En franchise med identitet
Inför årets säsong så stod organisationen och dess följare med många obesvarade frågor. Man hade missat sitt första slutspel sedan lagets födelse och stod nu med ett åldrande lag, plågsamt upptryckt mot lönetaket och svårt förföljda av skador. 82 matcher senare och många av dessa frågor blev besvarade med den träffsäkerhet att man till slut vann sin division.
Vegas Golden Knights vann alltså sin division och blev även poängbäst i den västra konferensen utan att direkt imponera. Man var helt enkelt bara väldigt svårslagen. Och det är den identiteten som lagets nya tränare har skapat med denna grupp spelare.
Framåt så har man fortsatt vara en av ligans mest effektiva omställningslag men bakåt så har man verkligen anpassat sig till - enligt Cassidy själv - mer “goalie friendly” spel som lutar sig på att vara kompakta i mitten och styra skottförsök ut mot sidorna. Lite samma medicin som Golden Knights själv förlorade på under åren med DeBoer. För många meningslösa skottförsök från ointressanta lägen.
Laget inledde säsongen vrålstarkt med 13 vinster efter de 15 första matcherna under en period med flera svåra bortamatcher. Och det har kommit att bli något av en återkommande faktor för säsongen. Hemma i Las Vegas förlorade man 15 matcher efter full tid och enbart förlorade 7 matcher på bortais. Det vittnar potentiellt om att Cassidys spelsätt med detta Vegas passar sig bättre utan förväntningarna av att driva matchbilden.
Under december och januari så tappade man styrfarten och man tappade även både Jack Eichel och Mark Stone i skador. Laget skönt då i samma vända från första platsen i divisionen ner mot tredje, fjärdeplats där laget också blev förhandstippade att landa.
Men efter All Star-uppehållet så fann laget sin kontinuitet igen och plockade återigen poäng efter poäng ända fram till årets sista match där man säkrade divisionstiteln.
Den stora förändringen som Cassidy har infört utöver den defensiva biten redan tidigare nämnt är att bryta upp kedjorna och testa nya kombinationer från match till match. Den stora och mest uppenbara förändringen är att “the misfits” knappt har fått spela ihop när Marchessault matchats i förstakedjan och Smith och Karlsson som oftast fått anpassa sig till en ny ytter. Detta har lett till att man har lyckats sprida ut poängproduktionen mellan kedjorna med större effekt.
Kvarstående problem
De enda två frågor som ännu inte har besvarats är egentligen spel i numerärt över- och underläge samt målvaktspositionen.
Rent procentuellt så ser PP-statistiken ok ut, över 20% men fortfarande ca 1% under genomsnittet, men utan Mark Stone på plats så har spelet på isen i numerärt överläge lämnat mycket att sakna. Det finns inga idéer och även om Eichel är effektiv på att föra in pucken i motståndarnas zon lika ineffektiv är han i de kreativa aspekterna på plats i zonen. Tempot är alldeles för lågt och det verkar saknas idéer. Det positiva med detta är väl att man inte varit beroende av denna aspekt någon gång under året för att vinna sina matcher.
Det andra orosmomentet är lagets målvaktssituation. Sedan det blev klart att Lehner skulle missa säsongen (och med tanke på alla hans ekonomiska problem vid sidan av hockeyn som framkommit under säsongen så kanske det är tur att något sånt inte har påverkat laget nämnvärt) så var vägen öppen för den som var intresserad att ta jobbet som förstaval i målet. Det mest erfarna namnet i Brossoit klev själv in i säsongen med en småhemlig skada som visade sig hålla honom borta från merparten av grundserien.
Platserna upptogs till en början på den egna talangen Thompson (som spelade ett 10-tal matcher redan förra säsongen) och den inplockade Hill (med erfarenhet från spel i Arizona och San Jose). Thompson var förstavalet ända fram tills att han blev skadad i februari, därefter tog Hill över ansvaret men blev själv skadad under mars månad. Med tanke på den svajiga skadesituationen så plockade ledningen därför in Quick som spelade en handfull matcher innan Brossoit till slut kom tillbaka och avslutade säsongen som tydligt förstaval.
Alla målvakter har presterat bra målvaktsspel trots en orolig situation och saknad av erfarenheter. Men som Cassidy tidigt uttryckte det så spelar laget ett betydligt mer vänligt försvarsspel gentemot sina målvakter än vad samma målvakter upplevt i laget tidigare.
Förutsatt att det inte uppstår fler skador så kommer nog Brossoit vara förstavalet tills säsongen tar slut för laget. Och trots att han hittills agerat som en evig 2:a så känns valet ändå helt ok just med tanke på det förändrade försvarsspelet.
Positiva vindar
Laget har fortsatt dragit med flera skador under säsongen men laget har klarat av att hantera situationen bra och flera av spelarna ser ut att kunna komma tillbaka nu när slutspelet startar. Viktigast här är givetvis kaptenen Mark Stone.
Kan han komma tillbaka och hålla en ok standard så kommer det betyda enormt mycket för laget.
Andra spelare som har tagit chansen under året är och som jag vill lyfta fram är Amadio (16 mål), Carrier (16 mål) och Cotter (13 mål). Tre vattenbärare som denna säsong verkligen levererade i målskyttet. Både Carrier och Cotter har missat 30 matcher vardera men ser nu ut att vara tillgängliga igen. Även Barbashev som kom från St.Louis har sett bra ut och det är kul att se att de två unga ryssarna Dorofeyev och Miromanov från Henderson har fungerat bra i laget när de fått chansen. Det lovar gott för framtiden och vittnar om ett annat truppdjup än vad vi sett i laget de två senaste säsongerna.
Chanser i slutspelet
Jag vill tro att laget är väl anpassat för slutspelet. Täta, tuffa och svårslagna. Man kommer troligtvis hålla en rätt slätstruken profil och gneta sig fram resultat. Men då den västra konferensen känns relativt svag så ser jag det verkligen inte som någon omöjlighet att man lyckas gneta sig ända fram till en final igen. Det finns otroligt mycket erfarenhet i detta lag.
Första hindret på denna potentiella resa är Winnipeg Jets.
TV: Höjdpunkter: Det bästa från Vegas Golden Knights säsong