Inför: Vegas Golden Knights – Minnesota Wild
En annorlunda säsong kliver nu mot sitt slut efter en minst sagt annorlunda säsong som nog hos de flesta verkligen kvävt ut den sista lilla glädje man trodde sig ha kvar för sporten. Men nu äntligen efter 56 försäsongsmatcher så vankas äntligen slutspelet där saker och ting får lite mer betydelse. På andra sidan står Golden Knights banemän och laget som troligtvis har störst chans att göra en ”Dallas Stars” på mina kära gyllene riddare.
De lokala Golden Knights reportrarna från sin.bin vegas summerade säsongenmed ett ord: ”bum slaying” och jag är beredd att hålla med. Den västra divisionen har bestått av de tre sorgebarnen Anaheim, San Jose och Los Angeles. Tre organisationer som alla är inne i någon form av generationsskifte. Utöver det så består gruppen av en ligans nästa sämsta organisationer (i stil med Ottawa och Buffalo) och så har vi St. Louis som har befunnit sig i en nedåtgående spiral sedan sin cup-vinst för två år sedan. Till det kan vi addera Minnesota som inför säsongen var rejält nederlagstippat men som har visat sig stridsdugliga. Särskilt mot Vegas vilket vi kommer att återkomma till.
Kvar står Vegas och Colorado som har plockat poäng lika enkelt som man plockar smågodis från en bebis (en självklarhet som jag egentligen tror är något överskattad). Vegas har gjort det bra, men jag tror de siffror som laget har presterat är något uppblåsta just på grund av det minimala motstånd som man har mött på i den västra grupperingen. Jag tror också att många experter – som inte har haft samma möjlighet att följa just Vegas – därför gärna skriver upp lagets chanser. Inget snack om att Vegas har ett rätt starkt lag men har man verkligen tillräckligt för att utmana om cupen. Där är jag mer tveksam.
Säsongen som sådan…
De två stora förändringarna man gjorde i somras var att släppa firma Stastny/Schmidt för i stort sätt ingenting för att finansiera kontrakten som man gav till Lehner och Pietrangelo. Stastny gav laget centerdjup och erfarenhet men kunde bli ersatt, rent spelmässigt, underifrån organisationen. Bytet Pietrangelo/Schmidt så är det väl egentligen inte direkt en fråga om att lagets har fått en bättre spelar. Men faktum är att Pietrangelo har varit rent utsagt usel genom i stort sett hela säsongen. Det var egentligen bara under de avslutande 10 matcherna som han har levt upp – i alla fall poängmässigt – till sitt rykte och lön.
Faktum är att jag anser att laget med dessa byten blivit mer disharmonierat. Vi har en målvaktssituation som jag alla förutom klubbledningen verkar anse som värst vidare hälsosam eller kostnadseffektiv (det betyder att vi har mellan fem och sju miljoner dollar värt i lönetaktsträff utanför laguppställningen varje kväll). Hierarkin i backlinjen har också blivit stjälpt och alltmer otydlig. Något som jag anser har påverkat både Pietrangelo och Theodore negativt.
Till detta så har lagets legat så pass nära lönetaket att man under stora delar av säsongen inte ens klarat av att spela med ett fullt lag. Vi har som oftast få se laget ställa upp med antingen fem backar eller elva anfallare. Ibland har även en av dessa elva anfallare varit Dylan Coghlan. En 23-årige rookie, som få vitt jag vet spelat försvarare hela sin karriär. Som ni förstår så har man varit rejält låsta i sin trupphantering vilket i sin tur har lett till att man inte har kunnat testa sina AHL-backuper tillräckligt mycket för att veta vilket djup man har utifall det skulle uppstå skador. Vilket det har gjort och vilket det verkar göra när både Pacioretty och Martinez verkar vara fortsatt skadade.
Vid deadline så plockade man förvisso in Mattias Janmark och han har varit bra, inte strålande, men bra. Framför allt så har han väl agerat ett välkommande djup i anfallsbesättningen, vilket har varit hemskt önskat. Men att han skulle ge laget den där sista ”edgen” för att vinna cupen har jag dessvärre svårt att se. 5 poäng på 15 matcher blev i hittills. Å andra sidan så har han kastats fram och tillbaka i laguppställningen så det kanske inte är så konstigt om han inte riktigt har hunnit att hitta sin plats i laget än.
Säsongens sorgebarn är annars Cody Glass. Tanken var väl att han skulle ta klivet och till slut etablera sig i laget i år. Men efter 10 poäng på 27 matcher så blev han återigen nedflyttad till AHL. Vid 22-års ålder och ett gäng bekymrande skador i ryggen så ser han mer ut att bli en Nolan Patrick-light än någon NHL-stjärna. Han kommer garanterat att få chansen på nytt nästa år men jag skulle gissa att det blir hans sista chans att finna sig själv i organisationen. Både Ivan Morozov och Peyton Krebs står och flämtar honom i ryggen och känns idag som två betydligt mer intressanta och effektiva spelare än Glass.
Årets överraskning är nog annars Marc-André Fleury. Jag trodde att han var mentalt slut efter fjolåret där han först förlorade sin far och sedan sin startplats trots att han varit organisationens klart starkast lysande stjärna. Sedan hans uppenbara antagonist gick och blev skadad i början av säsongen så klev Fleury fram och presterade helt enastående målvaktsspel som jag inte sett sedan säsongen 17/18. Detta har givetvis försvårat målvaktsfrågan där det kändes som att Lehner egentligen var lagets etta inför säsongen. Sedan Lehner kom tillbaka så har de bokstavligen spelat varannan match och det återstår att se om man fortsätter med samma koncept i slutspelet eller om man gör likt fjolåret och satsar på en av spelarna.
Slutspelsdags…
Efter att ha haft greppet om förstaplatsen i divisionen så slutade man till sist två efter att ha tappat poäng i ett par nyckelmatcher i de allra sista omgångarna. Detta betydde att Vegas får inleda slutspelet med att möta Minnesota Wild. Ett lag som verkligen inte passar Vegas. Bara i år så leder Wild lagstatistiken emellan med 5-1-2 och rent historiskt så har man det bästa rekordet av något lag i ligan med 11-2-3. Faktum är att Vegas inte end enda gång på snart fyra säsonger har vunnit en match före full tid i Xcel Energy Center. Det är inte bara dåliga förutsättningar, det är rent utav urusla förutsättningar för att gå vinnande ur denna batalj.
Jag är otroligt rädd för att vi kommer att få se ett Minnesota – som redan på förhand har ett mentalt övertag i matchserien – göra exakt det vi såg Vancouver och sedan Dallas göra mot Vegas ifjol och både laget och Peter DeBoer kommer inte ha tillräckligt med kunskap för att sätta emot det.
Nycklar för Vegas blir att få igång sitt power play som legat under ligans snitt än så länge och agera med mer pondus precis framför kassen, där Minnesota alldeles för lätt har tillåtits krångla in mål efter mål i denna serie. Stoppa Kaprizov blir svårt, men att stoppa Minnesotas övriga rätt mediokra laguppställningen från att göra mål borde inte vara lika krångligt om man bara så önskar.
Mitt tips: Min känsla är att Minnesota kan plocka en av de tre mötena i Las Vegas och vinner sina på hemmaplan vilket ger oss ett resultat där Minnesota går vidare med 4-2 i match sex. Ingen skulle bli lyckligare än jag om jag faktiskt har fel och vid ett sådant läge så får jag givetvis revidera Vegas chanser i resten av slutspelet. Å andra sidan så betyder avancemang troligtvis att vi möter Colorado i en divisionsfinal och det skrämmer mig än mer än Minnesota.
