Lennarts OS-blogg: London 2012 - tack för mig
Efter att The Who’s sköna musik tystnat – är det bara att konstatera att 17 dagars njutning är över.
OS i London blev ett fenomenalt spel som går till historien som ett av de bästa.
Arrangörskapet var prickfritt och gästvänligheten på topp. Infrastrukturen i östra London har fått sig ett rejält lyft och både arenor och OS-parken i sig höll toppklass.
Volontärerna var överallt och sågs med ständiga leenden på läpparna. Inne i OS-parken var det max tio meter mellan dem och de flesta bjöd på ett gott skratt när de med megafoner gjorde narr av folks kläder eller skämtade om vädret.
Och vädret var bättre än förväntat. Det talades om att spelen skulle regna bort, men vädergudarna ville annat. Solen dominerade och de regnskurar som kom varade inte länge.
Tunnelbanan och övrig tåg och busstrafik fungerade både smidigt och bekvämt.
Och stämningen bland lokalbefolkningen gick inte att ta miste på när Storbritannien efter en trög start till slut kammade hem hela 29 guld, 17 silver och 19 brons.
Det bästa resultatet på 100 år och en meriterande tredjeplats i medaljligan bakom Kina som tvåa och USA i topp.
Bland flera vinnare blev Mo Farahs dubbelguld på 5000 och 10000 meter både historiskt och gjorde honom till en nationalhjälte. Jublet när han gick i mål på 5000 kommer jag aldrig, trots att jag inte var på plats, glömma.
Däremot fick jag uppleva sjukamperskan Jessica Ennis storhet på plats. Efter guldet är hon odödlig och har säkerligen inspirerat hundra eller tusentals brittiska skolbarn att satsa på sjukamp.
Roddarna och velodromcyklisterna också. Vilka hjältar och förebilder de är.
Har ni chansen att besöka London den 10 september, så håll utkik för då kommer medaljörerna hyllas med en segerparad genom Londons gator.
Satan vad mäktigt.
***
Den amerikanske simguden Michael Phelps avslutade sin karriär genom att bli meste medaljör i den olympiska historien. 18 guld och 22 medaljer totalt – det rekordet kommer stå sig lång tid framöver.
Usain Bolt kom till London med tveksamma resultat bakom sig hela säsongen. Jag trodde att Yohan Blake skulle bli hans överman, men efter semifinalen förstod jag att jag skulle ha fel. Det slutade med att han försvarade guldet på alla distanser och dessutom sätta världsrekord i stafetten. Vilken idrottsman han är, världens snabbaste man.
Läs gärna mitt Bolt-reportage från SvenskaFans resa till Jamaica inför spelen
***
Therese Alshammar, Sarah Sjöström och Rolf-Göran Bengtsson.
När våra största hopp föll kändes det mörkt.
Då klev andra fram i stället.
Sverige gjorde ett väl godkänt OS med åtta medaljer (1 guld, 4 silver och 3 brons).
Vi fick ett guld i starbåt och var så nära, så nära, två till.
Såväl Sara Algotsson Ostholt (dressyr) som Lisa Nordén (triathlon) föll på målsnöret och fick nöja sig med silver.
Den svenska oturen grinade oss i ansiktet med skador och fjärdeplatser. Michel Tornéus var en ynka centimeter från OS-brons i längdhopp och han var inte ensam att vara nära.
Handbollslandslaget var nära guldet. Men det viktigaste var att återupprätta hedern för svensk handboll som i många år tappat status. OS-silvret kan vara början på en ny framgångsera med regelbundna medaljer i mästerskap.
Totalt sett var OS en rejäl revansch från Peking där insatsen gav 5 medaljer.
***
De som dock på allvar måste satsa för att få fram nya förmågor är friidrotten och simningen. Av de nio friidrottarna var endast Tornéus nära medalj. Jag vet att många är talangfulla med siktet inställt på Rio, men i den här grenen var det faktiskt bättre förr.
Simningen oroar mig. Alshammar håller inte på många år till och det är egentligen bara Sarah Sjöström som håller toppnivå förutom Tessan.
Herrarna hade Stefan Nystrand och Lars Frölander på plats. Ingen var i närheten av finalsimning.
***
För egen del tar resan slut här och det känns lite sentimentalt.
Som bloggdebutant är jag nöjd med min insats och hoppas att läsningen varit av intresse.
Jag har aldrig varit så insatt i OS som nu, och då finns det sporter jag fortfarande inte har en susning om, typ segling och dressyr.
Jobbet kröntes med en vecka på plats i London där jag fick chansen att följa superlöftet Angelica Bengtsson på nära håll genom hennes härliga familjemedlemmar - mamma Elizete och storasyster Victoria. (Det kommer ett reportage om det på onsdag på famileliv.se).
Tre friidrottstävlingar och flera intressanta sponsorevents avverkades – där jag bland annat fick intervjua Ryan Lochte och Sveriges bästa idrottsförälder.
När jag åkte visste jag att det skulle bli en mäktig upplevelse. Och efter att ha varit på plats kan jag intyga att sommar-OS är det absolut häftigaste som går att uppleva i idrottssammanhang. Det går fyra år mellan varven och för de flesta sporter representerade är OS det största som går att uppnå. Att dessutom dela glädje och sorg med människor från alla delar av världen, det är obeskrivligt.
Känslan av 80000 människor som vrålar varje gång en brittisk atlet lyckas kommer jag heller aldrig glömma.
Jag tror och hoppas att den här erfarenheten leder mig till att bli en bättre sportjournalist i framtiden.
Nu är det tillbaka till vardagen som gäller i Rotebros mål, och extrajobbet på eurosport.se. In i hetluften på onsdag direkt med Sverige-Brasilien på Råsunda, ett perfekt sätt att komma över separationsångesten från OS.
Tack för den här gången – vi kanske ses i Rio 2016?!
/Lelle
Följ mig på twitter @lellesandahl
