White House Down
Det var en vanlig vinterdag i Spaniens huvudstad den 23 december 2011. Livet var återigen hårt för den gemene arbetaren som älskade sitt Atlético. Gregorio Manzano hade kört klubben i botten. Skuggan som detta lag levde i verkade sällan uppleva soliga dagar.
Real Madrid hade styrt staden med en hjärnhand och med suspekta skamlösa tillvägagångssätt, till vilket pris som helst. Politikerna i staden var korrumperade bortom all reson och skamlöshet i Los Blancos favör.
Detta hade pågått ända sen de dagarna då Real Madrid fick typ femton stycken gratis ligaguld av General Francisco Franco. Motståndsspelare kunde inte prestera sitt bästa i rädsla av att bli avrättade. De hotades till att inte spela sitt bästa.
Klubben sög folket på pengar med hjälp av de styrande i staden. Man gjorde så mycket man kunde för att ingen annan i staden och landet förutom deras egna supportrar skulle känna ett leende brista ut i fotbollslycka. Detta beteende har pågått ända tills idag.
Idag har Generalen Francos fadderskap i Real Madrid ersatts av det Spanska Fotbollsförbundet och deras lakejer, Domarförbundet. Men receptet och brutaliteten är densamma. Ingen annan får vinna.
Någonting måste göras viskades det bland folk. Det kan inte fortsätta så här. Vi behöver en frälsare, någon som bryr sig om oss, någon som älskar Atlético de Madrid tillräckligt för att visa hjärta och kämpa för oss.
Under dagarna före jul så hade det viskats om ett tränarbyte. Ingen visste riktigt vad som pågick. Alla hade egna teorier och egna källor. Det låg en oro i luften för att det skulle bli ännu en oinspirerad före detta tränare i klubben.
Så hände det. Dagen innan julafton presenterades Diego Simeone som den lidande rödvita klubbens nya härförare. Det var blandade känslor bland supportrarna.
Diego Simeone hade varit i klubben förut som spelare och hjälpt till att vinna ett ligaguld och spanskt cup-guld, men hur var han som tränare? Det enda man visste och kom upp på tal var saker som ”oerfaren”, ”ung” och ”oprövad” som ledare.
Allt det där var faktiskt rätt, och det visste Simeone. Han visade oss snabbt att fotboll inte bara handlar om mekaniska och inavlade tränarfärdigheter från någon coachingskola utanför Paris eller Florens.
Han tog med sig en sak till klubben som ingen annan tränare hade gjort tidigare på samma sätt. Kärlek, hjärta, kamratskap och genuin respekt för klubbmärket.
Simeone började med att göra klart för spelarna att alla i denna klubb spelar för märket på bröstet och sina lagkamrater, inget annat. Man ska vara redo att offra blod, svett och tårar för varandra, som en familj.
Den som spelar för egen framgång kommer inte ha en plats i detta lag.
Kärlek behöver också folk som driver agendan frammåt och förmedlar känslan till andra. De som förstår in i benmärgen utan instruktioner om vad det betyder att sätta på sig en rödvit tröja.
Det första han gjorde var att försöka återuppliva de äldre Atléticoprodukterna i truppen genom att ge dem viktiga roller. Sen satte han fart på akademin genom att lova plats i A-truppen för de som visar fram fötterna.
Idag har Atlético de Madrid rekordmånga spelare som är egna produkter, varav flera ingår i startelvan. Med tiden kommer Cholo se till att det blir fler.
Simeone var fast besluten att bygga upp klubben igen från grunden med en ny egen mental och emotionell identitet. Den identiteten skulle vara stolthet och kärlek för färgerna.
Man skulle bli ledsen om förlorade, man skulle arg om man inte gav 100% på planen och träningarna. Man skulle skämmas om man inte försvarade klubbens färger med allt man hade att ge.
Han fick med sig supportrarna och han fick med sig spelarna. Klubben gav honom ett långtidskontrakt för att bygga upp det nya Atlético de Madrid.
Under sina arton första månader i klubben skulle ”Cholo” komma att mot alla odds rebelliskt trampa på förbannelser, visa fingret till ödet och spotta alla olyckskorpar rakt i ansiktet.
Han avslutade säsongen den 17 maj 2013 med att bryta den största förbannelsen av dem alla. Den som suttit på alla rödvita axlar som en tung granitsten. Den som aldrig ville låta oss le.
Han grillade maränger på deras egen bakgård som ingen annan hade gjort i klubben innan. Världen blev chockade och paradoxalt vulgärt förtjusta över denna akt.
Real Madrid gick efter denna förnedring och hämtade in de bästa legoknektarna som man kan köpa för korrupta pengar. Därefter proklamerade denne öppet om sin nyvunna storhet.
Estadio Santiago Bernabéu var skådeplatsen fredag den 28 september 2013 när Kejsare Nero Madrid drogs ner skrikande och gormande från tronen i hårfästet och kläddes av naken framför hela världen av Diego Simeone.
Varenda spelare i denna klubb ger allt i för att vinna en extra meter till laget. De är kämpar i dess sanna mening. De bär emblemet med stolthet och gör det omöjliga till möjligt.
Varenda Atléticosupporter är otroligt stolta över denna grupp krigare med själ och vilja så det blir över och lite till.
Jag har älskat Atlético de Madrid sen alltid känns det som. Jag har gillat spelare och tränare genom åren som kommit och gått.
Men Cholo är något alldeles speciellt. Han taktiska kunskaper är gudomliga och hans inverkan på spelare, deras tro på sig själva och utveckling är utom denna värld. Han har tio gånger mindre budget än de stora men får ut tio gånger mer.
Hans passion, inlevelse, skrikande, fistpumpande och hoppande på sidlinjen är så jävla inspirerande att man blir tårögd, samtidigt som man vill gå ut och välta en buss med händerna i ren adrenalinrusch.
Atlético de Madrid har långt kvar att vandra. Vi verkar vara på rätt väg med rätt ledare. Vi kanske kommer dit vi vill någon dag, eller kanske inte. Men resan med denne Cholo lär bli fantastisk och känslosam.
Han har infört något i Atlético de Madrid som Real Madrid inte kan köpa för alla pengar i världen. Hjärta!
Jag lämnar denna krönika med en mening våran tränare hade kunnat sagt i helgen med all rätt när han lämnade matchen, om han nu fick säga det han tyckte utan censur.
Simeone ” Estadio Santiago Bernabéu can kiss my *** and Madridismo is my ***** ”
