kommer inte göra någon besviken.
I skrivande stund sitter undertecknad på tåget tillbaka till Chicago igen. Det blev lite stressigt på morgonen då taxichauffören (ja det blev taxi för himlen hade återigen valt att öppna sig) hade många fina egenskaper men tyvärr saknade den viktigaste man behöver ha när man är taxichaffis – lokalsinne. Snudd på imponerande hur man inte kan veta vägen till vare sig stadens enda tågstation eller hockeyarena. Men men, det gick tillslut och snart är vi tillbaka i ”Windy city”, söndagens ”game 3” kommer att bevittnas i den stora tv-salongen på hotellet.
På återseende St. Louis, det lovar jag.
