En franchise med identitetskris

Sedan november 2021 så har jag haft uppe ett googledokument som befunnits i en konstant förändring. Både i förutsättning och tonläge. Från hopp till förtvivlan. Från dygn till dygn. Någon text blev aldrig färdigställd. Nu sitter jag här, drygt ett år senare, och försöker sammanfatta förra säsongen misslyckande och förväntningarna inför den nya. Helt ärligt så var det inget vidare år att vara en Golden Knightssupporter och känslan inför den nya säsongen upplevs inte mycket mer muntert.

”We got 99 problems and injuries ain’t one”.

Detta är en sanning med modifikation. Man ska aldrig skylla på skador men jag känner mig rätt så säker på att Vegas aldrig hade missat slutspel utan alla de bedrövliga skador man fick tampas med under fjolåret. Laget fick aldrig riktigt chansen att landa i något innan en ny skada rörde om i uppställningarna. Motgång, på motgång, på motgång. Lagets ”bottom six” fylldes som oftast upp med 3 till 4 regelrätta AHL-spelare och det var ingen ovanlighet att hitta en Michael Amadio i förstakedjan eller en Ben Hutton i det första backparet. Något som givetvis fungerar som ett hinder om man siktar på att vinna Stanley Cup.

Därmed inte sagt att man haft förmågan att uträtta något positivt i slutspelet om man nu hade tagit sig dit, för de många skadorna som ledde fram till förra säsongens misslyckande kom snarare att tvätta av sminket på denna gris som lagbygget har kommit att bli.

Drygt fem år efter att Vegas satte sin fot i NHL så undrar jag om inte de stora framgångar som laget skördade under sin första säsong genererat mer skada än nytta för klubben, i alla fall organisatoriskt.

Man har försatt sig i en så pass knivig fälla gentemot lönetaket där man förlitar sig på ett fåtal spelares excellens för att laget ska prestera. Hit har man nått på ett artificiellt sätt, trejdat efter och signat dyra spelare på sin karriärstopp, i skarp kontrast mot den ursprungsplan man först hade om att bygga lugnt från drafter. En process påskyndad av de framgångar som finalspelet under första året förde med sig.

Börjar man analysera det som firma McPhee/McCrimmon har presterat under sin tid som lagbyggare så är det svårt att hitta allt för många drag som faktiskt fallit ut positivt för klubben. Utöver de många spelare som man tvingat sig själva till att släppa i stort sett gratis, spelare som Fleury, Pacioretty, Dadonov och Schmidt, så har vi också ett par misslyckade trejder, som förvärvet av Tatar och potentiellt Eichel. Två spelare som det verkar saknas en tydlig plan för hur de ska platsa i laget.

Om man ska vara riktigt elak så kan man till och med ifrågasätta McPhee och McCrimmons agerande under expanionsdraften. För tanken var ju att laget skulle tanka för att bli sämst i ligan. Nu skapade man i stället ett monster som tog hela ligan med häpnad. Det var ju ett fel som slog väl ut – tyvärr så har vi inte sett allt för många av dem sedan dess.

Nu är inte allt ”doom and gloom” – men faktum är att lagets kommande prestationer inte upplevts så här ovisst och delvis negativt laddat sedan 2017/2018. Det finns också en osäkerhet kring vad laget numera är och siktar emot.
Vad är målet?
Ska vi vinna Stanley Cup, och då med Logan Thompson som målvakt och Jake Leschyshyn som fjärdecenter?
Ska vi komma långt i slutspelet eller bara vara glada för att nå slutspel?

Det enda man verkligen vet är att vi inte pratar om någon ”re-build”. Än så länge. Men fortsätter man i samma negativa spiral som fjolåret påbörjade så är frågan om det oundvikliga ändå inte ligger rätt nära om hörnet.

Känslan är att det är upp till bevis för många i klubben och bolaget. Från ägare Bill Foley ända ner till den som spolar isen.

---

Målvakter:

En som inte får chansen att bevisa sig i år är Robin Lehner. Han kommer att missa hela säsongen efter en komplicerad höftoperation. Detta efter att ha opererat både en axel och ett knä under våren. Inte direkt optimalt för en fysiskt stor och åldrande målvakt som redan före dessa operationer ansågs relativt orörlig. Det har nog tidigare framkommit att jag inte är Lehners främste beundrare – jag är och kommer för alltid att bli en Fleury fanboy – men jag känner mig tämligen säker på att Cassidys taktik hade passat Lehner bättre än det spel vi visat upp under DeBoer.

Drygt 2.5 miljoner av de 7 miljoner man frigjorde när man dumpade Fleury förra säsongen spenderades på Laurent Brossoit. Något som visat sig vara fullkomligt bortkastad pengar gentemot lönetaket och det finns nog ingen som under sommaren lekt med Vegas trupp på Cap Friendly som inte bytt bort Brossoit inför årets säsong. Övertygade aldrig i målet under vad som visade sig vara en knepig period för Vegas. Avslutade sedan säsongen skadad. En skada som ser ut att hålla honom borta en bit in på säsongen.

Någon som förhoppningsvis inte är skadad är Logan Thompson. Den odraftade målvakten som kämpat sig fram i den ”undre världen” av hockeyligor fick under våren chansens som förstemålvakt i och med de otaliga skador som dök upp. 25-åringen spelade totalt 19 matcher ifjol och gjorde det bra. Han fick följa med till VM och tog med sig en silvermedalj hem. Thompson kommer troligtvis att inleda säsongen som förstaval och det ska bli intressant att se hur han tacklar den pressen.

Den som initialt är tänkt att utmana Logan om startplatsen är Aiden Hill som plockas in från Sharks i utbyte mot ett fjärdeval. Den nästan två meter långa målvakten kom till Sharks förra säsongen efter att ha fyllt en biroll i Arizona under början på sin karriär. Tanken var kanske att han skulle ta nästa steg i Sharks men skador och allmänt kaos i förening höll tillbaka på denna utveckling. Med andra ord så låter det som en perfekt målvakt för Vegas. Stor, slätstruken och skadebenägen.

Vegas plockade in en annan veteranmålvakt tidigare på sommaren i Michael Hutchinson som främst är tilltänkt som bänkvärmare när ytterligare skadehelvete uppstår. En klassisk tredje- eller fjärdemålvakt som spelat i stort för alla lag i ligan under sin karriär.

Backar:

Den enda spelaren som lyckades klä om till 80 matcher eller mer förra säsongen var Alex Pietrangelo. Han lyckades däremot inte att bära upp laget under de många negativa perioder man var inne i under fjolåret. I alla fall inte så att det märktes utåt. Presterade godkänt med poäng men nog önskar man sig mer av ett så pass dyrt kontrakt och i grunden bra spelare. Finns det något mer att hämta hos denna veteran eller är detta början på förfallet?

En spelare som jag hoppades mycket på inför förra året var Shea Theodore. Jag pratade till och med om honom som en potentiell Norris-kandidat. Han gjorde förvisso sin poängmässigt bästa säsong i laget men det generella spelet på isen visade en annan verklighet. Min upplevelse är att lagets två främsta backar trampar lite på varandras områden och jag undrar hur väl deras roller var uttalade. Här finns det mer att hämta.

Om det finns mer att hämta hos någon som Alec Martinez är en större osäkerhet. Han var grym under sin andra säsong i laget, skrev på ett nytt fint kontrakt inför fjolåret och missade sedan större delen av säsongen med en problematisk skall- och ansiktsskada. Under vintern så ställdes även frågan om han någonsin skulle komma tillbaka. Martinez är nu 35 år och borde rimligtvis tappa i prestation samtidigt som han kostar klubben 5,250 miljoner per säsong i två år till.

En som däremot presterade och samtidigt skrev på ett ”team friendly” kontrakt med laget är Brayden McNabb. Här har man en tydlig spelartyp till ett bra pris. Kommer nog att passa bra med Cassidy och kommer vara fortsatt viktig för laget med sin uppoffrande spelstil.

En annan som skrev på ett lagvänligt kontrakt ifjol var Zach Whitecloud. Likt Logan Thompson så är Whitecloud en odraftad spelare som Vegas amatörscouter har hittat. Whitecloud är en av få positiva utropstecken som producerats i organisationen. Väldigt följsam i defensiven och har samtidigt en uppsida att utveckla offensivt. Om det inte vore för Pietrangelo och Theodore så skulle Whitecloud garanterat ha en större roll i laget.

I dagsläget så är det fortfarande oklart hur framtiden i laget ser ut för Nic Hague. Han sitter i en knivig kontraktssituation (liknande den som William Nylander stod inför för något år sedan) där hans RFA-status innebär att Vegas fortfarande kan ge honom ett 1-årigt ”league minimum”-kontrakt men där man troligtvis vill signera ett kontrakt på längre tid än så. Samtidigt som laget saknar löneutrymme för att göra detta. Beroende på om och när klubben kan sätta upp Lehners kontrakt på LTIR så lär det nog dröja innan vi får se en kontraktspåskrift för Hague.

Ben Hutton plockades in under inledningen av förra säsongen och gjorde det bra under de förutsättningar som han ställdes inför. Spelade några matcher i första backparet tack vare alla skador men ska väl som bäst täcka upp laget i rollen som sjunde back.

I AHL så hittar vi två backar som står närmst att täcka upp i Daniil Miromanov och Kaedan Korczak. Miromanov kom in som en oslipad diamant till förra säsongen och gjorde det riktigt bra i Henderson. 40 poäng på 53 matcher i en ny liga är inte fy skam. Han fick chansen i 11 NHL-matcher med hade då svårt att sätta något avtryck. Korczak är en ung defensiv back som fick testa på tempen i NHL i en match förra året och förväntas ta ytterligare steg i utvecklingen i år. Kan han komma upp och ta rollen som sjätteback i laget under kommande eller nästkommande säsong. En bra utveckling för både Korczak och Vegas framtida lagbygget.

Forwards:

Vår numera 30-åriga kapten hade en riktigt tung säsong ifjol. 37 matcher blev det totalt efter en knepig ryggoperation som till och från höll honom borta från spel. Visade riktigt dålig form när han väl var tillbaka från sin operation och producerade bara 2 poäng på säsongens sista 9 matcher. Likt Lehner och Martinez så känns det väldigt osäkert hur mycket hockey som finns kvar i dessa kroppar. En trio som vi offrar cirka 20 miljoner dollar i löneutrymme på. Det känns så där.
Ska Golden Knights utmana om slutspel så behöver nog Mark Stone spela åtminstone 60 matcher i grundserien utan större fysiska problem.

Bill Foley har länge letat efter sin förstacenter. Efter en utdragen historia så hittade man detta i Jack Eichel. Förväntningarna var givetvis skyhöga. Staden Las Vegas har vid detta lag sett flertalet namnkunniga spelare komma och gå i klubben men frågan är om inte Eichel är den med högst stjärnstatus som har dykt upp i Nevadaöknen.
Och det är väl lite det som är problemet.
För vad är det egentligen som han har presterat i NHL sedan han slog igenom?
Han bidrog givetvis med nya förmågor som man som publik inte riktigt var van vid att se, men det ledde sällan fram till något konkret och ett lag där man brukar hitta ansvarsfulla centrar så lämnade försvarsspelet väldigt mycket att önska. Det finns en stor oro bland fansen att man återigen köpt en spelare på dekis till ett alldeles för högt pris.

Chandler Stephenson stod vid 28-års ålder för sin genombrottssäsong i NHL. 64 poäng på 79 matcher. Många hade nog trott att Stephenson var en produkt av Stone och Pacioretty. Men förra säsongens skadehelvete ledde till att han fick agera förstecenter utan dessa två herrar. Trots detta så fortsatte han att producera i samma takt, eller ännu bättre ändå. Oklart vad han kommer att få för roll i Cassidys laguppställning. Kommer han att ersätta Pacioretty på vänsterkanten i förstakedjan eller kommer han få en egen kedja att bära på centerpositionen efter Eichels intåg.

På tal om oviss laguppställning så har sommarens stora snackis (efter kontrakteringen av Cassidy) handlat om Misfitkedjans vara eller icke vara. Cassidy har öppet diskuterat att han troligtvis kommer att testa många olika kombinationer och om inget funkar så har man en trygghet att falla tillbaka på. Jonathan Marchessault är kanske den som känns mest logisk att fylla det tomrum som Pacioretty lämnat efter sig. Han sköt 30 mål ifjol och har en historia av att fungera bra ihop med Mark Stone. Dessa två herrar tillsammans med Eichel vore onekligen en intressant förstakedja att få bevittna.

Det gick givetvis en del rykten om Riley Smith som inför denna sommar blev UFA men det känns tryggt att ha honom tillbaka i laget på ett nytt tre-årskontrakt. En spelare som kanske inte märks jättemycket när han spelare men däremot när han saknas.

En spelare som har mer att bevisa är William Karlsson som har tappat 5 till 10 poäng per säsong sedan hans strålande debutsäsong i Vegas. Min känsla är att han överarbetar många av situationerna i offensiv zon. I defensiven är han grymt solid. Återigen en spelare som det ska bli intressant att följa vilken roll han får av Cassidy och hur han tacklar den eventuella rollen. Jag skulle inte bli helt förvånad om han är lagets tredjecenter till när säsongens börjar summeras till våren.

Och anledningen till det stavas Nic Roy. Roy kom till klubben från Carolina när man försökte lösa lönetaksproblematik. Det var på den tiden man fortfarande fick tillbaka något av värde – även om det fortfarande var på chans. Roy har utvecklats fint under hans första tre säsonger i organisationen och ifjol så fick han något av ett genombrott. De många skadorna i truppen ledde till mer speltid, vilket ledde till mer poäng. 39 sådana på 78 matcher. Men speltid är inte allt, man ska göra något av den och det är inte helt enkelt när man hela tiden flyttas runt i laghierarkin. Roy skrev under sommaren på ett nytt femårs-kontrakt och vi har hört om honom berätta att Cassidy ser honom som ett multitool i sökandet efter nya fungerande formationer.
Fungerar det bra så har vi en ny andrecenter i laget.
Fungerar det mindre bra så har vi en relativt billig tredjecenter för en bra peng i ett par år framöver.

Jag är beredd att påstå att man inför förra säsongen presenterade sin bredaste trupp någonsin. Det resulterade i att man missade slutspel för första gången. I år har man troligtvis den tunnaste truppen någonsin och vi får se vart det leder laget.

En som har kommit in för att ge laget mer slagkraftigt djup är Phil Kessel. Den erfarne forwarden är blott 7 matcher ifrån att tagnera Keith Yandles rekord för flesta spelade matcher i rad. Kessel står för tillfället noterad för 982 matcher och borde rimligtvis komma upp i över 1000 spelade matcher i rad. Vilket är en helt sjuk bedrift. Vad Kessel fortsatt bidrar med i denna ålder utöver att sätta på sig sin utrustning och hoppa ut på isen är mer osäkert. Men att han poäng verkar han fortfarande kunna samla på sig. En chansning för Vegas som fick lite outnyttjat löneutrymme i samamndband med Lehners oväntade skada.

En av de spelare som organisationen tror mycket på men som fansen inte till fullo har köpt är Keegan Kolesar. Han var tänkt att ersätta Ryan Reaves och även om han inte räds en fight så är han inte riktigt den där personligheten som Reaves var. Han är en bättre hockeyspelare i grunden men missar lite väl många klara målchanser. Kolesar dubblerade förvisso sin poängskörd från sin debutsäsong men eftersom han under sommaren skrev på ett kontrakt som ger honom 1,4 miljoner om året gör också att förväntningarna ökar på honom. Bör på sin höjd vara en spelare för fjärdekedjan men lär troligtvis få speltid högre upp i hierarkin.

Under förra sommaren så plockade man in Brett Howden på chans. Om det inte vore för att han missade nästan hälften av säsongen, med en mängd småskador, så gjorde han det riktigt bra. Han bidrog med speed och en del skicklighet. Kan han hålla sig skadefri så kanske den forne förstarundevalet kan få något av ett genombrott i ligan.

Nu kommer den tredje spelaren i laget som jag, inför arbetet med denna text, hade en känsla av de underpresterat men som sen kom att visa sig att de presterat personbästa i poäng. Det säger en hel del om förra året. För många spelare med för lite kvalité, som fick för mycket istid. Personen jag beskriver är Will Carrier. En spelare som jag upplever har blivit allt sömnigare sedan han skrev sitt nuvarande 4-årskontrakt med klubben. Är en gedigen spelare för fjärdekedjan men som de senaste två säsongerna sett lite för bekväm ut i denna fysiskt krävande roll.

Ett annat talande exempel på förra årets säsong är Michael Amadio. Amadio plockades in från waivers för att täcka upp för en skada men blev sedan kvar i organisationen. Han spelade totalt 53 matcher, varav ett par av dem i förstakedjan. En plats där en spelare som Amadio inte har något att göra en vanlig säsong. Han skrev under våren på ett 2-årsavtal med klubben och går in i säsongen med en utifrån sett diffus roll som säkerligen kommer generera en hel del speltid av den simpla anledningen att det saknas spelare.

I dagsläget så finns det endast 11 signerade forwards i laguppställningen (för jag räknar inte med Nolan Patrick som jag knappast tror vi kommer att få se på is igen – en sorglig historia det där). Så det lämnar utrymme för minst en spelare till. Om det är någon man tar in utifrån med löneutrymme som skapas när man sätter upp Lehners kontrakt på LTIR eller om det är någon man hittar inifrån organisationen är idag oklart. Den laguppställning jag noterar här nedan är utifrån det tråkiga perspektivet – där man ändrar så lite som möjligt och använder de med mest erfarenhet. Då landar vi i ett nyförvärv som heter Sakari Manninen.

Manninen är hämtad från KHL och har aldrig tidigare spelat i Nordamerika. En liten forward som gjort det bra i Europa de senaste säsongerna (spelade för Örebro säsongen 17/18) men kanske mest utmärkt sig i det finska landslaget, där han enligt rykte vart ett vasst vapen i power play. Fick man inte Nikita Gusev eller Vadim Shipachyov att fungera i Vegas så är frågan hur stor chansen är att detta långskott gör det.

Nere i AHL så hittar två spännande namn för framtiden. Pavel Dorofeyev, som blev Silver Knights poängbästa spelare ifjol med 50 poäng på 63 matcher. Dorofeyev fick också testa på NHL redan förra säsongen men såg då omogen och tunn ut. Förhoppningsvis så är han mer redo att utmana på en bredare front i år.

Ett annat spännande namn i Henderson är Brendan Brisson. Son till ”superagenten” Pat Brisson. Brisson som spenderade merparten av fjolsäsongen spelandes universitetshockey hann både med att representera USA under olympiska spelen och testa på AHL-spel i slutet av säsongen. 8 poäng på 7 matcher är ett hyggligt facit för en junior. Det är uttalat att man inte kommer att stressa på Brissons utveckling och att han har mycket kvar att lära.

De namn som mer troligt lär dyka upp på isen är Jake Leschyshyn och Jonas Rondbjerg som spelade 41 respektive 30 matcher för Golden Knights redan ifjol. Det är givetvis inga supertalanger men med lite mer erfarenhet så kanske de kan bli dugliga rollspelare.

Ett sista wild card heter Ivan Morozov. En 22-årig spelare som byggt upp lite av en kultstatus bland fansen, kanske mest på grund av att men under en period ens visste om han existerade. Fick till slut sitt genombrott i KHL Fick till slut sitt genombrott i KHL under säsongen 20-21 med 31 poäng på 55 matcher för SKA St. Petersburg. Då presterade han på samma nivå som sin forne lagkamrat Andrei Kuzmenko. Men där Kuzmenko fortsatte att utvecklas under fjolåret, och sedan kom att bli hett eftertraktad av många NHL-lag, så tog Morozov ett steg tillbaka. Han fick inte samma förtroende och spelade delar av säsongen i VHL. Morozov blev under våren bortbytt till HK Sochi och avslutade till sist året med att spela en match för Silver Knights. Han lär ha sett riktigt dålig ut under sommarens första juniorläger så Morozov lär nog behöva lite anpassning till nordamerikansk hockey på lägre nivåer innan vi får se honom i NHL.

Tre styrkor:

Ny röst i rummet

Detta är ju givetvis också ett osäkert kort men det borde finnas något positivt i att få börja säsongen med en ny tränare i Bruce Cassidy som dels har hunnit tänka på vad han vill göra med truppen och dels har hunnit lära känna sina spelare under en hel försäsong. DeBoer blev aldrig någon favorit bland Vegas-publiken och när plötsligt inte spelet på isen fungerade så fanns det liksom ingen återvändo. Cassidy kommer snabbt att sättas på prov och Lehners långvariga frånvaro var säkert inget han eller övriga lagledningen hade räknat med.

Försvarsgruppen

Ett av få glädjeämnen är försvarsgruppen i Vegas. Här finns det både kvalité och erfarenhet så det räcker och blir över. En defensivt erkänd coach som Cassidy borde rimligtvis kunde skapa ett svårslaget lag med denna grupp som näst sista utpost och Cassidy har själv beskrivit sin taktik som ”goalie friendly”. Vid sin sida så har Cassidy också den defensivt skickliga coachen John Stevens.

Jack Eichel

I brist på riktiga styrkor så passar jag på att nämna Eichel här. Det blev rätt uppenbart att Eichel samlat på sig en drös med dåliga vanor efter sina år i Sabres. Oansvarigt spel i egen zon som inte lär accepteras av Cassidy. Förhoppningsvis så har han under sommarvilan hunnit att etablera sig i både staden och laget. För Eichel har en hel del att bevisa om han ska utmana McDavid, McKinnon och Matthews som någon av ligans bättre spelare.

Tre svagheter:

Skadorna

Laget gick igenom ett rent skadehelvete förra året och risken för att detta helvete kan fortsätta även i år känns inte helt otroligt. Lehner är redan bortskriven och Brossoit tenderar att skada sig på märkliga sätt. Stone och Martinez drogs med svåra skador hela fjolåret och frågan är vilken status deras kroppar befinner sig i. Eichels omtalade nackoperation saknar vi fortfarande ordentligt med underlag för att avskriva som problem. Utöver detta så har vi ett gäng spelare som år efter år tenderar att missa ett 20-tal matcher. Detta är såklart inget unikt och går säker att lösa med en bra truppbredd.

Truppbredden

Nu har man visserligen adderat Phil Kessel på "lånade" Lehner pengar men truppbredden ser fortfarande oroväckande tunn ut och ett par olyckliga skador på våra mest skadedrabbad spelare så är chansen stor att man försätts i samma panik som man utsattes för i fjol. Det är främst ålderspannet mellan 20 och 24 år som man saknar kvalitet.

Ovisshet

I dagsläget så finns otaliga frågetecken kring spelargruppen, lagledningen och organisationen. Det kan självklart falla väl ut men det känns mer troligt att det slår åt det negativa hållet. Hur bra kommer Cassidy fungera? Kommer Eichel att leva upp till sin egen självbild? Kan Thompson prestera på en jämn nivå? Kommer Stones rygg att hålla? Hur mycket mer mandat har McPhee och McCrimmon till att föra detta lag framåt? Vad är ens ambitionen med den kommande säsongen?
Lite för många och riskabla frågor för att man ska känna sig helt trygg.

---

Preliminär laguppställning:

Chandler Stephenson – Jack Eichel – Mark Stone
Jonathan Marchessault – William Karlsson – Riley Smith
Phil Kessel – Nic Roy – Keegan Kolesar
Will Carrier – Brett Howden – Michael Amadio

Martinez – Pietrangelo
McNabb – Theodore
Hutton – Whitecloud

Logan Thompson (Aiden Hill)

---

Säsongens poängkung: Jack Eichel

Ska laget fungera så behöver nog Eichel leverera. Man kan nog lyfta fram både Stone och Marchessault här men det betyder nog i grund och botten att Eichel antingen vart för mycket skadad eller helt enkelt inte klarar av att prestera. Det är varken bra för honom eller laget.

Säsongens viktigaste spelare: Mark Stone

Stone saknades under stora delar av förra säsongen och det märktes. Utöver hans roll som lagkapten och pådrivare så har hans spel kommit att definiera laget i sig. Saknas han så saknas också en bit av själen i laget.

Säsongens unga spelare: Logan Thompson

Kan en 25-åring klassas som ung? Han har i alla fall bara 20 NHL-matcher på sitt CV så han klassas fortfarande som en rookie. Till skillnad mot sin kollega Lehner så är Logan verkligen älskad av fansen i staden trots sin ringa erfarenhet troligen för att han är lite mer lik Fleury i sin spelstil. Är tyvärr satt i en situation där laget kommer att kräva mycket utveckling på kort tid och utan någon direkt trygghet i ryggen. Det finns helt klart talang i denna spelare kan mycket väl komma att bi en gedigen NHL-målvakt på sikt.

Säsongens doldis: Brett Howden

Om man är våghalsad så väljer man Manninen här men risken är övervägande att han bjuder på ett misslyckat försäsongsläger och flyttar tillbaka till Europa till vintern. Därför plockar jag det något säkrare kortet i Brett Howden. Howden har än så länge haft en rätt brokig karriär. Han valdes som nummer 27 i draften 2016 av Tampa Bay men hann att bli bortbytt till Rangers innan han fick göra sin debut nere i Florida. Under åren i Rangers så kom hans utveckling att bli mer negativ för varje säsong som gick. ifjol visade han att han mycket väl kan bli ytterligare ett fynd i stil med Stephenson och Roy. Dessvärre missade han för många matcher lite för ofta för att på riktigt sätta ett avtryck i klubben. Förhoppningsvis så kan det bli ändring på det i år.

Säsongens besvikelse: Jack Eichel

Jag tror inte så många andra lagrapporter väljer att utnämna samma spelare som lagets poängkung och besvikelse. Främst använder jag detta för en omvänd jinx. Om jag skriver det så kommer det inte att hända. Förväntningarna och förhoppningarna på Eichel är massiva – framför allt nu när hans närvaro har resulterat i att man fått banta truppen ytterligare. Han bara måste fungera. De 34 matcher han spelade för laget i våras var helt ok, men helt ok väger inte upp för allt som laget har offrat och kommer att få offra i resurser för att han ska få spela i Las Vegas.